Begär utan klimax

 

Otto Sandqvists litterära hemtrakt går att finna i den amerikanska drömmen. Eller snarare drömmen, fantasin, hägringen USA. Hans cowboys och Miami är mera mytologi än socialrealism, en egenartad tolkning av en saga hela världen närmast mot sin vilja är indragen i.  

 

– Korsdraget mellan det autentiska och det fabricerade i relationen till USA fascinerar mig. Amerikanska filmer och kärlekssånger har närmast haft karaktären av uppenbarelser för mig, de har omskapat mig i grunden. Känslorna har varit äkta, upplevelsen fullt uppriktig. Samtidigt är det populärkulturella landskapet helt konstlat. Bilderna hänger inte samman med någon konkret verklighet, särskilt för mig som finländare.  

 

Men om det är något som förenar det finländska samhället just nu, är det känningarna av den amerikanska drömmens dödsryckningar. Vissa bevittnar konvulsionerna med ett avmätt försprång och närmast skadeglädje, andra i en förbryllad naivitet. I Sandqvists senaste pjäs flyr westernstjärnan Damon Doppler ut i öknen. Den deserterade cowboyn gestaltar ett sista gäckande sken.  

 

– Men jag väljer inte heller mina landskap. Jag vet inte om jag velat skriva om de här bilderna och figurerna, däremot dras jag till dem och har kommit att acceptera det.  

 

En författare vi återkommer till flera gånger under vårt samtal är Sara Stridsberg. Även hon skriver ur en nedgången men skälmsk amerikansk dröm, med motorvägar och motels, undergångens förhöjdhet, bilderna på gränsen till kitsch. Cowboyn på flykt påminner mig om novellen och pjäsen American Hotel, med ett Detroit där skyskrapor står tomma. Det forna centrat för bilindustrin försattes under 2000-talet i stora skulder och gick sedermera i konkurs, den största dylika i amerikansk historia. I Stridsbergs version av staden utspelar sig ett triangeldrama i efterdyningarna.  

 

– Jag känner mig ändå ganska töntig i relation till henne. Hon är helt onåbar, vilket är fine. Vi jobbar i olika register.  

 

Överlag menar Sandqvist sig uppleva en klyfta mellan sitt läsande och skrivande. 

 

– Jag försöker läsa allvarlig konstteori och sen skriver jag ändå om hundar som hämtar vattenflaskor till handbollsspelare. Det känns nuförtiden helt rätt.  

 

På senare tid har Sandqvist regisserat flera av sina egna texter, däribland Magnum och Cowboy försvunnen.  Skrivandet och regin ser han som två frånskilda processer. Med en examen som dramaturg och dramatiker från Teaterhögskolan i Helsingfors, menar Sandqvist också att han uppfattar sig mera som en föreställningsgörare snarare än auteur.  

 

– Jag arbetar väldigt kollektivt och det är viktigt för mig att de medverkande odlar en egen praktik och en autonomi. 

 

Avståndet mellan dramatikern Sandqvist och regissören Sandqvist har sin grund i att pjäserna är medvetet omöjliga att sätta upp som sådana. Bilderna kan fungera som bilder men är inte nödvändigtvis sceniska, dramatiska situationer. Eller hur ska ljusdesignern tolka raden “ett episkt JMW Turner- ljus” och scenografen “en svart regnbåge”?  

 

– Jag medger att det är en svår sits! Men kanske behöver jag personligen röra mig så långt bort från scenen som möjligt för att hitta tillbaka till den. 

 

En avgörande erfarenhet för Sandqvists förståelse av föreställningssituationen var mötet med samtida dans. Arbetet som dansdramaturg tillsammans med en koreograf öppnade upp en ny horisont för hur det gick att tänka på scenen som helhet. Medan föreställningen i traditionell teater är mer underordnad narrativ och skådespelarkonst såg Sandqvist att de olika elementen var likvärdiga inom dansen. Ljus, ljud och tempo kunde vara lika viktigt eller viktigare än språket och storyn. Sakteligen började skrivandet förlösas från tanken att man skriver för skådespelare som talar.  

 

Idag ser Sandqvist teatern primärt som en situation mellan föreställning och publik som tilldrar sig i ett nu. Rum, kropp, tid och föreställningshändelsen är det centrala.  

 

– Berättelser och psykologi har nog ganska litet att göra med teater. Eller med världen, kanske. Jag uppfattar inte livet i narrativ.  

 

Vad är dina karaktärer om de inte är psykologiska?  

 

– De existerar bara där och då, i ett kluster av emotioner och riktningar. Det finns inget annat, ingen bakgrundsberättelse. Men det här betyder inte att de är tomma eller saknar komplexitet. Främst är det ändå den narrativa bågen och kravet på psykologisk förändring jag kämpar emot.  

 

I Cowboy försvunnen, som hade urpremiär på Viirus våren 2024 och sedermera spelats i både Oslo och Stockholm, arbetar Sandqvist medvetet med arketyper och populärkulturella klichéer, både språkligt och på ett karaktärsplan. Pickup lines samsas med manliga sexuella troper.  

 

Är populärkulturella referenser vår tids mytologi, på samma sätt som de grekiska tragöderna skrev dramatik om sina gudar?  

 

– Ja, så är det nog. Eller det existerar i varje fall en gemensam kännedom om hur det borde gå och vad som händer. Där någonstans ville jag gå in och twista figurerna så att de blir konstiga och specifika. Men utan att håna dem.  

 

Målet var att skriva fram ett fält, en frekvens av lust snarare än en utveckling.  

 

– Jag ville skriva om begär utan klimax. Ingenting leder någonstans och alla inblandade är nöjda med det.  

 

 

– Det finns något i det språket som gör att jag inte riktigt kan fly mig själv. Min engelska är inte lika bred som min svenska, och genom den får jag tillgång till ett banalare register. På något omvänt sätt är det också då jag blir som mest uppriktig. 

 

I både Magnum och Cowboy försvunnen förekommer en prärievarg. Mitt i all strävan efter kollektiv upplösning bryter djuret ut som en individ. Vem eller vad är det? 

 

– Min relation till de två vargarna skiljer sig nog åt. I Cowboy försvunnen är tolkningslinjen om djuret som en doppelgänger till cownboyn ganska given, i Magnum är figuren mer ambivalent. Våldet och begäret korsas i den. Jägaren möter den jagade. Mitt förhållande till djur är väldigt populärkulturellt, det är absolut ingen förstahandsrelation. Därför är det nog just en amerikansk prärievarg som dyker upp. 

 

 

När Sandqvist nu försöker skriva utifrån idéerna om landskap strävar han efter att komma in i texten en annan väg, att anlända till uppträdaren så sent om möjligt. Eller inte alls.  

 

– Vad blir kvar och vad gör vi med det som blir kvar? Om landskap och temporalitet är först, kommer det att ur dem att födas människor som talar eller agerar?  

 

Ofta ser man unga konstnärer idag gå direkt till förnyarna och det experimentella, utan att nödvändigtvis känna till traditionen som de ifråga “kämpat emot”. Det här gäller alltifrån teater och dans till litteratur. Att sakna ett längre tidsperspektiv leder ändå lätt till att man blir plattare som människa, fältet av erfarenheter och möjlighet blir snävare. Bara ett glödande nu existerar, en slags new age-mentalitet. Vad tänker du om förhållandet mellan historia och förnyelse?  

 

– Det här är en bra fråga och fundering. Som yngre ville jag nog också gå rakt till förnyarna och det experimentella, jag förstod inte det relevanta med att läsa något skrivet innan 1900-talet. Men jag har omkalibrerat mig på den här punkten. Nuförtiden tänker jag nog att man måste känna till en konstarts historiska utveckling för att förnya den, för att målmedvetet hitta en ny form. Eller hur kan man förnya något om man inte vet i relation till vad man gör det? I boken The Return of the Real skriver konstteoretikern Hal Foster om hur konst borde kunna synkronisera den diakroniska och synkroniska axeln, och att den diakroniska, dvs. historiska, axeln ibland försummas på bekostnad av det aktuella, det synkroniska (Foster skriver om minimalistisk avantgarde och neo-avantgarde, men det här kan nog i viss mån anpassas till föreställningskonst). Den potentiellt negligerade kontakten till det förflutna är kanske också det som gör frågan om konstnärlig kvalitet så svår att greppa inom den samtida teatern. Ifall alla som vill förnya formen enbart förhåller sig till nuet utan en förståelse för dess historiska upptakt blir bedömningskriterierna undflyende och svårbegripliga. Foster skriver också om hur förnyelse kan vara möjligt uttryckligen genom en kontakt med en svunnen praktik. Just det känns relevant när jag stöter på Steins formulering om att försöka se på föreställningar och skriva dramatik som om de vore landskap.      

 

Sandqvist menar ändå att han inte riktigt vet vad han ägnar sig åt ännu.  

 

– Nu försöker jag bara göra mig helt tom.  

 

 

 

 

 

Rakel Similä är en kritiker och kulturjournalist med fokus på litteratur och scenkonst. Hon har studerat litteraturvetenskap vid Lunds universitet och filosofi i Helsingfors. 

 

 

---