Suunta selvillä 

Pajunen är nu aktuell med en antologi för vilken han tillsammans med Merja Sainio översatt sex tyska pjäser till finska. Antologin Ja nyt: Maailma! (Goethe-Institut Finnland, 2021) utkommer på fredag. Eftersom jag vanligtvis umgås med Jukka-Pekka på svenska, pratade vi om hans vecka, om tysk dramatik och varför det är viktigt att publicera pjäsantologier – på svenska.  

 

Jukka-Pekka Pajunen: Jag sitter uppe på nätterna och översätter. Jag har min vana trogen vaknat klockan elva idag. Jag äter lite och läser epost och går en promenad runt Tölöviken, ser på änderna och svanarna och följer med vårens framfart. Jag skriver epost, översätter lite, har en hemmakväll med min man och sedan jobbar jag igen från och med klockan nio på kvällen till fem på morgonnatten.  

 

Jag har för två veckor sedan översatt en svensk deckare som utspelar sig i Värmland, och nu arbetar jag med att översätta en finlandssvensk pjäs till finska. Pjäsen får sin urpremiär på Valtimonteatteri. Det är ont om tid, den borde bli klar snart. Under 1990-talet översatte jag sex till åtta pjäser per år, nu översätter jag max två pjäser per år, och då är en eller de båda ursprungligen skrivna på antingen svenska eller engelska.  

 

Det finns inget att översätta från tyska just nu, eftersom inga pjäser spelas. Det finns få romaner att översätta från tyska. Det som översätts är mest underhållande kärleksromaner och barnböcker, och jag är inte den första som blir tillfrågad att översätta dem. Däremot har jag så småningom blivit en av de tiotals översättare som översätter nordiska deckare – eftersom det finns ett så stort behov av översättare på grund av den enorma volym av deckare som skrivs i Norden. Förlagen har svårt att hitta översättare. Deckarna säljer. Det är lätt att gå runt Tölöviken och lyssna på en deckare – det går inte, åtminstone kan jag personligen inte gå och lyssna på en tysk bok medan jag promenerar, för de kräver en större koncentration.  

 

För snart tio år sedan hade jag tillsammans med Alexandra Stang på Goethe-institutet diskuterat avsaknaden av översatt tysk dramatik och bristen på dramaturger med tillräckliga kunskaper i tyska i Finland. Jag hade deltagit i översättningsverkstäder under Mülheimer Theatertage -festivalen och hörde från kollegor att de hade gett ut antologier med pjäser finansierade av Goethe-institutet. Vi beslöt oss för att ge ut en antologi. Projektet började med att jag höll en kurs i tysk dramatik och teater på Teaterhögskolan och en kurs för germanister på Helsingfors universitet, som därefter utvecklades till en översättningskurs för intresserade. Tillsammans med studeranden från den kursen översatte vi pjäser till den första antologin Peruskivet: Kuusi näytelmää saksankielisiltä näyttämöiltä (2012). Några av studerandena har fortsatt att översätta dramatik. För den andra antologin höll vi en verkstad i Berlin med översättare, vi såg massor med teater och valde därefter pjäserna för antologin.  

 

Min och Merja Sainios tredje antologi som kommer ut på fredag kom till med stöd bland annat från Niilo Helanders stiftelse, som hade Tyskland som tyngdpunkt för sin utdelning häromåret. Av pjäserna hade jag översatt en för Teaterhögskolan, som sedan inte sattes upp på grund av coronakrisen, och tre andra hade översatts för R.E.A.D.-festivalen. 

 

I Tyskland är teatern självklart politisk, det är ingen fråga ifall den är det. I antologin ingår pjäser av tre kända dramatiker: Elfride Jelinek, Sibylle Berg och Falk Richter, och tre pjäser av dramatiker som är mindre kända i Finland: Enis Maci, Thomas Köck och Ewald Palmetshofer. De tre senare har alla studerat dramatiskt skrivande, och leker med form. Men också de börjar vara så kända i Tyskland, att de numera får beställningar från teatrar. De flesta nya pjäser spelas också i Tyskland bara en gång, eller inte alls. Stora dramatiker som Jelinek och Berg spelas för att de är så kända, de har regissörer som alltid regisserar deras urpremiärer – eller dramatiker som Falk Richter, som också regisserar själv.  

 

Vi ville välja pjäser för den här tredje antologin som är annorlunda än de pjäser som skrivs i Finland. I Tyskland strävar både större och mindre teatrar att återspegla det politiska samhället, och granska samhället i ett större sammanhang, som till exempel i relation till kapitalism eller klimatförändring. Vi ville visa hur man kan skriva dramatik – att man inte alltid behöver skriva på samma sätt. Realismen har ett så starkt fäste i Finland, men ifall man frigör sig från den är man tvungen att gå djupare, ut ur krog-realismen, man blir tvungen att presentera en djupare insyn, och inkludera också andra än det självklara “vi’et” som en del av samhället.  

 

Falk Richter till exempel, hans pjäs är skriven i samarbete med arbetsgruppen, de har improviserat fram en text om den tyska mansbilden. Om hur den förändrats, också utgående från immigranters perspektiv och personliga berättelser. Vi har inte ännu en generation av invandrare som kommer till teatern och berättar autofiktiva berättelser, men den kommer säkert ganska snart. Pjäserna i antologin handlar om unga kvinnors utanförskap, de kritiserar kapitalismen, de granskar klimatförändringen, de behandlar rasism och medier… det handlar om stora teman som kräver en stor kunskap av dramatikern.  

 

I de tyskspråkiga länderna har man den kunskapen, eftersom man under sin grundutbildning och under sina studier går djupt in i den egna traditionen, och sedan vidare till andra traditioner. Man tar in kunskap genom att läsa mycket, genom att sätta sig in i andra upplevelser.  

 

Jag har personligen levt hela mitt liv med kvinnor, jag är omgiven av kvinnor, också om jag lever med en man. Jag läser helst böcker skrivna av kvinnor och översätter helst böcker skrivna av kvinnor. Jag känner att jag lättare förstår deras sätt att tänka och se på världen, också om jag kan uppskatta enskilda manliga författares verk. På ett sätt är den finländska dramatiken mycket mer könsbaserad. Det är som om män skriver “manlig” dramatik, och kvinnor “kvinnlig”. Och sedan skriver Pipsa Lonka och E. L. Karhu på ett sätt som inte passar in i den finländska dramatikens kanon.  

 

Det som jag hoppas att de som läser antologierna får ut av dem är en upplevelse, en insikt om hur man kan skriva annorlunda. Efter att jag hade översatt Jelineks Pianolärarinnan till finska år 2004, tog två författare kontakt med mig och tackade mig och sade, att de nu vet att de får skriva på ett annat sätt. Det samma gäller för många dramatiker då de möter den tyskspråkiga dramatiken.