Jakob Höglund, vad hörs?  

 

Jakob Höglund: Jag är mitt uppe i repetitionerna av Jonas Gardells Pensionat Oskar på Kulturhuset Stadsteatern som har premiär 25 april. Just nu hörs inte mycket annat än så. Det är intensivt att sätta upp en ny pjäs. Emellanåt hinner jag njuta av Stockholm under en och annan ledig dag, men mina tankar kretsar hela tiden kring olika lösningar för scenen. Vi kommer att förflytta oss i kvick takt från en plats till en annan. Det är svårt, samtidigt kul – och lite pirrigt, för att vara helt ärlig.  

 

Filmen Pensionat Oskar kom ut 1995, men Gardell har bearbetat historien om en familjefar som på en semesterresa blir förälskad I en man och om ett äktenskap som går I kras, och berättar den nu ur ett nytt perspektiv, med en personlig erfarenhet av skilsmässa i bagaget. Pensionat Oskar är en talpjäs, men jag har med mig Eeva Kontu från Finland som skriver nykomponerad musik för oss.  

Det var Stadsteatern som föreslog att jag skulle regissera pjäsen – de börjar känna mig vid det här laget, eftersom jag tidigare satt upp Sommarboken (2023) för dem. De hade säkert på känn att jag kände till filmen – och det gjorde jag. Pensionat Oskar var i själva verket en jätteviktig film för mig i tonåren. Det var den första filmen jag såg som på ett positivt sätt skildrade kärlek mellan män. Jag bandade in filmen på VHS och såg den om och om igen. Den har följt mig genom livet.  

 

Nu när jag närmar mig medelåldern ser jag själv – precis som Gardell – berättelsen också ur ett annat perspektiv än vad jag gjorde som ung. Det känns nu som om livet håller på och flyr ifrån en, och man undrar ifall man verkligen gjort allt det man en gång ville göra – eller har man hamnat i ett ekorrhjul, när man egentligen vill något annat? Det är så lätt att bara fortsätta med det man är inne i.  

 

Jag kan känna igen mig i de här frågeställningarna. Jag har under en lång period satt nästan all min tid på mitt jobb. Jag lever via mitt jobb, och uppslukas av berättelserna. Det är svårt att stänga av. Det är också förstås fruktansvärt roligt, men samtidigt kunde det vara bra med en större balans i livet.  

 

Förra året regisserade jag fyra verk: Katrina, därefter Bröderna Lejonhjärta, Dancer in the Dark och sedan Once för Det Norske Teatret. Det blev en hel del, och jag rekommenderar det inte åt någon. Efter Pensionat Oskar kommer jag att hålla en fyra månader lång regipaus.  

Men jag kunde inte tacka nej till en förfråga från varken Det Norske Teatret, vars nya chef Kjersti Horn jag känner från min studietid på Teaterhögskolan, eller Kulturhuset Stadsteatern. Det är väldigt lärorikt att arbeta på andra teatrar i Norden – det är som att åka på exkursion. Det finns jättemånga lärdomar som jag kommer att ta med mig hem. Till exempel: här arbetar man med intimitet på ett helt annat sätt än hemma. På Lilla Teatern är regiassistenter numera utbildade intimitetscoacher vilket är en fantastisk resurs, men här på Stadsteatern gör man först en riskanalys av varje pjäs. Det har kännts som ett bra sätt att arbeta på för en regissör – att systematiskt diskutera ifall det finns något som vi borde tänka på under planeringen av repetitionsprocessen angående intimitet och trygghet. Vi har till exempel till följd av diskussionerna bestämt oss för att ta in en intimitetscoach till den här föreställningen – för att komma djupare in i scener där texten förutsätter nakenhet, eller intimitet mellan skådespelare.  

 

Det som jag tycker utmärker den norska teatern är språket och dialekterna. Alla talar sin egen dialekt i Norge, och man talar den också på scenen. Som svenskspråkig kan jag höra vem som kommer från Stavanger, och vem från Lillehammer. Som österbottning känner jag igen dialektala norska ord – jag känner mig väldigt hemma rent språkligt inom den norska teatern. Här i Sverige – eller i Finland för den delen – har man inte alls samma förhållande till dialekter.  

 

Däremot var den stora överraskningen för mig i Oslo att man jobbar mycket mindre där än i Helsingfors och i Stockholm. På Det Norske Teatret repeterade vi bara på dagstid, måndag till fredag – fem timmar varje dag. Aldrig kvällsrep. Det betyder förstås att man som regissör måste arbeta mycket snabbare, men å andra sidan upplevde jag att jag var mer utvilad under repetitionerna än vad jag annars brukar vara.   

 

Också här i Stockholm repeterar vi fem dagar i veckan, men antingen långa dagar eller delade dagar, tisdag till lördag. Skådespelarna är lediga på måndagarna eftersom de spelar på söndagarna. På Stadsteatern har man premiärer nästan varje månad på samtliga scener, vilket gör att vi har mycket mindre scentid under repetitionsprocessen – en månad, eller fem veckor, och enbart på dagarna. Som regissör måste man vara väldigt strukturerad när man väl har scentid – då skall den tekniska apparaten sättas. I repsalen hinner man sedan fundera på scenernas innehåll. I och för sig har vi elva veckors reptid för Pensionat Oskar, möjligen för att vi jobbar med barnskådespelare i produktionen. Reglerna är striktare för hur man arbetar med barn här än i Finland. (Skrattande) Nu avslutar vi varje rep med att dansa till KAJs Mello-låt Bara Bada Bastu – det är belöningen efter en lång dag.  

Jag satte ursprungligen upp Once på Lilla Teatern, och arbetade med samma scenograf i Oslo för uppsättningen av Once på Det Norske Teatret. Jag har satt upp samma föreställningskoncept också tidigare: jag regisserade Sommarboken först för Lilla Teatern, och sedan för Kulturhuset Stadsteatern, och dessförinnan satte jag upp Stormskärs Maja först för Åbo Svenska Teatern och efter det för Vaasan Kaupunginteatteri.  

 

Det är förstås aldrig 100 % samma koncept, eftersom scenen och skådespelarna är nya, det förändrar mycket. Scener som fungerar mellan två skådespelare i Helsingfors, kanske inte gör det i Stockholm med två andra. I Oslo ville jag verkligen se vilka människor jag arbetade med och inte anta att de hittar samma lösningar som de jag arbetade med i Helsingfors.   

 

Det finns en hållbarhetsaspekt i att göra koncept som kan flyttas från en teater till en annan, till exempel Katrina är ett lyckat exempel på samarbete mellan tre teatrar, men får jag själv välja tycker jag tycker mest om att skapa nya föreställningar, istället för att upprepa regier. Jag är allätare när det kommer till musikaler, men tycker inte att jag behövs för att sätta upp en West End -musikal som redan en gång gjorts utmärkt, då gör jag hellre nyskriven musikal. Men musikteater är det jag håller på med i grunden. Också om jag gör en talpjäs så är musiken enormt viktig för hur jag tonsätter och skapar en rytm för föreställningen. Jag tänker väldigt långt via musik, form och rörelse.  

Jag har nu arbetat i tre Nordiska länder när kulturanslagen som bäst skärs ner – de flesta av teatrarna i Norge har hårda sparkrav, Oslo Nye Teater lade nyligen ner en scen och halverade antalet föreställningar.  På Lilla Teatern har vi inte just nu samma möjligheter att anställa frilansande designers och skådespelare – men vi är lyckligt lottade att vi är en del av en teater som har stora resurser vad gäller personal. Det sagt är vi beroende av svenskspråkiga frilansande skådespelare, eftersom vi inte har många i huset – de kommer också med ny energi och nya idéer. Vi måste bli ännu mer kreativa i framtiden för att också i fortsättningen kunna göra fina föreställningar. 

 

Imorgon fortsätter repetitionerna och på lördag kör vi genomtramp med ensemblen. Efter det har vi ännu en vecka innan vi kommer upp på scenen, och då ska det smällas ihop!