Vad är mobilitet?

Enligt IFACCA (International Federation of Arts Councils and Cultural Agencies) är mobiliteten representerad i kulturpolitikens olika delområden, finansiering och program enligt följande former: kultursamarbete, kulturutbyte, resebidrag, Go and see-stipendier (nätverksstipendier), internationella samproduktionsprogram, internationella residensprogram och internationellt turnéstöd. Den europeiska mobilitetspolitiken ökar antalet publik och marknader och förlänger föreställningarnas livscykel.

SCENKONSTENS SÄRDRAG – verket som prototyp och produktutveckling

Produktion av scenkonstverk kan jämföras med forsknings- och utvecklingsarbete. Varje verk är en unik produkt, levande prototyp, som inte kan kopieras och inte alltid ens är möjlig att flyttas till en annan plats. Produktionerna är enskilda konstnärers eller mikrokollektivens (ev. även företagens inom skapande konst) samarbetsnätverk som skapas, lever under pågående produktion för att sedan upplösas, och återuppstå någon annanstans. Verksamhetens etiska värdegrund finns i samarbetsnätverken. Produktionerna har en öppen källkodsprincip: i processer lär man sig, delar med sig av det inlärda samt bedömer och analyserar produktioner. I vissa experimentella produktioner är forskning (till och med vetenskaplig) av eget konstområde en viktig del av verkets innehåll.

BETYDELSEN AV MOBILITET FÖR KONSTNÄRER – röra på sig eller inte?

Sätten att producera inom scenkonst förändras. I nya konstnärliga processer har de lokala och internationella konstnärskollektiven en central betydelse. Målsättningen är att konstnärerna ska ha närmare samarbetsrelation även med publiken varför konstnärsresidenser, där förutom själva vistelsen, även övnings-, produktions- och scenrum är viktiga. Målsättningen är att möjliggöra en längre tids vistelse på plats för konstnärer eftersom det allt oftare är de som skapar olika kollektiva processer och förstärker kollektivet. Interkulturell kollektiv konst och lokalbunden konstpraxis ökar även inom teaterfältet. De internationella teaterfestivalerna är allt oftare en plattform för samproduktioner och som forum för föreställningar. Enstaka gästspel på festivaler, konstnärsutbyten och samarbete som skapas genom övrig utbytesverksamhet förutsätter en mer utvidgad mobilitetspolitik.

Som budbärare av en ny riktning i Finland finns bland annat Scenkonstens centrum i Suvilahti, grundat av fem grupper av teater- och scenkonstnärer, Kone-stiftelsens (Koneen säätiö) konstnärs- och forskningsresidens i Mietois och den internationella teaterfestivalen Baltic Circles internationella nätverk som blivit ett produktionscenter med hjälp av europeiska kollegor inom den nya teatern.

BETYDELSEN AV MOBILITET SOM EN DEL AV KULTUREXPORT – från utredning till åtgärder

Utvecklingsprogrammet för kulturexport (2007–2011) har skapat nya möjligheter för export av scenkonst. Enligt programmet som är resultat av ett samarbete mellan olika ministerier och kulturaktörer ville man förstärka kreativ ekonomi och kulturens nationalekonomiska betydelse genom att främja kulturexport och kulturföretagsamhet. 

I slutrapporten för Finlands utvecklingsprogram för kulturexport  2007–2011 (”Kulturexport för synlighet, förnyelse och genomslagskraft”, UKM 2011:20) nämns att en utvecklingsaktör för kreativ ekonomi och kulturföretagsamhet ska inrättas och nämner även: ”Strukturerna av kulturexporten ska utvecklas och ska bli en del i främjande av övrig export och handel men med hänsyn tagen till specialkaraktären av kulturprodukter och -tjänster.”

TINFO har med hjälp av EU-stödda mobilitetsprojektet PRACTICS gjort en utredning (INFO POINT MAPPING FINLAND) om konstnärers och kulturproffsens mobilitet. I Finland har mobiliteten främjats genom kulturexport, men att förstå och stödja det mångskiftande fenomenet internationalitet och mobilitet som endast kulturexport, stryper branschens verksamhetsmöjligheter.

Åtgärdsförslagen i TINFO:s kartläggning är i paritet med allmänna rekommendationer vad gäller mobilitet och utmaningar, och som även framkommer i rapporten i paneuropeiska On The Move-projektet (OTM, 2011). Både inom EU och i enskilda medlemsstater ska man utveckla öppnare och flexiblare program för att främja innehållsmässigt högkvalitativa konstprojekt. Finansieringsprogrammen måste bättre stödja residenser, samproduktioner och återanvändning av produktioner. Enligt OTM-rapporten består utmaningen i att främja mobilitet i politiskt och ekonomiskt osäkra omständigheter. Utmaningen är också att skapa och utveckla en mobilitetspolitik inom EU som även de små gräsrotsaktörerna kan dra nytta av. Målsättningen är att säkra att konstnärer betraktas som äkta aktörer och inte bara kunder vid mobilitetens kunddesk. Detta förutsätter tillit och synenergier mellan aktörerna.

I Finland finns en mångsidig och högkvalitativ utbildningsverksamhet inom teaterbranschen som producerar internationellt konkurrenskraftig konstnärlig kvalitet och innehåll. För att öka uppmärksamheten måste man arbeta hårt för att lösa problemen med brist på koordination och verksamhetens utspriddhet. Finland är det enda landet i Europa där man kan ta examen inom ljus- och ljuddesign. Teatertekniskt kunnande är av toppklass men till exportmarknaden har det ännu så länge inte hittat.

Ett godkänt faktum är också det att inte all kvalitativ finsk teaterverksamhet, som fungerar lokalt, väcker intresse utomlands. Av en eller annan anledning kommunicerar inte alla verk internationellt eller interkulturellt. Marknadsekonomins lagar om mötet mellan efterfrågan och utbud stämmer även delvis inom konsten.

Puputytto

Saara Turunen: Bunny girl (Nyuszilany), Budapest 2010, regi Aleksis Meaney (Finland)