Ann-Cathrine Fröjdö, vad hörs?   

 

Ann-Cathrine Fröjdö: Jag är just nu på arbetsresa i Finland, och har fullt upp med samarbeten, digitaliseringsprojekt och vanlig produktionsplanering.  

 

Jag kom till Riksteatern i tiderna för att hjälpa till med Riksteaterns finländska samarbeten. Anders Eriksson, som nu är direktör för Finlandsinstitutet i Stockholm, var då kulturattaché på svenska ambassaden i Helsingfors, och hade tagit initiativ till att ta över svenska teaterproduktioner på turné till Finland, i samarbete med ett antal finländska stadsteatrar. För Riksteatern var Finland tämligen okänd mark och man insåg att man behövde hjälp med bland annat att koordinera samarbeten och skapa kontakter. Jag hade flyttat till Kalmar i Sverige och arbetade i båda länderna, men när jag började jobba för Riksteatern år 2008 flyttade vi till Stockholm.  

 

När Riksteatern kommit i gång med turnéerna till Finland, ville Riksteatern testa på en turnéverksamhet också åt det andra hållet för att kunna erbjuda föreställningar för den sverigefinska minoriteten. Den första produktionen som vi tog på turné till Sverige var Tampereen Työväen Teatteris uppsättning av Juha Jokelas pjäs Fundamentalisten (Fundamentalisti), och det blev på mitt ansvar att ta emot arbetsgruppen.  

 

Under den här tiden hade diskussionen om digitaliseringens framtid startat på bred front i både Sverige och Finland. På Riksteatern hade vi som chef Birgitta Englin som var en driven visionär, i synnerhet gällande digitalisering och teknikutveckling. Den bästa parten vi kunde hitta för ett sådant samarbete var Finland, ett lika högteknologiskt land som Sverige, och med samma behov av att föra scenkonst till språkliga minoriteter. Vi var dessutom intresserade av tillgänglighetsfrågor, och hur man kan utveckla tekniska hjälpmedel. Projektet Scen utan gränser (Rajaton näyttämö) startade år 2015, och var ett omfattande projekt under tre år med turnéer, digitala- och tekniska utvecklingsprojekt, läsdramer, och ett sektorsöverskridande samarbete mellan högskolor, näringsliv och kulturinstitutioner. Det var en fin satsning från båda länderna genom vilken vi närmade oss framtiden tillsammans.   

 

När Scen utan gränser -projektet var över, bestämde vi oss för att fortsätta utveckla digitaliseringstekniken. Vi jobbade med fiberöverföring mellan våra samarbetsteatrar, och för att knyta Norden närmare till oss. I september 2023 får uppsättningen Tre rum premiär. Föreställningen är ett nordiskt utvecklingsprojekt som går ut på att vi sammanför skådespelare från tre olika länder digitalt till en fjärde, digital scen.  

 

Den ”Finska slingan” utvecklade vi sakta men säkert i Sverige tillsammans med de finska föreningarna runt om i landet. Eftersom Riksteatern på den tiden bara hade en finsk medlemsförening, Västmanlands Finska Riksteaterförening Väsky, tog jag mig ut till olika orter och sökte upp finska föreningar som jag sedan sammanförde med Riksteaterns lokala teaterföreningar. Nu har vi en tämligen stor grupp på 12–15 föreningar som under de senaste 15 åren har köpt in en eller två föreställningar per år, och tillsammans med dem åker vi årligen till Tammerfors Teatersommar för att välja pjäser och bekanta oss med finländsk scenkonst. Det här arbetet förutsätter att man orkar bygga nätverk. Våra teaterföreningar och konsulenter har varit väldigt viktiga i det arbetet.  

 

Nu erbjuder vi en större produktion på våren och en mindre på hösten. Under den senaste tiden har den mindre föreställningen blivit digital och vi har i stället för att ta föreställningarna på turné kört livesändningar från Finland till biograferna i Sverige, som nu senast då vi strömmade Kuopio stadsteaters alldeles underbara, storslagna musikal Huomenna minä lähden.    

 

Det som ibland ännu kan förvåna mig – även om samarbetet flyter på – är hur lite vi vet om varandra. Det finns ett intresse österut eftersom man uppskattar Finland i Sverige, men man har aldrig varit i Finland. Det finns heller inga stora utvecklingsmedel inom scenkonsten, och man är därför beroende av fondmedel. Det är resurs- och energikrävande att satsa och utveckla nytt. 

 

Sedan några år har samarbetet intensifierats med bland annat Svenska Teatern i Helsingfors. Teatern har blivit en hub, vilket betyder att Svenska Teatern koordinerar Riksteaterns finländska turnéer, senast #jeanne. Med Tammerfors universitet har vi under en lång tid samarbetat inom forskning och digital utveckling.  

 

Men i regel fungerar vår turnéläggning på samma sätt från en produktion till en annan. Representanter för våra teaterföreningar såg Det lyckligaste är att vara lycklig (Onnellisinta on olla onnellinen) i Tammerfors förra augusti. Föreställningen är texttung, och eftersom festivalen saknar textning var det många som inte fattade ett smack. Men de är luttrade teaterbesökare, och vi har inte berättat historier som den här i Sverige tidigare – historier om levnadskonstnärer, om den skapande människan.  

 

När en produktion sedan kommer till oss sätter vi den under några dagar så att säga, ”på hjul”. Vi sätter ljus och ljud och våra tekniker tar över – ibland har teatern med sig en egen tekniker. Men vi har alltid våra egna turnéledare, våra egna tvättmaskiner, och våra egna kaffeapparater. Och till saken hör att när allt det är gjort har vi en premiär på Riksteatern i Hallunda innan föreställningen åker på turné.  

 

Efter premiären av Det lyckligaste är att vara lycklig häromdagen mötte jag en publik som gick ut och diskuterade engagerat – det var jätteroligt att märka. Taisto Reimaluoto är dessutom en verklig konstnär själv, han är perfekt för rollen. Föreställningen kommer att åka till sju olika orter i Sverige, på tisdag hade den premiär i Göteborg och därifrån fortsätter den ända upp till Hofors. 

 

För teatrar som är intresserade av att samarbeta med Riksteatern går det bra att helt enkelt ta kontakt med mig. Jag sänder också själv ut förfrågningar. Vi arbetar med en väldigt lång framförhållning, så ibland är det utmanande att få tidtabellerna att matcha, men vi ser på möjliga produktioner från alla håll och kanter – och till slut brukar det ordna sig.  

 

Efter de cirka trettio åren som jag jobbat med scenkonst i Sverige upplever jag att trafiken mellan Sverige och Finland är väldigt aktiv inom många områden. Det som är speciellt när det gäller kultur är att våra kulturer ändå ser olika ut. I Sverige har man ibland stuckit i väg åt ett annat håll än i Finland med någon trend eller ett specifikt ämne, eller så skriver man för en specifik publik i Sverige. Det finns skillnader också i estetik och konstnärliga uttryck. Ibland möts man inte, men varje gång vi får ihop det och börjar arbeta tillsammans så går det ändå. För varje år som går upplever jag att scenkonstfältet har blivit allt bredare, och när man jobbar tillsammans lär man sig av varandra. 

  

 

 

 

 

 

---

Se på tidigare artiklar i serien Vad hörs / Mitä kuuluu via länken