01.06.2015

LÖSNINGARNAS FINLAND

Det strategiska regeringsprogrammets förhandlingsresultat och uppgifterna om nedskärningar gällande undervisning, vetenskap och kultur för åren 2016-2020 ser ut så här:

2016    178 miljoner,
2017    466 miljoner,
2018    511 miljoner,
2019    541 miljoner och
2020    556 miljoner.

De strategiska målen för kompetens och undervisning är följande: ”Förbättra tillgängligheten av konst och kultur. Stärka barns och ungdomars kreativitet. Utöka grundundervisningen i konst och kulturaktiviteterna. Identifiera välfärdsmöjligheterna inom kultur bättre än förr. Föra kulturen närmare varje finländare genom att främja konst på offentliga platser och institutioner. Utjämna den ojämnt fördelade grundutbildningen i konst och tillgängligheten av barnkultur i olika delar av landet. Iaktta principen om ”procentkonst” (en modell där 1 % av byggkostnaderna läggs på konst) i samarbete med social- och hälsovården för att stödja konstens välfärdsfrämjande effekter.”

Vad betyder det i praktiken? Vilka fällor innehåller sparåtgärderna i Lösningarnas Finland? Vi var förberedda på frysningen av indexförhöjningarna. Jag undrar vad kommunernas ökade självbestämmanderätt då det gäller t.ex. teater- och orkesterlagen kommer att betyda i praktiken, liksom utnyttjandet av företag och den tredje sektorn… Därutöver utgör tipsvinstmedlen en helt egen problematik.

Inbesparingarna i förvaltningens verksamhetsutgifter gäller ministerierna och statens ämbetsverk, till exempel Centret för konstfrämjande. Vad betyder i praktiken nedskärningarna i samfundens och organisationernas understöd, nästan 5 miljoner årligen. Utbildningen får sig en smäll.
Här är lite jämförelsematerial: av undervisnings- och kulturministeriets kaka på 6,7 miljarder får konsten och kulturen 7 %, högskoleundervisningen 47 % och den allmänbildande-, yrkes- och vuxenutbildningen 26 %.

Regeringsprogrammet utlovar ett basinkomstexperiment. Konstnärerna, som sysselsätter sig själva och rör sig mellan olika yrkesfält, kunde vara en av experimentgrupperna.


TEATERN OCH FRAMTIDEN? VAD BÖR GÖRAS?

Vi, konst- och kulturfolket, lever i en tid av ovisshet: vilka ytterligare nedskärningar ska ännu drabba vår 0,8-procents myggspya till utgiftspost? När man lyssnar på teaterfältet framhävs behovet av konstruktiv förnyelse av strukturerna. Samtidigt behövs en öppen värdediskussion om vad som kan anses värdefullt och värt att bevara inom konstnärs-, konst- och kulturpolitiken.

”Låt då politikerna diskutera värderingar, om det nu är ett problem att konst existerar”, sammanfattade en teaterchef saken i en situation där konstnärerna blev tvungna att gå i försvarsstrid ur ett underläge. Efter en diskussion fick jag för några dagar sedan ett mejl från nomadteater Quo Vadis grundare, regissör Otso Kautto, det innehåller viktigt tankestoff. Jag delger er texten för vidare begrundan.


OTSO KAUTTOS FÖRSLAG

”Den finska institutionsteatermodellen är unik och värd att bevara. Tyvärr ger den arbete åt bara en liten del av vårt lands teaterproffs. Konstnärligt sett behöver den utmaningen som de fria grupperna och projekten erbjuder.

Vårt system är skapat i en situation då största delen av landets teaterkonstnärer arbetade på institutionerna. Numera arbetar största delen utanför institutionerna.

Bara en del av understödet till institutionerna går till konstnärer. Är detta oundvikligt och i vilken mån dikterar det estetiken? Produktionsstrukturen är inte enbart en ekonomisk utan också en konstnärlig fråga.

När man talar offentligt om strukturer glömmer man lätt att teatrarna är arbetsplatser för i huvudsak andra än konstnärer; diskussionen kan inte handla enbart om konstpolitik utan bör kopplas till sysselsättningsläget i stort.

I ett optimalt läge skulle de nuvarande statsandelsteatrarna behålla sin finansiering och anslagen till de fria grupperna skulle mångdubblas. Det skulle skapa mera arbete, öka det internationella utbytet och skulle eventuellt till och med höja den konstnärliga nivån.

Dit borde man sträva.

Däremot är det troligt att man blir tvungen att förnya det nuvarande systemet, eftersom det är numeriskt dyrt, reagerar långsamt på fältets förändringar och inte i tillräcklig grad ger arbete åt konstnärer (skapar ojämlikhet). Därtill bidrar ekonomisk press till att producera en repertoar där det konstnärliga underställs strukturernas överlevnad.

För att den förestående – antagligen oundvikliga – förändringen inte ska dikteras ovanifrån, behöver vi konstruktiva förslag från teaterfältet.

Om förändringen är oundviklig borde den utnyttjas för att, på ett eller annat sätt, skapa bättre konst i framtiden.

Att definiera det som är gott – och värt att understöda – är besvärligt, och kan enligt mig inte göras av konstnärerna själva. Samhället som finansierar konsten besluter vad som är värt att understöda. Till en normal diskussion hör dock att konstnärerna ska få uttrycka sin egen åsikt som medborgare och skattebetalare, men deras åsikt är inte mer värd än andras då det gäller fördelningen av samhällets pengar.

Det att jag vill vara konstnär betyder inte automatiskt att jag måste få betalt för det. Inte ens det att jag fått konstutbildning, borgar för det. Ingen har tvingat mig in i en bransch där andras åsikter och den ständigt växlande estetiska värdegrunden påverkar min position.

Stipendierna som beviljas grupper, projekt och enskilda konstnärer kan aldrig fördelas på ett sätt som tilltalar alla. Att utdelarna ständigt byts ut hjälper i alla fall i viss mån till med att på lång sikt skapa någon form av rättvisa. Det är svårt att komma på ett stipendiesystem som skulle vara mer rättvist än det nuvarande. Det är klart att staten delar ut pengar till ”säkra kort” och stipendierna kumuleras hos konstnärer som redan fått synlighet, men till all lycka finns privata stiftelser som förtjänstfullt har jämnat ut situationen. Jag skulle inte röra om i stipendiesystemet då det gäller understöd som ges till enskilda konstnärer, fria grupper och projekt.

Jag misstänker att om man nu bjärt skär i statsandelsteatrarnas understöd kommer de pengarna att slutgiltigt försvinna från konsten. Jag skulle bevara institutionsteatrarna – och deras stöd – men jag skulle fördela pengarna på ett nytt sätt.

För att dessa tankar inte bara ska förbli en jämmerlig klagovisa presenterar jag följande hybrid som bas för en diskussion:

Jag föreslår att man öronmärker en tredjedel av statsandelsteatrarnas statsunderstöd för samarbete med fria grupper. Samarbetet kan vara ”äkta” (man arbetar tillsammans) eller handla om köpta föreställningar, beroende på teatern och behovet. Man drar ner på institutionsteaterns egna produktioner och några kommer att få sparken. Detta skulle leda till att mängden föreställningar kunde öka, utbudet skulle bli bredare, konstnärligt mer intressant men de ekonomiskt riskfyllda projekten skulle bli möjliga. I bästa fall skulle institutionerna samla ett ”stall” av grupper omkring sig som skulle bli bekanta för publiken.

De konstnärer som outsourcas från konstinstitutionerna (en udda tanke men den börjar vara verklighet) skulle ses som möjligheter som stöds ekonomiskt och strukturellt.

Vilka andra metoder kommer ni att tänka på?”


twitter.com/tinfotweets