Tove Appelgren: Just nu är jag på semester från mitt dagliga arbete på Åbo Svenska Teater, men jag har vänstrat lite med Teater Taimine. Jag har också hunnit fundera mycket på tid. På att ha en inre spelårsklocka, en tjänst med kollektivavtalsenliga arbetstider och på att göra konst på en institution som följer tydliga tidsramar när det egna konstnärliga arbetet inte nödvändigtvis gör det. Hur använder man sin tid under ett dygn, hur använder man tiden under en vecka, och hur arbetar man under ett år så man har tillräckligt med återhämtningstid? Den här tiden på året hinner man reflektera. Livet är både jättelångt och ganska kort, och därför skulle jag inte vilja att det skulle gå i alltför rask takt. 

 

Min pjäs Fyrvaktarens flickor kommer att ha premiär i Estland den 3 juli på 1Teatern i Ohtu. Jag satte själv upp den på Svenska Teatern i tiderna, men därefter har den har varit omtyckt och spelad på flera sommarteatrar i Estland. Jag har fått in någon femma här och någon femma där i royalty, men det var särskilt kul när de plötsligt hörde sig och sade att de också vill sätta upp den på en professionell teater.

Jag är inte riktigt säker på hur den landat i Estland överhuvudtaget. Men den är skriven för tre kvinnor i övre medelåldern som går igenom ett arvskifte. Familjehemligheter nystas upp och allt det som inte sagts kommer fram. Systrarna som kommit ifrån varandra träffas igen långt ute på en kobbe, och som det brukar vara när man träffar sina syskon – faller man in i de gamla rollerna som man haft tidigare under ens uppväxt. Det är säkert både intrigen och omgivningen som gjort pjäsen så populär därborta. 

 

Att jag själv regisserar har eventuellt bidragit till att det i så många av mina pjäser som gjorts utomlands finns en inbyggd frihet. Jag blir själv irriterad på pjäser som är liksom färdigt regisserade när man får dem i handen. När jag undervisar nybörjare i dramatiskt skrivande brukar jag poängtera att texten ska vara “lucker”, inte för tät – det ska finnas utrymme mellan replikerna för handling och spänning. Att det är det som händer mellan replikerna som är teater, inte texten utan vart den leder och hur.

 

En annan orsak till att mina pjäser blir uppsatta utomlands är att jag haft en agent, Ulrike Hoffman i Tyskland som trott på mina pjäser, liksom en översättare, Regine Elsässer som varit en viktig kontakt mellan Svenskfinland och Tyskland. Thomas och Tryggve sattes upp på Burgteatern i Wien 2019, och när jag berättade om min idé för Honey för min agent på Theaterverlag Hofmann-Paul i Berlin blev hon genast entusiastisk. Men nu har vi författare (så att säga) sålts vidare till Drei Masken Verlag, och vi får se hur det går. 

 

I Finland arbetar jag inte med en agentur, eftersom kretsarna här är små och under åren har jag lärt mig hur man gör. Men jag sänder fortfarande alla mina kontrakt till Teme för juridisk check. När min barnboksserie Vesta-Linnea gjordes till en tv-serie blev det ändå för komplicerade kontrakt, och då kändes det mer ändamålsenligt att ha en agentur som skötte den delen. Vad gäller teater har jag inte hittills upplevt att de inhemska agenturerna skulle arbeta på samma sätt som de rikssvenska gällande till exempel marknadsföring av dramatiker eller vissa texter, men kanske befinner vi oss i brytningspunkt gällande det?

 

Den 8 juli får min monologpjäs Honey premiär på Haventheater i Bremerhaven, medan barnpjäsen Att hantera en vuxen får premiär på Dehnberger Hof-teatern i Lauf senare under hösten. Att pjäserna kommer upp i Tyskland är kanske också en kombination av de faktorer jag nämnt innan och det att uppsättningarna blivit så lyckade. Jag är nyfiken och intresserad av samhället och skriver hellre om sånt som pågår nu i världen, samhället, familjen… mer än om vad som är aktuellt inom teater som konstform. Men naturligtvis spelar nyhetsbrev och personliga kontakter också en roll, liksom tidigare framgångar. Det uppstår en slags god spiral. Jag tror på att en bra text alltid är smartare än den som skrivit den och att ett gott hantverk spelar roll. Man blir bättre på allt det man gör mycket av.

 

Som dramaturg på en institutionsteater är det särskilt viktigt för mig, som i årtionden tidigare varit frilans, att hålla i minnet att den som förhandlar för en institution inte förhandlar om sina egna privata pengar, medan en frilans gör just det. Det har också blivit en hederssak för mig gällande manus att Åbo Svenska Teater alltid svarar på förfrågningar och förslag, också om det tar en tid att tänka till och ge feedback för text. Det är det som är mitt jobb. Ofta får dramatiker inget svar överhuvudtaget. Det är en normal artighet att svara, också om det är en resursfråga. Det har varit rörande att få tack för att man gör det som inte förväntas, men som borde vara en del av det arbete vi gör.

 

Vi i Finland, och speciellt i det underliga lilla landet Svenskfinland, behöver verkligen alla de berättelser vi kan få, i alla former som går att sätta upp på en scen, också de som är dramatiseringar och de som är skrivna uttryckligen för barn eller ungdomar. Det är frustrerande att uppleva att barn- och ungdomsteater helt negligeras under kulturdebatter. Att ständigt höra att en viss genre inte räknas. Varför? Det verkar dumt. Kanske det ändå finns problem att inte ha en agent i sitt eget hemland? Jag kan inte ställa mig upp hemskt många gånger och flagga för mig själv, när mina pjäser spelas ute på uppskattade teatrar i Europa. Det är svårt att vara sin egen PR-byrå som en enskild konstnär. Men det är också kontraproduktivt att ständigt föra fram att vår bransch är i kris, och att det inte sätts upp ny dramatik. Speciellt när det inte stämmer.

 

Vi har haft ett riktigt hjärtebarn på ÅST, en kurs i dramatiskt skrivande för gymnasieelever i Katedralskolan i Åbo. Vi har samarbetat kring den musikal eleverna gjort varje år. I höst ska vi ha ett samarbete kring skrivande med studerande från Åbo Akademi och också en kurs med Arbis. Det är jätteviktigt att institutionsteatrarna är öppna mot samhället, så vi inte gör teater om teater. De nyaste berättelserna kommer självklart från dem som är unga nu. För mig är det viktigt att människor förstår att man professionellt kan jobba med dramatik och regi. 

 

Personligen skulle jag gärna regissera sommarteater någon gång igen och undersöka och kanske upptäcka nya genrer, (skrattar till) som till exempel den provocerande buskisteatern. Men innan det åker jag till Bremerhaven på premiär – lämpligt till min födelsedag.