Glitcher blottar publikens begär  

 

– Det vi gör är otroligt fejk. Lyxen att kunna redigera bort det overkliga existerar inte. Därför måste vi välja en annan väg.  

 

Scenkonstkollektivet Glitcher arbetar med orimligheter och överdrifter. Det man inte tänker att kan fortgå fortgår, det man inte tänker att är teater blir teater. Pornografi, blod, utmattning, upprepning. Ständigt står scenrummets egenart i fokus.  

 

När föreställningen Porn Horror Musical 2 under pandemin gjordes om till film insåg medlemmarna att den också förlorade sin potential. Skärmen och bilden försumpade tvetydigheten.  

 

– Kamerablicken är annorlunda. Plötsligt var det rätt och slätt pornografi vi spelade in. Vi behöver publiken. Vi behöver människor som är samlade i ett rum med en idé om vad som kommer att äga rum där.  

 

I nuläget består Glitcher av uppträdarna Emelie Zilliacus, Josefine Fri, Martin Paul och Joel Forsbacka. Även producenten Misan Nykvist samt teknikern och ljuddesignern Oscar Fagerudd är del av gruppen. Den grundades år 2019.  

 

Porn Horror Musical 2 är deras mest omtalade produktion.  

 

I tre varv upprepas samma schablonmässiga dialog ur amerikanska studioporrfilmer. Två par, två “styvdöttrar” och två “styvfäder”, kopulerar. Eller “kopulerar”, behöver man tillägga. Det är leksaker och sprutflaskor snarare än genitalier.  

 

Provokationen bygger på just pornografin som tematik, snarare än sex och nakenhet. Antagandet är att åskådarna själva konsumerar liknande material, även om de inte fullt ut vill vidkännas detta. Att det privata plötsligt ställs inför en på scen föder ett explosivt undertryck. Lika delar häpnad, upphetsning och obehärskade skratt. Den obändiga energin smittar av sig.  

 

Skeendenas upprepning föder ett transliknande tillstånd där de initiala överraskningen övergår i ett daller där intresse och ointresse blandas om vartannat.  

 

– Man ska ju inte tråka ut publiken. Men det är just det vi vill! Utmana och utmatta. Vi utsätter åskådarna tills det tar emot.  

 

En förlaga för utmattningestetiken är det norska teaterkollektivet Susie Wang. I deras föreställningar omvandlas body horror till hypnotiska sceniska massor nära bristningsgränsen. Just tidsanvändningen ämnar även Glitcher göra kännbar. Då tristess och trötthet infinner sig inser man när det uppstår en förväntan på att skeendena borde ha ändrats. Så görs dramaturgiska konventioner påtagliga.  

 

Porn Horror Musical 2 hade sin premiär år 2023 på Konträr i Stockholm, och har sedan dess turnerat i Norge, Danmark och Lettland. I Finland spelades den på Hangö teaterträff och Tehdas Teatteri i Åbo. Turnén har fungerat som ett slags lackmuspapper. Olika länder och teaterhus har tagit fasta på skilda företeelser, alltifrån dragelementet till kropparnas storlek. Ett rykte om onani i salongen har cirkulerat.  

 

 

– Ibland känner jag att vi ber om mer än vi kan ta, säger Fri. Jag vill att publiken ska vara kåt och äcklad. Men kan jag ens hantera det? 

 

Få föreställningar gör scenrummets regler lika tydliga. Att formen är teater snarare än pornografi är avgörande, också med tanke på vad man kan förvänta sig av publiken. Då ett onyktert sällskap sträcker sig efter kroppen på scen överträds en gräns, trots att uppträdarna strax därefter inbjuder till samma handling.  

 

– Det har nog varit svårt för oss att släppa Porn Horror Musical 2. Den är vår bebis. Men den kanske vill ha några syskon.  

 

Under våren spelades föreställningen How To Live Together i både Helsingfors och Stockholm. I den korsas samtida tvåsamhet med det traditionella kammarspelet. Realismen urlakas genom att dras till sin spets, i en turboversion av Stanislavskij. Det kvava rummet löses upp i kaskadspyor.  

 

Medlemmarna är eniga om att föreställningen ändå bar på ett drag av kris. De tidigare konstnärliga metoderna gav inte önskad effekt och själva grundfrågan om det verklighetstrogna utövade ingen stark lockelse.  

 

– Aldrig mera realism, säger Zilliacus. Diska kan jag göra hemma.  

 

Glitcher vill ändå komma nära. In i åskådaren, in i kroppen. Helst uttryckt som ett skratt som fastnar i halsen. Den psykologiska realismen menar de att ställer sig i vägen för en dylik kroppslig erfarenhet.  

 

 

– Då skeendena på scen är realistiska kan jag lägga ett avstånd till dem, menar Paul. Jag kan titta på dem och se att de händer där, åt den där människan. De handlar inte om mig. Det karikerade kan man inte fly på samma sätt. Ju tommare karaktärerna är, desto mer behöver publiken själv fylla i. Målet för oss är också att vara objekt snarare än subjekt.  

 

Frågorna om representation och kritik är ödesdigra för den annalkande föreställningen Cult, som är ett samarbete med den danska teatern Får302. Premiären äger rum i mitten av januari i Köpenhamn.  

 

Föreställningen riktar in sig på kulter, skräck och true crime, med brännpunkten i själva dragningskraften. Hur låter man bli att reproducera brutaliteten som underhållning? Hos Glitcher stavas det givna svaret hyperbol.  

 

– Vårt mål är inte att förmedla en berättelse genom våld. Våldet är berättelsen. Vi exploaterar det. Det är inte litet och troligt, vi gör det större. Vi bygger en maskin som spyr ur sig mera våld!   

 

Att det fysiska är extremt och överhettat hoppas medlemmarna att motarbetar den naiva fascinationen. Njutningen framhävs tills den inte längre går att att värja sig för och låta bli att ifrågasätta.  
 

 

 

– Vi vill provocera, det är klart. Ytterligheterna har ändå inget egenvärde. Det väsentliga är vad provokationen möjliggör, vad den syftar till. Om vi knuffar in människor i något behöver vi också vara där och ta emot dem. Ju mer groteska saker som bearbetas, desto mer behöver man vara i kontakt. Vad gör vi av känslorna som skapas? Det är där vår expertis ligger.  

 

Som exempel på ett gott omhändertagande av det chockerande nämns den österrikiska koreografen Florentina Holzinger, vars omtalade föreställningar på olika vis tänjer både uppträdarnas och publikens sinnliga belägenhet. Det är som att se en extrem cirkuskonstnär bearbeta och hacka upp det västerländska kulturarvet. Den senaste föreställningen A Year Without Summer avslutas med att ett bad av avföring bryter ut i en sekvens av plötslig, omedelbar skönhet. En av uppträdarna kretsar i cirklar på en konstgjord isbana medan salongen töms. Den ansträngda kroppens trötthet växer sig allt mer påtaglig.  

 

– Teaterscenen är så upphöjd, det blir lätt så väldigt dramatiskt. I stunder behöver den kanske göras mänsklig igen.  

 

Att arbeta med åskådarnas lust ser Glitcher som avgörande. Slentrianmässig underhållning eller teoretisk abstraktion finner inte nödvändigtvis en kontaktyta hos publiken.  

 

– Dopamin är en nyttig resurs. Sedan behöver det alltid finnas ett samtycke. Vi låter oss manipuleras tillsammans, som en slags masshypnos.  
 

 

 

– Det kulturfältet lider brist på är taktila, sociala upplevelser. Att vara tillsammans i något. Det tillhör inte nödvändigtvis konstnärens gebit att ta distans till saker och fundera. För sådant existerar andra instanser, såsom kritiken. Men det är inte vi som tittar på. Vi gör. Då måste vi också göra.  

 

I sina föreställningar odlar Glitcher medlemmarnas egna engagemang med popkultur. Genreleken bjuder också in osedvanliga, nischade publiksegment, exempelvis i form av skräck- och porrentusiaster. Till Antoinette anlände ett cosplaysällskap iklädd 1700-tals mundering.  

 

– Alla som kommer och ser på oss kommer inte för att se på teater. Vilket glädjer oss! 

 

Trots att gruppen delar smak och estetisk känsla kan själva arbetsprocessen kräva varierade metoder. Sakteligen menar de sig ha funnit en struktur för att hantera olikheterna sinsemellan. Inför arbetet med Cult har de infört en dramaturgmåndag samt något de kallar för “roliga timmen” på fredagar, där skådespelarna får pröva fram idéer. Medlemmarna iklär sig skilda roller för att både få tänka och leka.  

 

– Allting får plats i Glitcher. Våra smutsigaste fantasier, de mest perversa scendrömmarna. Ofta föds våra föreställningar av att någon presenterar det allra sjukaste alternativet. När det är på bordet går det inte längre att backa.