01.09.2015
Ett krympande samhälle - isande trots sommarvärmen
Nu talar vi inte om väder utan om den politiska atmosfären i isrännornas Finland: hatprat, potentiellt våld, faktiskt våld och en självgod och utestängande retorik där man klassificerar ”oss” och ”dem” i stereotypa buntar. Den libanesiskfödde professorn i antropologi och social teori vid universitetet i Melbourne, Ghassan Hage skriver i sina verk White Nation, Fantasies of White Supremacy in a Mulitcultural Society (2000) och Against Paranoid Nationalism: Searching for Hope in a Shrinking Society (2003) om ett krympande samhälle och en paranoid nationalism. Enligt Hage lever vi nu i ett försvarssamhälle som lider av brist på hopp. Försvarssamhället skapar medborgare som ser hot överallt. Försvarssamhället skapar paranoid nationalism. Är det ur den här jordmånen som extremrörelser föds? Hages intervju sammanfattar hans tänkande.
Katariina Mäkinens artikel om diskussionsforumet Hommaforums immigrationskritiska diskussion har ett par år på nacken men är fortfarande aktuell.
Jag finner attityderna mot Grekland isande. Jag finner nedskärningarna i internationellt utvecklingssamarbete isande. Det är genant att tala med grekiska och portugisiska kolleger. Likaså är inställningen till de asylsökande isande.
Den finländska frilansarens nya verklighet
Till vilken verklighet dimitteras teaterfältets konstnärer, i vilken verklighet arbetar de? I ett seminarium under Tammerfors Teatersommar, anordnat av Stefi (Finlands Teatrar), Teme (Teater- och mediearbetarnas förbund), Näyttelijäliitto (Skådespelarförbundet) och Teaterinfo Finland diskuterade man frilansarnas ställning och de nya arbetsvillkoren inom teatern. Av de dryga tvåtusen aktiva teaterarbetarna inom fackförbunden (skådespelare, regissörer, dramaturger, scenografer, dräkt-, ljus-, ljud- och videodesigners) är cirka tusenfemhundra frilansare, det vill säga 65% av skådespelarna och 80% av de övriga yrkesgrupperna. Det här är en stor grupp jämfört med många andra konstnärsgrupper. Gruppen växer kontinuerligt. Teaterbranschen är en öppen profession.
Det stadsandelsfinansierade fältet lyckas ge arbete åt allt färre konstnärer, även gästengagemangen har minskat. Enligt teaterstatistiken gav stadsandelsteatrarna och Finlands Nationalteater år 2014 arbete åt 647 konstnärer. Gästuppdragen hade från år 2013 till år 2014 minskat med cirka 10%. Det fria fältet utanför teater- och orkesterlagen hankar sig fram med små resurser. Största delen av arbetet på fältet görs med hjälp av stipendier, frivilligarbete och olika projektunderstöd ur hand i mun. Då är det inte underligt att konstnärernas genomsnittliga arbetslöshetsperiod år 2014 var 4 månader, detta enligt uppgifter från Teater- och mediearbetarnas arbetslöshetskassa.
Frilansarna på teaterfältet är i samma båt som dans- och cirkuskonstnärerna. Statsandels-systemet garanterar numera försörjning för bara en liten grupp konstnärer. Frilanssituationen är utmanande. Produktions- och framförandekostnaderna i en kollektiv genre är höga. Man gör inte en föreställning ensam utan i mångahanda arbetsgrupper och föreställningarna kräver teknik och teaterutrymmen.
Om teaterns kön och normkritik
Teaterinfo Finland har under några års tid fört statistik över könsfördelningen inom teatern, räknat ut andelen kvinnliga och manliga skådespelare, dramatiker och regissörer. Teaterstatistiken för statsandelsteatrarna och Finlands Nationalteater år 2014 berättar följande: pjästexten var oftare författad av en man, av 465 föreställningar var 54% (250) skrivna av män, 30% (138) skrivna av kvinnor, resten var skrivna av arbetsgrupper. Männen regisserade 54% (253) av föreställningarna, kvinnorna endast 34% (158), resten regisserades av arbetsgrupper. På teatrarnas stora scener var regissörerna till 64% män. Bland dramaturger var könsfördelningen jämlikare, däremot gjordes största delen av föreställningarna (79%) utan dramaturg.
Hur fördelades då rollerna mellan män och kvinnor? Antalet föreställningar säsongerna 2012-13 och 2013-14 var på det stora hela jämnt. Rollernas antal hade minskat cirka 10%. Man har alltså valt att göra mindre produktioner än förr. Enligt ett konstaterande av regissör Otso Kautto på teater Quo Vadis har ”birollerna har försvunnit”. Det fanns fler roller för män än för kvinnor: 55% av rollerna var mansroller, 45% kvinnoroller. Föreställningarna med endast mansroller var 14% och de med endast kvinnoroller var 10%. Detta är alltså läget inom statsandelsteatrarna och på Finlands nationalscen. Fingertoppskänslan säger att läget är mer jämställt på teatrarna som ligger utanför teater- och orkesterlagen.
I sanningens namn bör genast sägas att räknesättet är enögt då det gäller nutidsdramatiken. Det uppmärksammar inte de kvinnliga dramatiker vi har i Finland, både i teaterns kanon och även annars. Vi kan inget åt att världsdramatikens kanoniserade historia bara känner till manliga dramatiker. Vi planerar en utvidgning av statistikgranskningen. Vi kommer att börja undersöka den inhemska repertoarens könsfördelning och kommer speciellt att lägga författarna och urpremiärerna av den nyare dramatiken under lupp (till exempel pjäser skrivna åren 2005-15). Jag lovar att procenttalen kommer att se bättre ut i den statistiken.
Det vore fint om någon kunde undersöka teatrarnas repertoarer ur normkritisk synpunkt. Hur syns normkritiska tanke- och arbetssätt på teatrarna? På vilket sätt ifrågasätter teatrarnas repertoarer färdigtuggade antaganden, i vilken mån identifierar de samhällets diskriminerande normer, skapar alternativ?