15.08.2011

Lit de Parade. En illusion om döden.

Citat ur Svenska Akademiens ordlista:

lit de parade [lidöparad'] s. oböjl. • ligga på l.

Citat ur Nationalencyklopedin:

lit de parade [lidpara´d], bädd där en avliden ligger till allmänt beskådande före begravningen.

Du ser den här rosen, titta noga nu, följ med: Jag rör min hand ovanför den, över den, några gånger, några gånger till - och plötsligt! Är den försvunnen.

Det är magi, illusion.

Ser du den här människan? Här på scenen? Kanske ser du alla tre? Du tror att du ser.

Det är magi, det är illusion. Det är en föreställning.

Jag rör min hand över dem. Kanske någon av dem plötsligt försvinner. Det är fiktion.

Och du! Ser du den här människan? Det är ju du. Det är livet.

Och så plötsligt är det inget mer.

Försvunnen! Trots att kroppen är kvar. Och vad ska vi då göra med en sådan kropp, en obrukbar, som inte fungerar, som upphör? Som snart kommer att förvandlas; först stelna, sedan mjukna, ruttna, upplösas. Vad gör vi med den, hur förhåller vi oss?

Det finns en plan, det finns flera: Man kan förvaras i ett kylrum. Om än högst tre veckor. Kanske måste man obduceras, kanske tvättas, snyggas till. Man kan kremeras och pulveriseras och strös ut i en lund, som glitter, eller sänkas ner i en kruka. Man kan grävas ned i jorden, bara som så, i en kista. Och efter att de som blev kvar har haft sina ceremonier så är det maskarnas tur.

Så här tar vi slut någon dag, alla.

Teater 90° undersöker döden, bekantar sig med den, tar den i hand och säger god dag god dag. Här står döden på Lit de Parade och vi defilerar förbi.

Här finns man. Plötsligt är man borta. Finns inte längre. Det är någonting magiskt i detta försvinnande, som om allt bara var en illusion, teater, omöjlig att gripa, att begripa.

The Greatest Vanishing Act.

* * * * *

NÅGON

Eftersom jag bodde på åttonde våningen var det en lång väg ned om man gick nedför trapporna. Det var en lång väg ned om man åkte hiss. Det var också en lång väg ned om man öppnade fönstret och kastade sig ut, ned mot parkeringsrutorna, ned mot mattställningarna, ned mot slät asfalt och tung betong.

ANNAN

Där jag bodde hade vi skyddsnät och sågspån på marken och små linor att fästa vid sig själv.

* * * * *

Att skriva är i grunden inget grupparbete. Tvärt om. Att göra teater är det. I grunden. Att skriva teater kan vara ett grupparbete, helst inte, säger jag, men möjligen. Eller så kan den som skriver vara en del av gruppen. Som jag & Teater 90° i Lit de Parade.

I begynnelsen: Det var den här världen. Idén. Allvaret, lättheten. Nyfikenheten. Det gränslösa. Den värld som är fiktionen. Det var den som lockade. En värld som jag gärna ville vara i, som jag kände igen. En trasgrann cirkusexistens, kanske bara en dröm och en illusion, livet som en föreställning: Vad är meningen med livet, föreställningen? Döden?

Allt det här är förutsättningen för att någonting vilt ska kunna börja växa: En gemensam början, en gemensam grundtematik och en gemensam lust att härifrån fortsätta precis vart som helst.

Just nu: Vi leker med idéer och samlar konkret material på exkursioner till en begravningsplats, ett krematorium, en patologisk avdelning och dess obduktionssal, och så vidare. Jag skriver, skådespelarna och regissören arbetar med det material som de själva tillför och det som uppstår i arbetet, samt givetvis också med det skrivna materialet. Därtill skapar de musiken. Jag skriver fragmentariskt och okronologiskt, och det är inspirerande. Det är, som man brukar säga, en upptäcktsresa - men liksom till den andra sidan.

I evighet: Om man hittar en värld som man känner igen sig i, och om man hittar andra som befolkar en värld man känner igen sig i, då ska man gå dit.

Lit de Parade

-en illusion om döden

Regi: Liv Elf Karlén (Sverige)
Text: Hannele Mikaela Taivassalo
På scen: Lidia Bäck, Nina Kaipainen och Robert Kock
Scenografi: Kaba Assefa
Ljud- och ljusplanering: Mikko Kaukolampi
Producent: Annina Blom
Spelplats: Valssaamo, Kabelfabriken Helsingfors
Premiär: 25.9.2011 kl. 19:00