Maria Lundström, vad hörs? 

 

Maria Lundström: Ja, tack, mycket bra! Jag har precis kommit tillbaka från Norrköping där jag varit i två månader och arbetat med Nedstörtad ängel. Premiären gick fantastiskt bra. Vi hade fin publikrespons på genrepen och stående ovationer på premiären. Arbetet var förvånansvärt smidigt, särskilt med tanke på hur krävande materialet är. Trots berättelsens komplexitet kan man beskriva processen som rätt så harmonisk. Romanen ställer fler frågor än den ger svar och vi har haft långa samtal om tolkningar och nyanser. Det är lite ovanligt att kunna luta sig mot ett så preciserat språk, men det kräver också att man verkligen granskar vad som fungerar sceniskt. 

 

Att just jag, som finlandssvensk regissör och dramaturg, skulle bli inbjuden att regissera ett av Sveriges mest ikoniska författares verk är kanske inte helt självklart. Jag blev tillfrågad av den dåvarande teaterchefen Nils Poletti. Och av en slump blev uppsättningen ett nordiskt samarbete. Scenograf och kostymdesigner Milja Salovaara är från Norge, ljusdesignern Hjalmar Nilsson är från Stockholm, ljuddesignern Tatu Nenonen är från Finland och koreografen Oleg Glushkov är rysk-norsk. Till det en ensemble med dansk, finlandssvensk och svenska skådespelare. Våra olika bakgrunder, referensramar och skolningar bidrog helt enkelt till en rik dialog.  

Att återvända till samma roman efter 17 år var inget självklart val och jag var till en början tveksam. Under samtalen med teatern hade vi ett tiotal pjäser på bordet. Men när jag läste romanen igen kände jag att det både kunde vara möjligt och intressant att dyka tillbaka in i Nedstörtad ängels speciella värld. Och så finns det förstås ett värde i ett svenskt uruppförande.

 

Den nya uppsättningen skiljer sig radikalt från originalet i Helsingfors. Då spelade vi för 40 personer åt gången i den gamla Betaniakyrkan i Helsingfors. Nu är det en traditionell salong med ca 500 platser. Dramatiseringen är ny och estetiken likaså. Jag ser dem som två helt separata verk. Den första versionen skapades ganska intuitivt, medan den här processen var mera analytisk och förankrad i ett nära samarbete med två dramaturger, Kasimir Koski från Finland och Irena Kraus från Sverige. Jag skrev in nya dialogscener och lyfte fram en av karaktärerna mer än tidigare, nämligen Ruth Berlau. Bertold Brehts hemliga älskarinna. Hon förblir lite anonym i romanen men är en så spännande person i helheten, har försökt ge henne större agens. Det är det fantastiska med konst – det finns så många sätt att närma sig samma material.  

 

Enligt min erfarenhet finns det en ömsesidig förståelse mellan scenkonstnärer i olika länder, det gör internationella samarbeten så intressanta, det är som om vi alla är släkt men med förgreningar i lite olika teatertraditioner. Vi delar ungefär samma vokabulär och processerna skiljer sig kanske egentligen inte så mycket från varandra.  

 

 

I april reser jag tillbaka till Sverige för att repetera upp Nedstörtad ängel inför premiären i Linköping. Föreställningen är lätt att flytta – sex skådespelare, enkel scenografi, lite rekvisita. Den lämpar sig egentligen väldigt bra för gästspel.  

 

Samtidigt väntar nästa stora projekt hemma i Helsingfors: musikalen Änglagård på Svenska Teatern, blir min första musikalregi. Jag är exalterad. Filmen var viktig för mig som ung, jag kommer själv från landsbygden. Konstnärliga teamet har planerat föreställningen i snart ett och ett halvt år. Det var över 600 sökande till rollerna, och nu har vi en fantastisk ensemble. Jag ser verkligen fram emot repetitionsstart.

 

En del av min drivkraft finns i människomötet och det omedelbara samarbetet med andra. Oförutsägbarheten och sårbarheten i det gemensamma skapandet är alltid lika fascinerande, det går ju inte att förutse exakt vilken kedja av händelser som leder fram till utformningen av en färdig föreställning. Jag är en stor vän av förhandsplanering men hypotetiska planer får gärna omkullkastas om det uppstår bättre idéer. En del av mitt arbete är ju att identifiera då det uppstår de där elektriska och sceniskt intressanta ögonblicken. 

 

 

 

 

 

 

 

---

 

 

TINFOs intervjuserie Mitä kuuluu (sv. Vad hörs) har två huvudfokus: internationalitet och aktualitet. Alla publicerade intervjuer i serien.