Glitcher, vad hörs?  

 

Joel Forsbacka: Eftersom vi talas vid nu i slutet av november och det är ansökningstider på gång [Svenska kulturfondens ansökningsdeadline är 30.11] och vi samtidigt håller på och värmer upp vår föreställning The Porn Horror Musical 2 som vi skall spela på Teater FÅR302 i Köpenhamn nästa vecka, så är det mycket som hörs…  

 

Martin Paul: … och det känns bra.  

 

Joel Forsbacka: Vi jobbar ju inte hela tiden på golvet med varandra, så det är roligt när vi får en chans att göra det också. Men just nu präglas vardagen av repetitioner och av att skriva ansökningar. 

 

Josefine Fri: Det är livet just nu, att tro på den här föreställningen och sedan åka med den till Köpenhamn. Det blir jättekul och spännande att få vara på en ny teater, i ett nytt land. Att få möta en ny publik, och uppleva vilka skillnader det finns mellan teaterpubliken i de olika nordiska länderna. Det är också fint att få avsluta säsongen med ett internationellt gästspel.  

 

Oscar Fagerudd: För mig som ljud- och ljusdesigner och scenograf handlar vardagen om att se till att rent tekniska saker fungerar inför föreställningen. Jag försöker planera så gott jag kan inför ett gästspel i ett nytt utrymme.  

 

Emelie Zilliacus: Också om det är mycket arbete med ansökningar just nu, så känns det faktiskt lite lättare för varje år som går. Men det är tungt att skriva dem, och jag har börjat göra olika magier och manifestationer för att komma mig igenom processen – som en slags coping-mekanism. Men det hjälper att vi samtidigt repeterar, och har jätteroligt tillsammans. Det är så länge sedan vi gjorde föreställningen senast, att vi märkte att det tog några dagar att komma ihåg hur den gick. I något skede kom vi ihåg en scen som inte alls fanns med i föreställningen. Vi skapade en scen från ett felaktigt kollektivt minne, vilket uppdagades först när Oscar kom tillbaka och sade att den scenen inte fanns med.  

 

Joel Forsbacka: (Skrattande) Vi hade lagt till en hel extra timme.   

 

TINFO: Hur kom det sig att ni grundade Glitcher?  

 

Josefine Fri: Emelie och jag grundade Glitcher år 2019, då vi gick på Konstuniversitetets Teaterhögskola. The Porn Horror Musical var vår första produktion. Vi ville helt enkelt göra något som utgick från vad vi tyckte var roligt, nåt som liksom var silly att göra. Oscar kom med som ljuddesigner redan då, och sen kom Martin med i bilden. 

 

Martin Paul: Jag kom med under den första corona-sommaren, då Hangö Teaterträff anordnades som en sändning på Yle Arenan. Vi gjorde tillsammans en filmversion – Distant Dildos – av The Porn Horror Musical -föreställningen. Sen kom Joel med år 2021 då vi gjorde Blodbad. Först efter de här produktionerna grundade vi en förening och cementerade oss som grupp.  

 

TINFO: Hur var det att starta en egen grupp – har ni fått hjälp på vägen?  

 

Joel Forsbacka: Det är en pågående läroprocess.  

 

Martin Paul: Vi hade en del kurser på skolan, till exempel i arbetslivserfarenheter under vilken vi skrev ansökningar och gjorde upp en budget. Men jag har också gått en administrationskurs för föreningar som anordnades av Lust och som var nyttig. Men mest har vi lärt oss by doing, så att säga. Vi har begått många misstag på vägen.  

 

Emelie Zilliacus: Vi har också fått mycket hjälp av bland annat Jonas Welander och Tom Rejström [konstnärliga ledare för Hangö Teaterträff], och det känns som om vi haft människor runt omkring oss som –  

 

Joel Forsbacka: som vill Glitcher väl på nåt vis. Etablerade och erfarna scenkonstnärer. Vi har ett stödnätverk på sätt och vis, också om det ofta känns som om man är tämligen ensam och är tvungen att lära sig allt från början.  

 

Emelie Zilliacus: Vi skulle gärna ha en producent, men det är helt enkelt inte ekonomiskt möjligt just nu. Vi får förstås också hjälp från de teatrar och festivaler som vi arbetar bland annat gällande marknadsföring. 

 

Joel Forsbacka: Att producera är en del av det obetalda, osynliga arbete som vi gör. Naturligtvis handlar det om effektivt kunnande i bästa fall, men vi har kontinuerligt ändå lyckats producera verk – om än inte med bästa effekt i och med att vi är skådespelare och en designer och inte producenter. Talkoarbetet är tungt helt enkelt. 

 

TINFO: Vilka råd skulle ni ge nyligen utexaminerade scenkonstnärer som är intresserade av att skapa en egen grupp?  

 

Josefine Fri: Hitta människor du vill jobba med, som du känner dig trygg med, och som du tycker om att jobba med. Människor som delar en gemensam vision med dig. Allt det tunga blir lättare tillsammans med vänner.  

 

Martin Paul: Definitivt.  

 

Josefine Fri: Om det känns roligt, då finns det ett mervärde i det man gör och det känns i allmänhet mer givande. Det här arbetet är väldigt prekärt.  

 

Joel Forsbacka: Om man ändå blir tvungen att arbeta som frilansare på det fria fältet som scenkonstnär, och om man vill arbeta med nyskapande konst, så handlar det om att skapa arbetsgrupper med vänner som man kan samsas med. Man får ta smällar ändå. Man får inte fler problem om man jobbar som grupp än som ensam konstnär.  

 

Emelie Zilliacus: Verkligen.  

 

Martin Paul: Jag skulle också säga att man måste våga hålla ut. Det tar länge, det är svårt och det kräver mycket. Ibland känns det som om man bara trampar vatten och att inget skulle hända. Man måste stick to it, och tro på sin sak. Och så måste man våga be om hjälp. Och vi vill förstås också jättegärna hjälpa andra i retur.  

 

Emelie Zilliacus: Joanna Wingren från Blaue Frau var min teaterfadder på Teaterhögskolan, och hon inspirerade mig då vi började år 2019. Hon funderade tillsammans med mig på hurudan Glitcher kunde vara, vart vi kunde åka och vad vi kunde bli. Sen måste man helt enkelt våga föreslå samproduktioner och gästspel till teaterchefer också om man inte får svar på sina mejl.  

 

Josefine Fri: Det är viktigt att hitta människor som förstår det du vill göra på scenen, och det du vill göra genom din konst. Att hitta ett fan för det du gör, fastän man till en början inte har nån publik. Nån som kan peppa dig, också om det känns skrämmande då man först börjar göra sina egna produktioner. Man tror att det finns en sanningshalt i allt det som sägs när man är oerfaren. Det är därför viktigt att hitta människor som delar samma vision.  

 

TINFO: The Porn Horror Musical 2 är Glitchers sjätte production. Det har gått fem år sedan er första The Porn Horror Musical. Hur har Glitcher utvecklats konstnärligt under de här åren?  

 

Martin Paul: Vi är tillbaka i början på nåt vis –  

 

Josefine Fri: Jag tycker att den här senaste produktionen inramar vår estetik väl.  

 

Martin Paul: Det är sant. 

 

Josefine Fri: Det har de andra produktionerna också gjort, men i den här senaste har vi verkligen preciserat det vi är intresserade av rent estetiskt. Det har också gått fem år och det är jätteroligt att se hur vi alla utvecklats som människor. Jag tror att det blivit lättare för oss idag att komma fram till vad det är vi vill göra. Vi lever i samma värld av estetik och uttryck.  

 

Joel Forsbacka: Det handlar om att –  

 

Joel Forsbacka: hela tiden raffinera sin process med tanke på det man samlas kring. Ju mer vi jobbar desto mer börjar vi definiera en process och ett eget konstnärligt uttryck och signum.  

 

Martin Paul: Det är just det. Jag förde ett intressant samtal om just det här med Jonas Welander efter Four Floors of Whores föreställning The Chruch på Baltic Circle -festivalen häromveckan. Jonas framhöll att istället för att tänka att man hela tiden ska försöka skapa nåt helt nytt och jämt försöker vara i tiden – så kan man också som scenkonstnär förhålla sig till sin konst som en bildkonstnär förhåller sig till sitt konstnärskap: det är nåt man raffinerar och utvecklar under en längre period. Jag inspireras av våra vänner i gruppen och tycker det är givande att insistera på vår egen praktik och estetik, precis som de gör.  

 

Oscar Fagerudd: Det är sant att vi hittat en klar vision för hur vi skapar vår konst och hur vill vill att den ska se ut. Vi har under det här senaste året hittat till kärnan.  

 

TINFO: Hur skulle ni beskriva skillanderna mellan The Porn Horror Musical 1 och 2?  

 

Martin Paul: Den senare är liksom upphöjd till två.  

 

Emelie Zilliacus: Det tycker jag också. Tvåan är mera av allt. Mer intensiv. Vi jobbar mer med en upprepningsdramaturgi. Vi upprepar mycket från den första produktionern och har tillfört nya inslag, men nu tar vi oss tid för upprepning istället för snabbhet, och utforskar de olika genrerna närmare än vad vi gjorde inledningsvis.  

 

Joel Forsbacka: Den första produktionen var en karaoke-version, medan vi komponerat egen musik till The Porn Horror Musical 2. Det har kännts modigt, det känns som om vi utvecklats också därigenom.  

 

Martin Paul: Vi fick ju The Porn Horror Musical 2 på beställning förra våren av den nya svenska gästspelscenen Konträr i Stockholm, som ville vi skulle gästspela med ettan. Men vi ville göra något nytt med den, och därför blev det en tvåa.  

 

Josefine Fri: Materialet är otroligt smaskigt, det finns mycket att hämta i de frågor som vi bestämt oss för att utforska. Kanske kommer det en trea, och en fyra – det känns som om materialet är oändligt inspirerande.  

 

Emelie Zilliacus: Vi har länge tänkt att familjen som The Porn Horror Musical handlar om kunde växa med fler och fler familjemedlemmar. 

 

TINFO: Hur skulle ni beskriva er publik?  

 

Joel Forsbacka: Ung och nyfiken är en bra början. 

 

Emelie Zilliacus: Förstås är det mycket branschfolk som kommer och tittar på våra föreställningar, men jag tycker också att det finns en nischad publik som helt enkelt är intresserad av de genrer vi arbetar med. När vi gjorde Blodbad såg vi många som säkert går på skräckfilmer. När vi gjorde The Porn Horror Musical 1 hamnade vårt evenemang på en Facebooksida där man försöker få så mycket naket som möjligt publicerat med censorns tillstånd, vilket gjorde att vi säkert fick publik också från den gruppen.  

 

Joel Forsbacka: När vi spelade Antoinette förra sommaren, kom en åskådare i full barockkostym. De referenser vi använder är populärkulturella och historiska, vilket gör att våra produktioner ofta blir en hyllning till ifrågavarande genre, och de har förstås alltid en följarskara.  

 

Josefin Fri: Jag tror att människor också kommer till våra föreställningar för att de väntar sig ett spektakel och stora känslor. Våra föreställningar är berg-och-dalbanor. Det är mycket ljud, och mycket vätskor.  

 

TINFO: Och nu planerar ni en samproduktion med danska Teater FÅR302 inför år 2025. Kan ni berätta nåt om projektet?  

 

Martin Paul: Det är ett samarbete mellan oss, FÅR302, och vår tidigare professor Anders Carlsson, som nu är doktorand på Göteborgs universitet i enheten för scenkonst. Projektet är i startgroparna, men vi är intresserade av sekterism och kulter som utgångspunkt, sen får vi se vart det leder.   

 

TINFO: Ni har spelat bland annat i Stockholm, och nu kommer ni att åka på gästspel till Köpenhamn i december och till Oslo under våren 2024. Vad betyder de internationella gästspelen för er?  

 

Emelie Zilliacus: Det känns jättebra att turnera med våra föreställningar. Jag tror det är viktigt och bra för oss att få möta olika slag av publikgrupper.  

 

Joel Forsbacka: Det är viktigt för oss att spela i utomlands och framför allt i Norden för att vara en del av den diskussion som förs och utveckling av nyskapande scenkonst som gör inom Norden.  

 

TINFO: Hur fortsätter er vecka härframöver?  

 

Emelie Zilliacus: Vi skall göra ett genomdrag idag av The Porn Horror Musical med all teknik och rekvisita. Efter det har vi några fixardagar – vi skall fixa rekvisitan och scenografin som tagit lite stryk under det senaste halvåret – och sen håller vi ett genrep. På fredag tar vi paketbilen och åker till Sverige med båt, och på lördag är vi framme i Danmark.