Svindel (Petos)

Palkitun Sara Stridsbergin dramatisointi hänen omasta romaanistaan Rakkauden Antarktis (Tammi, 2019). Tarina murhatusta ja paloitellusta naisesta, hänen perheestään ja ystävistään on sekä armoton että toivoton, ja tästä huolimatta haluamme kuunnella tätä huumeiden ja prostituution takia syrjäytynyttä naista. Stridsberg on mestarillinen kertoja. Teatterissa näytelmän päähenkilön kaltaisten kadonneiden ja unohdettujen naisten tarinat saavat todistajansa.

Linnea Stara

Synopsis

Svindel (Petos) on näytelmä paloittelumurhatusta naisesta, joka puhuu tuonpuoleisesta. Hän on yksi niistä, joiden ruhjottu ruumis elokuvissa ja sarjoissa näytetään kylmiössä tai jonnekin heitteille jätettynä. Tämä on hänen tarinansa. Hän kuoli nuorena, oli koditon, käytti aineita ja joutui kadulla tapaamansa, tuntemattoman miehen paloittelemaksi. Näytelmän alussa tästä kaikesta on kulunut monta vuotta, ja Valle ja Solveig, lapset, jotka hän menetti jo kauan ennen kuolemaansa, ovat varttuneet ilman häntä, eri lastenkodeissa.

Näytelmässä nainen seuraa lapsiaan ja näiden vanhempia, Ivania ja Rakshaa. Samalla hän kertoo omasta raa’asta kuolemastaan, elämästään sitä ennen, rakkaudesta lasten isää Shanea kohtaan ja ikiystävästään Nannasta. Pitkin näytelmää hän palaa aina vaan kuolinhetkeensä, sen absoluuttiseen julmuuteen ja haavoittuvuuteen. Siitä huolimatta juuri rakkaus valaisee tätä elegiaa aivan liian lyhyeksi jääneestä elämästä.

Svindel on sydäntäsärkevä näytelmä elämän perimmäisistä kysymyksistä, jossa Stridbergille ominaiseen tapaan yhdistyvät kirjallinen painoarvo ja lähestyttävyys, omaperäinen kauhu ja kauneus, kaipuu ja pohjaton epätoivo. Näytelmä on brutaali kertomus odottamattomasta äidinrakkaudesta, hellyydestä, joka valaisee täydellistä pimeyttä.

Vuosi	2021
Alkukieli	Ruotsi
Käännökset	Norja
Tuotannot	Kantaesitys: Den Nationale Scene, Bergen, Norja 10.11. 2022. Esityksen norjankielinen nimi Kjærlighetens Antarktis Kotimainen kantaesitys KokoTeatterissa 7.3.2025
Oikeudet	Agency North
Genre	Draama
Roolien määrä	7 (4 naista, 3 miestä)

Ote näytelmästä

Ote näytelmästä englanniksi (pdf)

Ote näytelmästä ruotsiksi:

SCEN 1. MAMMA.

Ett ödsligt Hadesställe.

Väntan. Stillhet. Ensamhet.

Den döda har jeans och en täckjacka.

Ett badkar står mitt i rummet, ännu inte vattenfyllt. Där ligger Raksha och drömmer med kläderna på.

På badkarskanten och på golvet intill står hundratals små och stora porslinsänglar uppställda.

DEN DÖDA

Vi var på väg genom skogen och den sista biten väg var smal och stenig och när skogen till slut öppnade sig så fanns där en sjö som låg som en blank spegel i landskapet. Tänkte jag att det var min grav, att jag skulle dö i vatten?

Och det var bara vi, han och jag, och känslan av att vara ensamma kvar i världen var så stark att ingen verklighet hade kunnat ändra den, inte bilarna vi mötte på vägen, inte de upplysta telefonkioskerna vi for förbi, det var för sent att be om hjälp nu, för sent för böner, all tid var slut.

Om jag hade kunnat ringa efter någon? Nej, det hade jag inte, för även om det hade funnits någon att ringa till så hade tiden runnit ut.

Om jag hade bett om att få stanna till och ringa ett sista samtal, i den där telefonkiosken precis innan vi nådde fram till silversjön, då hade jag stått där inne mellan immiga rutor med en stor svart lur i min hand, och om signalerna plötsligt hade upphört då och Raksha hade lyft luren, ännu bara några kilometer bort enligt kartan, i verkligheten med en hel värld mellan oss, så hade jag antagligen bara släppt luren och låtit den falla och bli hängande under mig med hennes röst ropande i den. För vad skulle jag säga?

Mamma, mamma, jag vet inte var jag är.

Och jag skulle fortfarande ha kunnat springa min väg, som ett djur in i skogen, det var fortfarande möjligt. Jag skulle ha kunnat försvinna bland träden om jag hade sprungit nu. Men saken är den att jag ändå inte hade någonstans att ta vägen, skogen skulle ha tagit slut och jag skulle stå där vid vägkanten och han skulle komma körande igen och plocka upp mig och ta mig tillbaka hit, till kanten av silversjön och avfallshålet. Så jag satt kvar i bilen, den glänste vit i det svaga brunaktiga ljuset som kom över landskapet med de stora sommarregnen.

Kom, sa han.

Och även om inte tiden hade runnit ut och även om det hade funnits någon att ringa till, Raksha eller Shane eller en ängel, hade jag ändå inte haft någonting att säga. För vad skulle jag säga nu som jag inte hade lyckats säga tidigare? Kanske var det också därför jag redan befann mig vid slutet, så tidigt, alldeles för tidigt, på den här leriga vägen vid kanten av en okänd skog, för att jag saknade ord för den jag var och det jag kom ifrån.

En telefonkiosk som lyser upp i mörkret.

Raksha sätter sig upp i badkaret.

DEN DÖDA

Mamma, mamma, jag vet inte var jag är.

RAKSHA

Är det du?

DEN DÖDA

Ja, jag tror att det är jag.

RAKSHA

Var är du någonstans?

DEN DÖDA

Jag vet inte. I skogen.

RAKSHA

Du måste säga var du är så att jag kan hjälpa dig.

DEN DÖDA

Men det är ju det jag inte kan.

RAKSHA

Varför kan du inte det?

DEN DÖDA

Jag vet ju inte var jag är, jag sa ju det.

RAKSHA

Vad ser du?

DEN DÖDA

Träd. Jag vet inte. Regn. En sjö. Fåglar.

RAKSHA

Vad står det på skyltarna?

DEN DÖDA

Det finns inga skyltar.

RAKSHA

Du får inte lägga på nu.

DEN DÖDA

Men jag ville bara höra din röst. Det var allt jag ville.

Mörker. Ljus. Mörker.

Några veckor senare fann man mig. På stranden nedanför slottet låg en vit resväska som innehöll delar av mig. Senare den sommaren hittade man ännu en väska på en klippa i utkanten av stan alldeles intill motorvägen. Och eftersom huvudet saknades så kunde inte orsaken till min död fastställas, det vill säga man kunde inte utesluta att jag som Snövit hade dödats av ett äpple eller att jag hade kvävts av min egen krage.

Arvostelut

Recensioner:

★★★★★ ”Stridsberg tekst er så kjøttfull og mettet med hjerterå bilder at pusten tidvis blir slått ut av en.” /Bergens Tidene

★★★★★ ”'Kjærlighetens Antarktis' er en menneskeliggjøring av de som faller utenfor, og Stridsbergs sterke tekst balanserer akkurat som hovedpersonen på en vaklevoren kant mot stupet” /Dagsavisen

”Kjærlighetens Antarktis hamrar laus på emosjonsregisteret, river oss laus frå kvardagsmodus og inn i noko anna.” /Norsk Shakespearetidskrift

”Råsterkt teater. Ei framsyning som når heilt ned i hjarterøtene” /Dag og Tid

Sara Stridsberg

Sara Stridsberg on Ruotsin eturivin kirjailijoita, jonka sekä romaanituotantoa on käännetty 25 kielelle ja näytelmiä esitetty keskeisimmillä ruotsalaisilla teatterinäyttämöillä ja myös ulkomailla. Hänen läpimurtoteoksensa oli 2006 ilmestynyt romaani Drömfakulteten (Unelmien tiedekunta, suom. Outi Menna), josta kirjailija sai Pohjoismaiden neuvoston kirjallisuuspalkinnon ja joka toi myös Man Booker -ehdokkuuden. Runollinen romaani on SCUM-manifestistaan tunnetun Valerie Solanasin elämäntarina, samasta aiheesta syntyi myös Stridsbergin varhainen näytelmä. Muita hänen näytelmiään ovat mm. Medealand, American hotel ja Konsten att falla.

“Nykykirjailijoista vain norjalainen Jon Fosse kirjoittaa yhtä avointa ja lyyristä dialogia.” - Leif Zern, Dagens Nyheter

Stridsberg on palkittu lukuisaan otteeseen muutenkin, esimerkiksi Selma Lagerlöfin nimeä kantavalla kirjallisuuspalkinnolla, Ruotsin radion myöntämällä romaanipalkinnolla, iltapäivälehti Aftonbladetin kirjallisuuspalkinnolla, ja hänen teoksiaan valittu August-palkinnon ehdokkaaksi viisi kertaa. Hän on ruotsintanut mm. Sarah Kanen, Sam Sheppardin ja Sarah Ruhlin näytelmiä.

Sara Stridsberg valittiin vuonna 2016 Ruotsin Akatemian jäseneksi, mutta erosi kahden vuoden päästä reaktiona maan kulttuurielämää ravistelleelle seksuaalisen häirinnän tapaukselle, jossa tekijänä oli erään akatemian jäsenen puoliso. Stridsberg on tätä nykyä elinikäisenä jäsenenä, yksi yhdeksästä, kirjallisessa piirissä nimeltään Samfundet De Nio, joka perustamisestaan saakka 1910 on vaalinut toiminnassaan sukupuolten välistä tasa-arvoa.