06.10.2015
Nedskärningarna haglar – en nedåtgående spiral
Regeringens proposition till riksdagen om statsbudgeten för år 2016 innebär för statsandelsteatrarna en sänkning av enhetspriset på 3,5% per årsverke. Enhetspriset sjunker till år 2009-2010-års nivå. Samtidigt minskar årsverkena med 5 stycken från 2474 till 2469. Procenten kan verka harmlös. Men: vad kommer sänkningen av enhetspriset och den eventuella minskningen av årsverkena att betyda för små statsandelsteatrar som inte har några årsverkesbuffertar? Kombinationen av ett nedlagt årsverke och nedskärningen i enhetspriset kan för små statsandelsteatrar betyda en sänkning på upp till 7-8%. Är det nu utgallringen börjar? På stora statsandelsteatrar kommer kommunerna att göra nedskärningar, eftersom också staten gör det. Att de egna intäkterna skulle stiga är knappast realistiskt, marginalerna är så små. Teatrarnas enda sätt att dra ner på utgifterna blir att skära i personalkostnaderna; hur många permitteringar och uppsägningar har vi att emotse? Mindre personal, färre frilansuppdrag, färre årsverken, färre statsandelar. En nedåtgående spiral är ett faktum. Fler arbetslösa, mera misär bland frilansarna, växande arbetslöshetskostnader.
Nu skulle det krävas att undervisnings- och kulturministeriet gör en jämförelse av hur mycket man proportionellt skär ner och i vilka branscher. Hur mycket förlorar filmen, hur mycket museerna… Helsingfors universitets grundfinansiering minskas med 20%, det betyder 1200 uppsagda.
Låt oss göra mindre – om lättja och konst
Den politiska konsten har redan länge präglats av samma skenbara manövrar som hela det postpolitiska samhället. Konsten svajar i sitt elfenbenstorn mellan sina politiska bindningar och sin egen betydelselöshet. Avantgardekonsten kom och gick, likaså ny-avantgardismen. Den kritiska konsten måste positionera sig på nytt. Kunde konstnären ha en annan uppgift än att mannekänga för den kreativa ekonomin eller att hållas som gisslan av konkurrensekonomin? Ett dylikt gastkramande tänkande utövas av filosofen, dramaturgen och performanceteoretikern Bojana Kunst som är professor för magisterprogrammet i koreografi och performance i Giessen. Kunsts verk Artist at Work – Proximity of Art and Capitalism uppmanar till olydigt tänkande om och i konstutövandet. Enligt Kunst borde konstnärerna låta bli att flirta med ekonomin och inte heller desperat försöka bevisa konstens mervärde och nytta. Man borde tala om konstens slöseri och konsten som gåva. Kärnan i konsten är dess möjlighet att vara avskalad. Konst möjliggör liv genom att göra mindre. I en situation där man kräver allt större produktivitet är det konstens plikt att vara olydig och lättjefull.
Tillsammans
För mig blev performancen Sädekehistä – täydellisen politiikka (ung. ”Om glorior – det perfektas politik") på konstmuseet Kiasma en demonstration av Bojana Kunsts tankar. Vi undersökte vilka ”vi” är som kollektiv. Performancen öppnade samtidiga möjligheter för oss att vara i kontakt med rummet, ljuset, ljuden, varandra, även på distans i Tammerfors, att vandra runt på Kiasma och känna efter vad som öppnade sig runtomkring oss. Åh salighet! Som medresenär hade vi en text av Giorgio Agamben. Jag drabbades av tanken på glorian som en zon där man kan få en ny chans i gåva då alla andra chanser är försuttna.
Den autonoma skådespelaren
Professorn i teatervetenskap på universitetet i Bergen, Knut Ove Arntzen, föreläste på Teater LUSTs workshop inom projektet Den autonoma skådespelaren. Jag intervjuade Arntzen om de politiska, kulturella och konstnärliga orsakerna till att det självstyrande och autonoma skådespeleriet och artisteriet ligger så starkt i tiden. Enligt Arntzen hämtar skådespelaren inspiration ur arvet efter Stanislavski, Craig, Bauhaus och Black Mountain College. Det är frågan om återanvändning: man kombinerar den realistisk-naturalistiska traditionen med Brecht och Grotowski. Å andra sidan uppstår artisten-skådespelaren ur happeningens, performancens och den visuella teatern. Till detta hör ytterligare föreläsningsteater, den nya autenticiteten och vidare stand-up, kabaré och olika performance-genrer. En skådespelare är i varierande grad både aktör och redskap. Ur politisk synpunkt rör sig skådespelaren på en axel mellan estetik och politik där allt är möjligt. Enligt Arntzen kommer det att råda efterfrågan på skådespelare som kan förena dessa två dimensioner. Själv vill jag också tänka så att en skådespelare som är en självständig auteur inte behöver vara beroende av ”efterfrågan”, behöver inte fungera som underleverantör. Jag efterlyser mer diskussion om detta!
Musikalernas utopiska trollkraft
1990-talets recession fick teatrarna att ivrigt gripa efter musikaler. Under åren 1992-1996 steg musikalernas biljettförsäljning brant från 19% till 28%. Kommer samma sak att upprepas nu? Det ser vi inom fyra-fem år. I augusti nästa år kan vi i teaterstatistiken se om fingertoppskänslans första ilningar stämmer överens med verkligheten.
Helsingfors Stadsteaters musikal Billy Elliot med sina parallellkonflikter - gruvarbetarnas kamp för sin rätt till arbete och Billys kamp för sin rätt att dansa – fick mig att återvända till en artikel om underhållning och utopi i Richard Dyers bok On Entertainment. Dyer skriver om underhållningens förtrollning och dess samhälleliga betydelse. Underhållning är verklighetsflykt, den är önskeuppfyllande. Dess styrka ligger i en utopisk sensibilitet, en känsla av något bättre. Underhållningen uttrycker energi, intensitet, transparens, gemenskap och överflöd i stället för torftighet, elände, monotoni, bekymmer, hopplöshet eller utmattning.
Inkörsportteorin och musikalerna
Enligt inkörsportteorin fungerar de milda lagliga drogerna som en port till starkare droger. De beroendeframkallande ämnena aktiverar hjärnans belöningssystem och leder till ett sug efter hårdare knark. Är det så här musikalerna fungerar? Som inkastare? Hur agerar åskådarna?
Vad gör konsten med oss?
Jag citerar ur Juha Hurmes bok Nyljetyt ajatukset (ung. ”Flådda tankar”), där han reflekterar över konsten: ”Konst ligger aldrig rätt i tiden. Konst är inte trevligt. Konst förklarar inte och undervisar inte. Konst låter sig inte fångas, den tar tag i dig, trycker upp dig mot väggen, tar struptag på dig och säger: tänk själv, ingen annan hinner hjälpa dig nu.”
Jag blir upplivad av den tanken. Den fyller en med hopp, något som behövs nu.