06.11.2018
Med kärlek och mod
Alma Pöysti är frilansskådespelare, som just nu uppträder i Marat/Sade i regi av Juha Hurme på teater Universum. I vinter ska hon till Uppsala Stadsteater för en produktion och i vår spelar hon Marat/Sade på finska på Espoon Kaupunginteatteri.
I TINFOs intervju berättar Pöysti om sina erfarenheter av arbete i flerspråkiga sammanhang. Hon tar också ställning i frågan och språket i Schjerfbeck-filmen.
Du har hoppat över språkgränser och jobbat som skådespelare i både svensk- och finskspråkiga produktioner/kontexter. Du har också jobbat utomlands. Hur definierar du din identitet då det gäller de här olika kontexterna? I vilken grad definierar språket dig som skådespelare? Hur medveten är du om din minoritetsposition? Spelar den någon roll?
Det tvåspråkiga Finland har gett mig ett privilegium: jag har fått färdigheter och möjligheter att jobba på olika språk i många kulturella kontexter. Det är en gåva jag försöker förvalta med kärlek och mod! Ju fler olika sammanhang jag möter desto mer lär jag mig om både likheter och skillnader i kulturer som geografiskt ligger så nära varandra.
Det var en smältdegel av språk och kulturer
Som en skådespelare som byter språk och land rätt ofta försöker jag att inte anpassa mig för mycket, det är roligt med diversitet! Nyligen var jag med i en dansk tv-serie, Liberty, som spelades in i Sydafrika. Det var en smältdegel av språk och kulturer och en otroligt fin erfarenhet av hur lätt och naturligt människor kan jobba tillsammans, trots olika bakgrund och språk.
När jag för tre år sedan fick jobb på Stockholms Stadsteater behöll jag mitt finlandssvenska språk och min språkmelodi för att på så sätt kunna berika och tillföra produktionerna där något. Det visade sig vara välkommet, för i Sverige ser man överhuvudtaget väldigt brett på svenskan som norm, det får gärna låta olika och både dialekter, brytningar och accenter får höras, både på tv-nyheterna, i radion och på teaterscenerna. Min finlandssvenska mottogs med förtjusning: den upplevdes som vacker, omgiven av ett lite nostalgiskt skimmer... Finlandssvenskan har kvar ord och talesätt som försvunnit i Sverige.
Som finlandssvensk i Sverige blir man lätt en ambassadör, folk vet inte så mycket om varken Finland eller det finlandssvenska, så ganska ofta får en förklara hur det hela hänger ihop. Det gör jag gärna, även om jag tycker att det är synd att det finns en så utbredd omedvetenhet om det östra grannlandet, särskilt hos yngre generationer, trots att vi delar så mycket, t.ex. historia.
Vilka skillnader har du observerat gällande skådespelaridentitet, sättet att tänka och göra teater på? Ifall det finns skillnader, vad beror skillnaderna på?
Även om yrket är detsamma var man än befinner sig, är det faktiskt överraskande stora skillnader mellan våra två länder. Jag upplever mina svenska kolleger som skickliga, analytiska, vänliga, engagerade, hänsynsfulla och kommunikativa. De är bra på text! Och humor! Det pågår ständigt samtal och debatter, man formulerar sig ivrigt. Det finns även ett starkt kamratskap i branschen, men också hård konkurrens. Ibland leder det till ett lite ängsligt klimat, och det kan till och med förekomma ett slags trygghetsknarkande.
I Finland upplever jag att vi i konstnärliga sammanhang är mer intresserade av risken än av tryggheten, vi söker oss bortom det kontrollerbara. Vi gräver i det oförklarliga. Frågorna är viktigare än svaren… Att ge sig hän är en utgångspunkt och en beprövad metod. Vi söker oss till en punkt där vi kommer ur balans, för att nå till en sannare kärna om en människa/roll.
Den finländska teatern är mer fysisk och på sätt och vis passionerad. Vi är vana vid att jobba på en hög energinivå och att dra saker och ting till sin spets.
Svenska teatersammanhang blickar ofta inåt och är sig själva nog, det finns kanske inte samma behov av att nå ut till andra länder som i Finland. Finländsk teater har på senare år varit mycket mobil med turnéer, gästspel och festivaler. Bergman-festivalen i Stockholm är dock ett välkommet undantag där man faktiskt bjuder in föreställningar och scenkonstnärer från andra länder.
Hur viktiga är identitetsfrågor för svenskspråkiga teaterproffs, finns det skillnader mellan generationer, eller geografiska skillnader? Har situationen för språkminoriteten blivit värre under de senaste åren?
Det finns stora regionala skillnader mellan städer, teatrar och grupper; jargong, atmosfär, tonfall, kultur... I stora hus är man mer artig och anonym, i mindre grupper känner man ofta varandra väl och har rakare tonfall sinsemellan. Vissa saker sitter i väggarna i form av historia, men mycket går att förändra. Förändring kan ske snabbt eller långsamt, våldsamt eller varsamt. Hänsyn kan vara både vårdande och kvävande. Det är viktigt att minnas att det handlar om människor, vilja och kommunikation. Vision och inkludering.
Finländare är bra på att kämpa, på båda språken...
I Sverige talar man mycket om diversitet och representation och att scenen skall spegla samhället. Vems historier berättas, vem gestaltar dem? Dessa frågor har både utbildningen och många teaterhus jobbat aktivt med och här tycker jag det syns en stor skillnad mellan våra länder, till Sveriges fördel.
Finländare är bra på att kämpa, på båda språken, vi ger inte upp. Krigserfarenheter är något vi finländare delar med många andra folk och ofta har dessa folk samlats just i trygga Sverige.
När jag hösten 2015 flyttade till Sverige var jag i gott sällskap, vi var många som av olika anledningar sökte oss till Sverige just då. Jag kom från ett välfärds-Finland och kände mig lyckligt lottad som kunde språket, kulturen och strukturerna och systemen. Så var det verkligen inte för alla. Många kom från akuta krigszoner och hade rest mycket långt för att söka trygghet.
Jag såg på Finland och den snålhet nöden bemöttes med. Jag skämdes: vi vet ju bättre, vi som själva har erfarit krig! Sverige hjälpte oss då, varför kan inte vi ställa upp och ta vårt ansvar nu! Som det trygga lilla hörn i världen vi utgör
.
Vad tänker du om språkproblemet gällande Helene Schjerfbeck-filmen?
Oho, varifrån kom nu det här? Varför är folk så arga? En blind fläck synliggjordes och folk verkar lite häpna och förvirrade över de starka reaktionerna...
Så, vad finns det mer att tillägga... Det är förstås fantastiskt att det görs en film om Helene Schjerfbeck, äntligen! Debatten, som verkligen rasat på sista tiden, har varit välkommen och satt fingret på några smärtpunkter gällande språkfrågan och vår gemensamma historia.
Det visade sig alltså att filmmakarna och finansiärerna bakom det kommande verket helt tycks ha missat något så centralt som betydelsen av huvudpersonens språkidentitet – en mycket viktig del av en människas självbild, uttryck och kontext. Nu har ju ingen läst manuset, men om det alltså är frågan om en biopic missar man här chansen att skildra de mångspråkiga sammanhang denna svensktalande konstnärinna levde och verkade i, vilka omständigheter hon förhöll sig till, vilka säkert skulle bidra till ett mer mångdimensionellt konstverk med djup historisk, kulturell, språklig och lokal förankring. Jag är övertygad om att Antti Jokinen, Laura Birn och resten av teamet, inklusive producenter och finansiärer, skulle klara av att jobba med svenskan, både som kontext och uttryck.
Jag hoppas att debatten leder till en större medvetenhet inom branschen, så att filmmakare framöver kan se att vårt tvåspråkiga land som värt att skildra i både stort och smått, både ur historiskt och samtidsperspektiv. Jag hoppas att finlandssvenskar i större utsträckning kunde gestaltas mer mångdimensionellt, gällande samhällsklasser och yrkesgrupper, så som vi de facto lever här och har gjort under en väldigt lång tid.
(TINFO 1.11.2018)
Foto: Frank A. Unger
Serie: TINFO frågar teaterarbetare om identitet
Anna Simberg: Lite bättre svenska
Nina-Maria Häggblom: Fallen mellan stolarna
Jussi Sorjanen: Teater Viirus starka självkänsla möjliggör risktagning