Hongjia Qi, vad hörs? 

 

Hongjia Qi: Jag ser framemot att njuta av sommaren och av att åka till Kina på både semester och med Spindrift-teatern om en vecka. 

 

Jag har vuxit upp i en liten by i nordöstra Kina, där det inte fanns någon teater. Det ordnades dans- och sångnummer för fester som anordnades på min skola, men jag fick aldrig chansen att besöka någon teater eller konstfestival under min uppväxt. Först då jag flytade till Peking för att studera evenemangsmanagement år 2005 kunde jag gå på teaterföreställningar – men de kändes fjärmade från min vardag, också om de var vackra att se på. Peking operan till exempel, är speciell, men man måste känna till berättelserna, och det är ofta svårt att förstå vad de sjunger. 

 

Att jag började arbeta inom scenkonsten var inte planerat. Jag kom till Finland och till Åbo Akademi via masterstudier i Tyskland. Johan Storgård, som då både var teaterchef på Svenska Teatern och drev teaterns dotterbolag ACE-Production, höll en dag en föreläsning på det öppna universitetet i Åbo om att producera teater i Kina. ACE hade nyligen producerat både musikalen Spin och Muminpappan och havet i Shanghai. Vi talades vid efter föreläsningen, och han nämnde att de behövde en produktionsassistent för bolagets följande produktion i Kina, musikalen PlayMe. Det blev mitt första jobb inom scenkonstfältet, och snart arbetade jag som producent och planerare, och den som ansvarade för bolagets kommunikation med de kinesiska samarbetsparterna. 

 

Det var roligt. Det var fint att arbeta med kreativa, trevliga, öppna och flexibla människor. Det var också fint att se en produktion bli till från noll. Det blev snabbt någonting som jag ville fortsätta att jobba med. Jag tycker om nya upplevelser, om att lära känna nya människor och om att skapa nya, kreativa verk tillsammans – och om att initiera egna projekt.

 

Jag arbetade därefter i tio år med From Start to Finnish -plattformen på Edingburgh Fringe, som är en jätterolig festival, där allt är möjligt – men där också förutsättningarna varierar enormt scenerna emellan. Det är ett ställe där likasinnade personer samlas på ett och samma ställe, och där man måste vara redo att anpassa sig med kort varsel. Plötsligt är du på ett café som skall omvandlas till teaterscen, och du har endast fyra lampor. Jag arbetade på festivalen för sista gången förra sommaren, men sedan dess har jag fortsatt att arbeta med flera av de grupper jag tog dit som producent och kurator genom min egen agentur, Square Planet – och ett av dem är Spindrift-teatern. 

 

Det var ursprungligen tänkt att föreställningen Them skulle spela förutom på Aranya-festivalen också i Shanghai och Guangzhou. Tyvärr blev gästspelet i Shanghai inte av på grund av tidsmässiga och troligtvis ekonomiska utmaningar. Det har blivit svårare för många privata kinesiska aktörer som inte får statsunderstöd att ta emot gästspel. De måste dra ner på kostnaderna och många är därför ovilliga att betala gagen. De är mer intresserade av samarbetsmodeller där kostnader och intäkter delas mellan parterna – vilket förstås få utländska grupper och artister kan gå med på. I Guangzhou talade vi med en stor teater som erhåller statsunderstöd, och som skulle ha haft ekonomiska förutsättningar, men gästspelet ställdes in för tre veckor sedan på grund av att den lokala kulturbyrån inte gav oss tillstånd att spela föreställningen. 

För ifall man vill spela en föreställning i Kina måste man sända in pjästext, videomaterial och eventuella sånger för granskning av en lokal censor. Varje provins har en egen censor – och därför kan man få olika beslut i olika regioner. 

 

Vi bad om omprövning, men svaret – på fem kinesiska karaktärer – var det samma “materialet är för känsligt”, det vill säga att den feminism som uttrycks i föreställningen som handlar bland annat om toxisk maskulinitet, och rätten att vara sig själv var för mycket för censorn på den lokala kulturbyrån. Vi var därför tyvärr tvungna att ställa in samarbetet med teatern. 

 

Aranya-festivalen däremot, som grundades år 2021, och har snabbt blivit en av Kinas populäraste och kanske mest avantgarda scenkonstfestivaler i norra Kina. Festivalen anordnas i stadsdelen Beidaihe i Quinhuangdao, 3,5 timmar öster om Peking, och är en vacker turistresort. Den lokala kommunen Aranya har blivit känd bland kulturarbetare, designers och hipsters. De har byggt arkitektoriskt intressanta byggnader som kapell och bibliotek alledeles invid stranden och där händer mycket, särskilt under sommaren. 

 

Festivalen grundades och leds av en av Kinas kändaste regissörer, Meng Jinghui. De har ett kompetent team som är internationellt orienterat. Många talar perfekt engelska, har studerat eller arbetat utomlands, och därför visas verk från hela världen – i år ingår gästspel från bland annat Volksbühne, Piccolo Teatro och NTGent, samt en föreställning av Tiago Rodriguez, vars verk Catarina and the Beauty of Killing Fascists besöker Tammerfors Teatersommar i augusti. 

 

Jag tror att festivalens kuratorer fastnade för föreställningen Thems samhälleliga teman. En majoritet av deras publik består av unga kvinnor, för vilka föreställningen passar bra. Överlag känner man till Norden väl i Kina, och man beundrar Norden för dess välfungerande samhällen, välfärd, och utbilning. Men jag tror inte att man har någon uppfattning om nordisk konst och kultur på samma sätt. I Kina har man under många år sett stora föreställningar från stora länder – jag tror att de kinesiska kuratorerna nu är intresserade av att söka något som är lite annorlunda, och att de därför är alltmer intresserade av det som sker i Norden och i Baltikum.

För grupper som fått en inbjudan till en festival i Kina är det bra att veta att de flesta förväntar sig att artisterna själva kan stå för sina resor – också om teatrar och festivaler med bättre finansiering kan vara beredda på att betala också för resorna, de lokala utgifterna och visum. Men i allmänhet är det förstås allra lättast med föreställningar som inte har fraktkostnader. Det är också bra att komma ihåg att mellanstora teatrar i Kina kan ha 1 000 sittplatser, inte några hundra. 

 

Själv tycker jag om att den finländska scenkonsten tar sig an svåra och aktuella samhälleliga teman. Men jag skulle gärna också se fler föreställningar som vänder sig mot en internationell publik, just vad gäller de teman som behandlas och – och som kan lätt flyttas till andra scenplatser. 

 

Nu fortsätter jag att jobba fram till fredag och sedan åker jag till Kina på lördag för att inleda vistelsen med en två veckor lång semaster med min familj, som jag kommer att ta med till Aranya. (Skrattande) Det har inte varit lätt att övertala dem. Min pappa backar hela tiden. Först försökte jag få dem att komma på ett besök till Finland, men min pappa sade att det blir för tungt att flyga. Så nu försöker jag få dem till Aranya istället, där de kan ta tupplurer på stranden, ligga i solen – och kanske gå på en teaterfestival för första gången. 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

TINFOs intervjuserie Mitä kuuluu (sv. Vad hörs) har två huvudfokus: internationalitet och aktualitet. Alla publicerade intervjuer i serien.