Emilia Jansson, vad hörs?  

 

 

Emilia Jansson: Vad hörs? Vilken vilken märklig fråga, men ja, det hörs bra. Jag kom just hem från Stockholm efter en jättehektisk vecka med många motgångar. Vi var där på ett gästspel med niXXXavuori på den splitternya gästspelsscenen Konträr. 

 

Kort innan gästspelet var vi tvungna att ta in en inhoppare – danskonstnär Johanna Karlberg – med kort varsel, och tvingades diskutera internt länge om huruvida det var etiskt att be en person som vi inte jobbat med tidigare att bland annat spurta yoghurt ur reven med extremt lite repetitionstid (vi är goda vänner och hon hade sett föreställningen innan). Väl i Stockholm fick en i arbetsgruppen matförgiftning precis innan vår första föreställning – men vi körde på. Snart insjuknade en till – jag var den enda som inte blev sjuk till slut. På hemresan fick båten dessutom tekniska problem, och vi anlände till Helsingfors idag rejält försenade. 

 

Men egentligen började allt på Konstuniversitetets Teaterhögskola i Helsingfors, där vi studerade på S-linjen och skulle göra så kallade fria arbeten. Anders Carlsson, vår professor betonade att det är lätt att göra konst, och det skall vara fritt – man ska få göra vad man vill. Under vårt tredje år gjorde jag tillsammans med Astrid Stenberg, Herman Nyby och ljuddesignern Riku-Pekka Kellokoski en föreställning vi kallade Blanche, och i samband med den kände vi att vi ville fortsätta använda vår nyfikenhet och utforska vår egen metodik.  

Under magisteråret gjorde vi vårt slutarbete tillsammans, föreställningen niXXXavuori – en föreställning som utgick från vår fråga varför Hella Wuolijokis pjässerie Niskavuori är en så central del av våra finskspråkiga kompisars skådespelarutbildning. Det blev en föreställning som bland annat handlade om skam och skuld i förhållande till den nationella identiteten, och i vilken vi mycket medvetet bröt mot den finländska teaterns ikonografi och traditioner. Strax därefter bildade vi en förening, och gav den namnet 4 Floors of Whores.  

Vi hittade namnet 4 Floors of Whores genom att gå igenom Hermans Spotify-lista. Vi råkade ju vara en arbetsgrupp på fyra, och på nåt vis lät det kaxigt och lite punkigt barnsligt att kalla sig för hora. Själv kopplar jag ihop namnet med att vara fri konstnär och våra föreställningars natur. Vi jobbar med explicita uttryck, med våra nakna kroppar, könsorgan och utsöndringar kopplat med njutning, sexualitet och obscenitet. Vi bjuder på sätt att vara, som i vårt samhälle kan upplevas som udda eller perversa. Vi bjuder på oss själva, vi går över gränser, men det viktigaste är att vi litar på varandra och har en god kommunikation mellan oss.  

 

NiXXXavuori fick sin premiär i december 2020 för en liten publik av inbjudna gäster, men den visades senare för en större allmänhet på Viirus. Vi började snabbt få erbjudanden för gästspel från festivaler, bland annat från Göteborg (Göteborgs stadsteater), Hangö och Tammerfors, och vi var snabbt tvungna att lära oss att driva en förening vid sidan om det konstnärliga arbetet. Utöver att driva föreningen arbetar vi alla med mycket annat också.  

 

Linda Forsell, en av de drivande krafterna på Konträr träffade vi under ett möte med internationella kuratorer på Viirus. I Sverige skapar allt färre nyexaminerade skådespelare fria grupper, och därför bjöd Konträr in oss och våra tidigare klasskompisar i gruppen Glitcher på gästspel (Glitchers föreställning The Porn Horror Musican 2 fick sin premiär på Konträr). Forsell påstår att den finlandssvenska scenkonsten är vital och därför mer intressant än den svenska. Under mini-festivalen diskuterade vi uttryckligen vad det här kan bero på, och varför fria grupper överhuvudtaget bildas.

I Sverige uppmuntras inte studerandena på scenskolorna att göra sin egen konst. Utbildningarna betonar istället att du är unik och fantastisk som skådespelare, och under det sista året kommer arbetsgivare för att se studerandenas slutarbeten och för att plocka dem till sina scener. Det finns förstås fler arbetsmöjligheter i Sverige än i Svenskfinland för svenskspråkiga skådespelare. Här finns därför också fler incitament att organisera sig på annat sätt. Men inte känns det uppmuntrande att höra Svenska kulturfondens direktör Sören Lillkung säga, att man inte vill ha fler fria grupper och att vi istället borde samarbeta med institutionerna.  

 

Att både vi och medlemmarna i Glitcher utexaminerades under pandemin har säkert påverkat oss och valet att bli våra egna arbetsgivare. Vi ville inte sitta hemma och vänta på att någon ska ringa, eller att vi ska behöva armbåga oss fram på en sjuk marknad. I Sverige kände vi igen av frustrationen att det inte bildas fler fria grupper – och att de därför blickar på oss i Svenskfinland som exempel. Vi som lever utanför teater- och orkesterlagen bidrar till scenkonstfältets mångfald. Kanske luckrar vi samtidigt upp gamla strukturer. Ändå behöver vi också institutionerna på fältet. 

 

Vi erbjuder något som många aldrig varken har sett eller upplevt – och ändå kallar vi det vi gör uttryckligen för teater också om vi lånar från nutidsdansen och performancekonsten.  

 

Vi börjar nu repetera Enfant terrible, som får sin premiär på Viirus i maj och som vi gör i samarbete med Anders Carlsson. Han föreslog pjäsen Victor, eller när barnen tar makten (1928) av den franske surrealistiska dramatikern Roger Vitrac. Vi har jobbat med den på Institutets residens i Vitsaniemi, Sverige. Under residensen gjorde vi jättelånga improvisationer under vilken vi lekte på golvet som vi filmade på mobilen. Resultatet blev jättefint, med olika kompositioner som sedan blev en performativ videoinstallation under namnet Garden of Earthly Delights som visades en gång på Post Bar i Helsingfors. Nu fortsätter arbetet med föreställningen Enfant terrible som dyker in och utforskar hypotesen om att spontaniteten, våra lustar och begär, är ett sorts pharmakon – en oförutsägbar effekt som beroende på omständigheterna kan vara både gift och motgift och mutera sig till sin motsats beroende på dosering och sammanhang. 

 

Mycket har hänt jättefort. Vi har arbetat med utländska regissörer, turnerat på festivaler och blivit en del av ANTI-, Baltic Circle och Hangö Teaterträffs Kulkue-program.  Vi vill naturligtvis arbeta internationellt, men vi är också motiverade av att arbeta lokalt i Helsingfors och i Finland. I och med att vi har så mycket arbete, kommer funderandet och planerandet vad gäller verksamhetens framtid lite i efterhand.  

 

Det är roligt att höra att den finlandssvenska scenkonsten kan vara en sån förebild i Sverige, när allt ofta upplevs som just tvärtom. Överlag tycker jag också personligen att konstfältet i Finland just nu är superintressant.  

 

 

 

 

 

 

 

---

Se på tidigare artiklar i serien Vad hörs / Mitä kuuluu via länken