Carl Knif, vad hörs?  

 

 

Carl Knif: Det hörs alltmöjligt! Det är händer mycket. Jag hade premiär i Stockholm på fredag med Processen och ikväll (13.12.) har vi nypremiär på Dansens Hus i Helsingfors med Fuga i två färger (2020) med mitt eget kompani. Jag har inte hunnit pusta ut än, men det är mitt eget fel. Jag visste att det blir tajt med en sådan här planering.  

 

Jag regisserade Förvandlingen för Svenska Teatern i Helsingfors år 2016, och två år senare tog Riksteatern den på turné i Sverige. Anna Takanen som då var chef för Kulturhuset Stadsteatern såg den och jag hörde på omvägar att hon tyckte mycket om den. Så jag gick och knackade på hennes dörr i Stockholm, och vi började planera en ny uppsättning med Anna och med teaterns dramaturgiat. Jag läste massor och vi bollade olika förslag mellan oss. Teatern ville ha en talande titel som väcker associationer i och med att jag ändå är ny som regissör och koreograf för den stora publiken i Stockholm, men vi kom alltid tillbaka till Franz Kafka.  

 

Vi började planeringen innan pandemin bröt ut och premiären var också ursprungligen avsedd till december 2023. Det känns som om vår uppsättning av Processen – också om den varit lång – har landat i vår hemska, otrygga och osäkra tid. Dramatiseringen är gjord av Christoffer Mellgren, som också dramatiserade Förvandlingen. Han har gjort ett fantastiskt arbete med den. På basen av vad publiken sagt, och vad recensenterna indikerat tilltalar Processen vår egen tid.  

Men jag är också jätteglad över att Kulturhuset Stadstetern vågat ta risken som kommer med att sätta upp ett verk som Processen, och att de vågat ta mig an som okänd koreograf som uttryckligen jobbar fysiskt och visuellt. De kunde ha sagt att det finns för många riskfaktorer, men jag har aldrig känt någon som helst press eller ett ifrågasättande från teaterns sida. Teaterns marknadsföring har lyckligtvis inte heller försökt paketera in föreställningen som något som den inte är. Samtidigt bär jag förstås samma allmänna oro för att publiken efter pandemin inte hittar tillbaka till teatern, och att man tror sig veta vilka de säkra korten är. Jag är inte alls så säker på att man kan förutspå säkra kort i förväg. Jag är otroligt glad över att teatrarna vågar ta risker, vågar utmana och vågar ställa stora frågor – istället för att bara ge svar. Precis lika mycket som vi behöver underhållning och glädje behöver vi också speglar att reflektera oss själva och vårt samhälle i. Det är oerhört viktigt. 

 

I Sverige har de olika performativa konstformerna smultit samman under en längre tid. Jag upplever att vi i Finland fortfarande tänker på teater, dans, bildkonst, och musik i separata fack, medan man i Sverige skridit över gränserna under en längre tid. Jag tänker på Cullberg och koreografen Mats Ek till exempel. I synnerhet Ek har jobbat mycket på Dramaten och på Kulturhuset Stadsteatern. I Sverige är det självklart att en regissör också kan ha en annan bakgrund och utbildning än bara den dramatiska. Teaterchefer har till exempel haft bildkonstbakgrund, medan koreografer också ofta arbetar som regissörer och så vidare. Dessutom finns dansen ofta med som en komponent i teaterföreställningarna i Sverige. För mig är rörelsen, rytmen och det fysiska ständigt närvarande i de uppsättningar jag gör. 

 

Det har varit en hisnande upplevelse att arbeta på en så hiskeligt stor institution som Kulturhuset Stadsteatern. Den har över 10 scener enbart i själva Kulturhuset och dessutom satellitteatrar utöver scenerna. Det är ett enormt maskineri. Att komma in i en ny institution är dessutom alltid ett äventyr, för också om teatrarna alltid har i stort sett samma uppgift, så måste man alltid lära sig hur arbetskulturen ser ut inne i varje enskild teater. Det är alltid en väldig inlärningsprocess att förstå vad som faller under varje enskild arbetstitel, hur kommunikationen fungerar internt och vilka kanaler man använder för att kommunicera med varandra. 

 

Vi gjorde Processen för Lilla scenen, men jag jobbade samtidigt med den största scenografin jag nånsin jobbat med. Jag hade också med mig två planerare som jag kände från tidigare: ljuddesignern Janne Hast och scenografen Erik Salvesen. Men det blev en intensiv period att lära känna alla andra. 

 

Av ensemblen har alla något slag av fysisk bakgrund. Tre är utbildade skådespelare, två före detta dansare som nu arbetar som skådespelare och två är intresserade av fysisk teater – och alla förutom en är frilansare. Till min hjälp hade jag en castingchef som gjorde ett fantastiskt jobb med att sålla fram möjliga skådespelare. Också om hon inte kände mig, så försökte hon få en känsla för hurudana skådespelare jag jobbar bäst med, vilket bidrog till att upplevelsen var så fin.  

Arbetet med skådespelarna är ändå i stort sett alltid det samma i och med att jag har min egen metod och form som är bestämd på förhand. Alltid finns det olika personligheter, men i grund och botten handlar det om att förstå formen och vad den kräver i förhållande till exakthet och teknik. Anna Håkansson i Dagens Nyheter kallade föreställningen ”rörelsetung” – (skrattande) och det är ju exakt vad den är.   

 

Vid sidan av arbetet på teatern har jag inte hunnit göra mycket annat. Men det har varit jättefint att bli kontaktad av svenska skådespelare som sett vad jag gjort innan och som velat träffas. Jag har gått på kaffe med många för att bekanta mig med dem, och för att höra om det svenska scenkonstfältet och få en känsla för hur människor upplever den rådande situationen. Det har varit påtagligt att pandemin varit en betydligt mer traumatisk upplevelse för många scenkonstarbetare i Sverige än i Finland, också om vi hade betydligt fler restriktioner här än där. Pandemin slog sönder människors visioner och drömmar, och deras tro på framtiden. Det verkar som om många lider av depressioner. I Sverige har man haft en högerregering en längre tid än här, som drivit igenom stora nedskärningar inom kulturfältet. Nedskärningarna har berört alla institutioner, människor har blivit uppsagda och det är brist på personal. Många är överarbetade. Det har varit hemskt att höra om effekterna av den svenska högerregeringens politik, samtidigt som vi ser ut att gå i samma riktning i Finland. Jag hoppas att det kommer att göras undersökningar om pandemins och de kommande nedskärningarnas effekter, och hur långt framöver vi kommer att leva med dem. Vi lever i nånslags ’survival mode’ just nu, det är som om vi försöker gå vidare och bara blicka framåt – men det som skett har förstås satt sitt spår hos många.  

 

Men nu ikväll har Carl Knif Company nypremiär på Fuga i två färger på Dansens Hus, varefter vi ännu har två föreställningar på torsdag och fredag. Därefter har jag några möten insatta i kalendern och sen går jag på en hela tre veckor lång julledighet. Jag ska besöka mina föräldrar i Österbotten, men annars tänker jag äntligen bara vara hemma och slappna av.  

 

 

 

 

 

 

 

---

TINFOs intervjuserie Mitä kuuluu (sv. Vad hörs) har två huvudfokus: internationalitet och aktualitet. Alla publicerade intervjuer i serien.