Grymhet av gammal vana

Dramatikern Pipsa Lonka är intresserad av ekofeministiskt tänkande, av att dekonstruera hierarkier och den andre samt av en filosofi som erkänner att djur av andra arter har ett värde i sig.

Pipsa Lonkas tidigare pjäs Sånger vid ett grått hav, har översatts till sju språk. Texten erhöll priset för bästa pjäs i Finland år 2013 och renderade Lonka dramatikerpriset vid Heidelberg Stückemarkt 2014.

Då Lonka arbetade med Den andra naturen, sökte hon en dramatisk form som kunde dekonstruera den antropocentriska tanke- och livsmodellen. Den andra naturen fick sitt uruppförande på Teater Viirus i Helsingfors i mars, i svensk översättning av Sofia Aminoff. TINFO intervjuade Pipsa Lonka om tematiken i pjäsen.

I din pjäsvärld väntar döden bortom det löpande bandet. Man kommer att tänka på köttindustrin, som människan tycker är hennes rättighet. I Den andra naturen är det människokroppar på bandet. Vilket slag av etisk tankegång fick dig att skapa denna centralbild i pjäsen?

Jag har tänkt på dödens obegriplighet, min egen oförmåga att förstå dödens verklighet. Jag tänkte på de sällsynta stunder av klarhet då jag en kort stund har upplevt att döden är verklig.

I början av skrivarbetet övervägde jag möjligheten att använda upprepade begravningsfester. Som motbild till begravningarnas helgade död skrev jag en lite absurd och grotesk bild av döden på det löpande bandet och omvandlingen till slaktkroppar. Så uppkom scenfrekvensen med det löpande bandet, som sedan blev pjäsens centrala metafor och strukturella ornament. I det löpande bandet materialiseras för mig anpassningen till livet, glömskan av livets helgd och dödens obegriplighet.

Den andra naturen är i grunden en pjäs om vår dödlighet, som vi delar med andra djur. Pjäsen ser på människan som ett djur bland andra och studerar människans förhållande till andra djur. Den reflekterar över människans omnipotens i förhållande till andra djur, det onödiga och industriella lidandet, grymhetens vardaglighet. Löpbandsserien ställer frågan om vilken skillnaden är mellan mänsklig död och de andra arternas död.

Om att göra val. Den som har förmågan att göra val har ett stort ansvar. Kan vi känna empati mot dem vi äter, ”Munnen, människans mun, är en begravningsplats.” Eller handlar vi av gammal vana, vår andra natur?

Jag skriver ofta utgående från vetenskaplig eller filosofisk litteratur även om mitt sätt att behandla ämnen är mycket vardaglig, konkret och kroppslig. Bakom pjäsen Den andra naturen finns en både modern och uråldrig diskussion om djur(rätts)filosofi.

Frågan om rätten att äta och använda andra djur finns inom den västerländska filosofin redan hos bl.a. Plutharkos. För läsare som är införstådda med djurfilosofi, kan min pjäs förefalla genomstungen av referenser. Till exempel Derridas möte med en katt har genomgått en nyläsning och jag har lånat och transformerat meningen ”människans mun är en begravningsplats”.

Jag reflekterar i min pjäs över munnens och ätandets etik, vad vi tycker att är ätbart. Eftersom det anses normenligt att äta andra arter är det naturligt att i motargumenteringen försöka väcka lyssnarna ut ur vanans makt. På basen av denna iakttagelse började jag arbeta med just vanan och då blev talesättet ”Vanan är såsom en andra natur” central i pjäsen.
Jag har tidigare arbetat en tid på en mjölkgård, eftersom jag ville förstå djurindustrins vardag i praktiken. Erfarenheten levandegjorde för mig vanans kraft och hur den fungerar som en skyddande mekanism då grymheten blir vardaglig.

”I stället för att vi bara skulle se på dem, tittar de också på oss och väntar på att vi ska reagera.”, skriver filosofen Elisa Aaltola om djurets blick på människan. I pjäsen Den andra naturen tänker jag på människans förmåga att handla utan att bry sig om den förpliktigande blicken på oss från andra arter. Vi är nog medvetna om förväntningar, blickar och önskemål om handlingar som riktas mot oss men likväl är vi kapabla att fortsätta som förut, burna av vanor och det som anses normalt.

I din pjäs har djuren namn. Det tycker jag är rätt och rimligt. Vill du säga något med det här?

Jag ville inte skildra en människoindivids moraliska val utan människoartens naturliga förmåga till moral. Av den här orsaken är människo-djuren representanter för sin art och jag benämner dem enligt sin mänskliga roll. Jag har också tänkt på det finska uttrycket ”elää ihmisiksi” (ung. bete sig humant, ”som människan är ämnad att leva”), ett krav som ofta styr våra handlingar.

Pjäsens ”handlare”, ”servitör” eller ”vakt” gömmer sig bakom sina roller, de talar och handlar i skuggan av sina yrken, och de handlar i situationerna ”å yrkets vägnar”. Keldjuren i pjäsen (förutom den främmande hunden som kommer till stranden) är kända vid namn, för de representerar inte sin art i scenerna, utan sig själva.

Människan blir irriterad när naturen kan något bättre. Man blir irriterad då allt inte kan förklaras och kommuniceras. I din pjäs kommer språket till tals förutom som talade ord, även som tigande, tystnad, en fågels kvitter, musik…

Vad kan man ha för glädje av det icke-verbala?

Tystnaden, tigandet och kommunikation bortom orden är för mig väsentliga försök att komma nära den värld där människan inte står i centrum. Talet är en nivå av samlevnad, som alltför ofta strävar till att definiera och erövra de andra och hela livsmiljön. Ett aktivt tigande är ett sätt att låta andra röster komma till tals.

Tystnaden är för mig ett tillstånd där jag kan vistas i icke-vetandet. Genom att aktivt söka mig till icke-vetandet kan jag närma mig de icke-mänskliga aktörerna i min omgivning och förstå min ovedersägliga samhörighet med dem. Jag är ingen glansbild, ingen isolerad ö, utan alltid ofrånkomligt en del av den gemensamma omgivningen. En sådan upplevelse stärker glädjen, åtminstone för mig.

Jag vill ännu säga att skrivandet för mig är mera släkt med tystnaden än med något annat. Skrivandets kärna för mig ligger i det ordlösa och i att försöka känna sig för i den ordlösa världen med hjälp av skrivna ord.

Hemskheten i din pjäs är likställig med verkligheten. Mänsklighetens förhållningssätt till de medlevande är förtryckande, metoderna är dödande, att förgöra naturen, att göra livsutrymmet mindre för andra organismer. Det som inte kan tämjas som en hund, måste utrotas.

Man kommer att tänka på Stanislaw Jerzy Lecs aforism, där några pojkar för sitt nöjes skull stenar grodor och grodorna dör på allvar, inte för sitt nöjes skull.

Är det en dramatikers plikt att iaktta världen och skriva utifrån sina iakttagelser?

Jag tror att alla konstnärer måste skapa sin egen uppgift. Och denna uppgift ligger ofta utanför det verbala, därför är det så svårt att tala om den. För mig hänger iakttagandet av världen ihop med att leva i världen: jag kan och vill inte lösgöra mig från min egen tid och omgivning. Jag tycker det är frigörande att förstå att man är ett barn av sin egen tid och också fånge i den. Det som är möjligt att få syn på, tänka och iaktta, hänger samman med den här tiden och den omgivande verkligheten, som jag är en del av.

Jag tror på konstens förmåga att väcka empati, som är den mest väsentliga av människans förmågor. Och jag tror att empatin leder till moraliskt grubbel och till och med till handling.

Den deus ex machina-lösning som finns i pjäsen Den andra naturen, där Tidens ängel, lånad av Walter Benjamin, förändrar människornas riktning, är inte en lösning sprungen ur tron på ödet eller en högre makt. Den är ett påstående född ur ren desperation, en önskan om att det skulle finnas hopp, att det är möjligt att byta riktning.

Intervjun med Pipsa Lonka är gjord av Sari Havukainen

Bilden: Teater Viirus uruppförande av Den andra naturen. I föreställningen används Sofia Aminoffs svenska översättning av Pipsa Lonkas ursprungstext. Fotografi: Mark Niskanen

Uppförande av Pipsa Lonkas pjäs i svensk översättning (TINFO 18.1.2018)