En pjäs som en utställning

Otto Sandqvist dekonstruerar i sitt skriftliga examensarbete Kuratering i relation till dramaturgiskt arbete (Konstuniversitetets Teaterhögskola, Helsingfors) båda yrkenas väsen och undersöker historiska definitioner som tillskrivits dem. Sandqvist finner mycket i kurateringskonsten som går att tillämpa på dramaturgens arbete.

Finns det inte hos båda dessa yrkesgrupper just sådan viktig kunskap som behövs då ett konstverk, en utställning, pjäs, föreställning ska sättas ihop till en fungerande helhet? Förmågan att iaktta och behandla detaljer, att behärska kronologier och helheter. I sitt examensarbete använder Sandqvist uttrycket ”play ball” för att beskriva sin upplevelse av dramaturgens arbetsbild på skiftande konstmarknader.

Vid sidan av de splittrade arbetsbilderna bör vi också närmare studera pjäsen Celeste (2017), som Otto Sandqvist skrivit och regisserat, den ser nämligen ut som en utställning.

”Tyngdpunkten finns snarare i nätverket av detaljer, saker och motiv än i berättelsens intrig, framåtrörelser eller i tidsspannet och kronologin.” Så här beskriver dramaturg Otto Sandqvist sitt eget skrivande i programbladet för pjäsen Celeste Future is Present. Sandqvist var en av panelisterna i showcase-eventet vid Tammerfors Teatersommar.

TINFO intervjuade Sandqvist då sommaren redan var slut och bad honom berätta mera.

Celeste ser ut att vara både en pjäs och en utställning. Berätta om den här lösningen.

Otto Sandqvist: Att Celeste simultant skulle vara en pjäs och en utställning var inget jag planerade i förväg eller ens var helt medveten om medan jag skrev Celeste. Då jag skrev Celeste lokaliserade jag dess estetisk-konstnärliga genealogi till Event-score formen från Fluxus-rörelsen, Sarah Kanes poetiskt karga minimalism och Deborah Hays koreografiska notationer. Jag anser att alla dessa har ett gemensamt drag: de är öppna (dels ambivalenta) förslag, notationer eller dikter skrivna för ett rum (eller en scen).

Celeste blev alltså någon sorts poesi för ett rum och ett slags inre score (en instruktion, ett förslag eller en notation) för en föreställningshändelse med emfas på händelseaspekten (eventness) av föreställningen. Min intuitiva vilja var att skriva en uttryckligen kontemporär pjäs – En pjäs som skulle vara i en resonerande och reaktiv relation till den samtida performancekonstscenen – inte direkt till drama-, eller teatertraditionen (även om Celeste har ingredienser av dessa). En pjäs där det audiovisuella och föreställningen som en (social) händelse i-ett-rum i-ett-nu, var det elementära.

Personligen upplevde jag under den här tiden att den alternativa performancekonstscenen inställde sig negativt till användningen av fiktion, fantasi och aristoteliskt drama i sin kontext medan den dramatiska och postdramatiskt drivna teaterkonsten (och speciellt pjäs-konsten) däremot saknade en relation till föreställningens nu och till föreställningen som en social och audiovisuell händelse i tid och rum. I Celeste ville jag föra samman dessa två.

Intuitivt och relativt allmänt betraktat ansåg jag att dramatiska och postdramatiska pjäser dramaturgiskt rörde sig i en sfär mellan en (relativt) lineär utveckling och post- och postpostmodern (psykiskt splittrad/traumatiserad) fragmentering.

Resultatet, anser jag, blev den simultana och öppna utställningsdramaturgin i Celeste. Dock anser jag att det även finns en kronologisk och lineär utveckling i Celeste. Jag vet inte om det skall uppfattas som dess svaghet eller om den finns där för att Celeste inte ska falla i kategorin av tidigare nämnd allmänt splittrad fragmentering.

Vad ger utställningsmetaforen då det gäller att skriva en pjäs/göra teater?

Otto Sandqvist: Jag anser att utställningsdramaturgin lyfter fram åtminstone tre teman/möjligheter som måste behandlas i en iscensättning av Celeste: Relationen till rummet, relationen till publiken och kronologi kontra simultanitet i föreställningens temporalitet.

Samtidigt lyfter den upp teman kring begär, kreativitet, subjektivitetsformning och livsförvaltning i symbios med utvecklad kapitalism.

I fråga om relationen till rummet och publiken, anser jag att Celeste inte föreslår en dualistisk relation mellan en fast läktare och fast scen (eller en statisk bevittnande åskådarplats för publiken och en dynamisk händelseplats för de uppträdande och föreställningen). Givetvis kunde Celeste även lösas på detta sätt, men något i gesten av ett inre score, i föreställningens sociala händelse, i rummets poesi, föreslår en mera öppen och kollektiv, sig själv omorganiserande spatial lösning, snarare än en traditionell läktar – scen - uppsättning.

Frågan om kronologi kontra simultanitet i föreställningens temporalitet korrelerar dels med rumsanvändningen. Kan saker hända simultant, hur förhåller sig olika händelser hierarkiskt till varandra osv. Dramaturgiskt blir detta en elementär fråga i en iscensättning: hur organisera scenerna i relation till varandra, hur operera med tidsanvändning och utveckling med en komposition som föreslår simultanitet, flerdimensionalitet och öppenhet.

Utställningstemat tar även upp frågan om relationen mellan performance- och visuell konst. Vilken är skillnaden mellan dessa? Hur skiljer sig till exempel en föreställningssituation från en utställningssituation och hur kan man organisera en föreställningssituation som en utställningssituation. Vilken är relationen till åskådaren i en utställningssituation, vilken är relationen till tid, till rörelse, till rummet och till koreografi?

Efteråt tänker jag att Celestes kärnforskningsfråga uttryckligen är föreställningen som en social, personlig, audiovisuell och politisk händelse. Celeste förhåller sig performativ-antropologiskt och ontologiskt till själva föreställningshändelsen. Samtidigt lyfter den upp teman kring begär, kreativitet, subjektivitetsformning och livsförvaltning i symbios med utvecklad kapitalism.

När jag läser Celeste känns det som om den också handlar om livshantering, att uppnå kontroll, eller till och med om omöjligheten att uppnå någon kontroll. Då du skriver om dramaturgens och kuratorns arbete och dess betydelse för konsten läser du bl.a. Bojana Kunsts verk Artist at Work – proximity of Art and Capitalism, där hon föreslår att man ska göra mindre. Att göra mindre kanske inte går så väl ihop med det postpostmoderna arbetslivet och särskilt inte med dramaturgens arbetsbild?

Otto Sandqvist: Jag tänkte rätt länge – väldigt naivt – att jag som scenkonstkonstnär och dramatiker, på något sätt automatiskt opererade utanför kapitalismen eller emot kapitalismen. För sju-åtta år sedan, under en föreläsning i början av min dramaturgutbildning, gratulerade en äldre kollega oss för att vi var på de ”godas sida”, eftersom vi valt att arbeta med konst.

Egentligen först i och med läsandet av dramaturgen och filosofen Bojana Kunsts Artist at Work, Proximity of Art and Capitalism hösten 2016, insåg jag hur naiv jag varit och hur fatalt fel jag haft i det intuitivt-emotionella positionerandet av mig själv som konstnär i relation till det nyliberala samhället. Läsningen och den krypande förståelsen som följde läsningen var en äcklande, renande och kontextualiserande upplevelse.

Äcklig, eftersom jag kände det, som jag trott vara min singulära subjektivitet som konstnär (min ”identitet”, mitt begär, mina drömmar!), dissekeras simultant med Kunsts dissekering av det samtida konstfältet och dess symbiotiska förhållande till den samtida kapitalismen och de begärs-dynamiker den producerade. Det fanns per se ingenting autentiskt eller antikapitalistiskt i det jag höll på med. Det fanns ingenting progressivt i att generellt hålla på med konst.

Läsningen av Kunst var renande och kontextualiserande, eftersom jag förstod att, skapandet av ”bra” (alltså progressiv - anti-kapitalistisk, anti-fascistisk, anti-patriarkal) scenkonst och konst var en oerhört invecklad, ambivalent och tankekrävande process, där man lätt kunde förvilla sig att tro att ”all (speciellt marginell) konst är moraliskt god”.

Det fanns per se ingenting autentiskt eller antikapitalistiskt i det jag höll på med.

Inte bara för att det samtida konstfältet var i ett symbiotiskt förhållande till utvecklad kapitalism, utan också för att utvecklad kapitalism var ett så invecklat och paradoxalt nätverk, med så många inre motstridigheter och omvänt opererande kontralogik och dynamik, var det oerhört komplicerat att helt och hållet begripa hurdan konst betjänade vilka slutliga ändamål.

Du skriver i ditt examensarbete om ”play ball”-fenomenet på Teaterhögskolan, då dramaturgen deltar i föreställningsarbetet. Hur känns det för dig själv då du ingår i olika projekt som ibland har en ostrukturerad arbetsbild?

Otto Sandqvist: Min arbetssubjektivitet är relativt flytande och splittrad. Jag uppfattar mig själv i huvudsak som samtidsdramatiker och föreställningsdramaturg. Att fungera som föreställningsdramaturg är paradoxalt om man till exempel jämför med ljus- eller ljudplanerares eller scenografers arbetsuppgifter.

En dramaturgi är inte något som man kan urskilja i en föreställning som en lösryckt komponent eller något man kunde ställa ovanpå föreställningsmaterialet, för att rama in det eller strukturera det (inte för att ljus- eller ljudplanering eller scenografi heller fungerar precis så). Men dramaturgin blir egentligen till helt av sig själv, utan att dramaturgen behöver yttra ett ord.

Dramaturgin blir till och det är antagligen dramaturgens uppgift att hjälpa den bli sig själv så självklart som möjligt – så som föreställningsmaterialet implicit kommunicerar. Det här betyder att dramaturgen måste vara lyhörd och försöka lyssna på föreställningen som håller på formas, det handlar inte om att göra suveräna subjektiva dramaturgier.

***

Vid tidpunkten för intervjun, i september, var Otto Sandqvist upptagen med en nära förestående premiär för en dansproduktion. Han verkar som dramaturg för en föreställning vid namn Posthuman days. Arbetet med en ny pjäs inleds i januari 2019.

Intervjun med Otto Sandqvist gjordes av Sari Havukainen

(TINFO 14.9.2018)

Föreställningsbild: uruppförandet av Celeste i Konstuniversitetets Teaterhögskola, 2017. Manus och regi: Otto Sandqvist. Foto: Teo Paaer.

Rättigheterna till Celeste innehas av Agency North.