24.10.2024

Otto Sandqvist

Otto Sandqvist, vad hörs?  

Scenkonstnären Otto Sandqvist har under det senaste året levt i en bubbla med lustfyllda cowboys och symbiotiska syskon, och förbereder sig som bäst på att ta sin prisbelönta pjäs Cowboy försvunnen på gästspel till Oslo. Sandqvist har under de senaste sju åren sen han utexaminerades från Teaterhögskolan som dramaturg både hittat och själv skapat arbetstillfällen inom dans- och teaterfältet. Nu börjar dörrarna till internationella scener också öppnas – ifall scenerna bara kunde hållas öppna i en tid av stora nedskärningar inom scenkonstfältet både i Finland och i Sverige. Vi kontaktade Sandqvist innan nästa veckas gästspel på Vega-scenen, för att höra – vad hörs?  
 
Otto Sandqvist: Det hörs helt bra. Jag har haft rätt mycket arbete nu under ett år, men nu saktar takten vilket är helt skönt. Så småningom börjar jag arbeta på nytt material.  
 
Som barn eller ung hade jag ingen särskild relation till teater, trots att jag vuxit upp i en “teaterfamilj”. Jag började studera nordisk litteratur direkt efter gymnasiet. Jag ville arbeta med film, eller bli författare – men det fanns inte då en magisterutbildning för författare i Finland. Min pappa, Ville Sandqvist, föreslog i stället att jag skulle söka till dramaturgutbildningen på Konstuniversitetets Teaterhögskola, och så kom jag plötsligt in på utbildningen som 20-åring. Att bli dramaturg var ingen stor dröm jag haft, och det kändes också rätt frustrerande när dina föräldrars vänner kommer och säger att “det var väl självklart” att du skulle följa i släktens spår när det inte alls var självklart för en själv. För det enda jag ville göra var att skriva, och jag hade föreställt mig att det är det man i första hand gör på utbildningen. I stället sattes vi genast i samma rum med skådespelarstuderandena – vilket jag nog i efterhand varit tacksam för.  
Det finns en integritet i det att envist förhålla sig till en genre. 
Jag har fortfarande inte skrivit prosa, trots att det väl hör väl till saken att en dramaturg i något skede skriver en roman. Men åtminstone för närvarande finns det något av en motreaktion inom mig för att göra det. Jag uppskattar dramatiker som enbart skriver dramatik, det finns en integritet i det att envist förhålla sig till en genre.  
 
Jag blev färdig med min magisterexamen bara tre år innan pandemin bröt ut, men jag har haft jättemycket tur som ung scenkonstnär och jag känner mig priviligierad eftersom jag kan arbeta på både svenska och finska. Jag har under årens lopp fått arbetsstipendier både av Svenska kulturfonden, Konestiftelsen och Taike, vilket gjort det möjligt att arbeta koncentrerat som dramatiker och med egna produktioner. Men jag har också haft fina nätverk med andra scenkonstnärer som lett till intressanta arbetsuppgifter.   
 
Också om jag tycker att det är viktigt att etablera nätverk med andra scenkonstnärer – inte bara med skådespelare eller regissörer, men också med till exempel ljud- och ljusplanerare eller scenografer – är det förstås inte alltid självklart att personerna på ens egen årskurs är dem man står närmast. Det sagt har mina kurskamrater, dramaturgen Henrikka Himma och regissören Janne Pellinen varit viktiga personer för mig i konstnärlig bemärkelse. Men man kan knyta intressanta kontakter också på andra sätt. Det bästa är förstås kontakter som uppstår liksom organiskt, då man möter människor man delar samma konstnärliga frågeställningar – och smak med. Det har jag fått uppleva, och jag fortsätter att arbeta med bland annat skådespelaren Tom Rejström som producerat våra gemensamma uppsättningar och koreografen Jenni-Elina von Bagh
Vi behöver plattformar där dramaturgerna och koreograferna kan mötas.  
Som dramaturg har det varit spännande att arbeta med just samtida dans. Under mina studier upplevde jag att många av oss dramaturger var intresserade av dansdramaturgi, fast det inte var något man då kunde studera på Dramaturgi sidan. Många koreografer upplever att de behöver och vill arbeta med dramaturger. Men vi behöver plattformar där dramaturger och koreografer kan mötas.  
Det är viktigt att behålla leken under repetitionsprocessen. 
Efter att ha arbetat nästan enbart inom det fria fältet fann jag mig tidigare under året plötsligt på Kansallisteatteri. Jag regisserade E. L. Karhus pjäs Veljelleni för teatern. Att plötsligt vara omringad av inbyggda, främmande praktiker som arbetstider, som ett exempel, var intressant. Precis som alla andra som arbetar inom det fria fältet är jag van vid att lösa problem själv, att springa runt och fixa det som behövs. Jag tycker det är viktigt att behålla leken under repetitionsprocessen och inte bli tyngd av det allvar – av allt det officiella – som en institution lätt, obemärkt kan dra över arbetet – också om jag tror att det är mycket som vi själva som fria konstnärer projicerar på en teater som just Kansallisteatteri. Men jag föredrar också arbetsprocesser inom vilka repetitionstiden kan spjälkas upp och processen förlängas så föreställningen hinner mogna. Till de första genomdragen kom det publik som nog inte hade något där att göra – men mot slutet av spelperioden kändes det som om föreställningen hittade en publik som var intresserad av det vi hade gjort. Jag kan inte säga att jag på basen av den här upplevelsen genast längtar tillbaka till en teaterinstitution av Kansallisteatteris storlek, men inte vet jag om jag skulle säga nej ifall jag blev ombedd att göra nåt nytt. 
Det är bra att som scenkonstnär komma bort från det lokala.  
Härnäst åker vi till Norge med Cowboy försvunnen, som vi gjorde våren 2024 innan arbetet med Veljelleni började. Jag har varit dålig på att söka mig till residenser, men Tom Rejström hittade ett tre-veckor långt residens på Davvi-Senter i Hammerfest, och det var där arbetet med föreställningen började, och som möjliggjorde just ett arbete över en längre, uppspjälkad period. Man hinner tänka till några varv ifall man får längre pauser under arbetets gång. Det är bra att som scenkonstnär komma bort från det lokala, att få en distans till den kulturella kontext man arbetar inom, distans från en påminnelse om att man snart måste prestera. Residensen i Hammerfest skapade en stark samhörighet mellan arbetsgruppen, vilket också syns i föreställningen. Det märks att man i Norge satsar pengar på kultur, Davvi senters lokaler i en liten stad som Hammerfest kändes lyxiga.  
 
Vi har talat en del om att grunda en förening för våra produktioner med Tom. Vi har fler än en produktion i planerna, men jag är intuitivt emot en medveten femårsplan och skulle föredra att kunna vara öppen för det som händer runtomkring oss. Jag vill förstås också ha tid för att enbart skriva. Men en långsiktig vilja att arbeta tillsammans med konstnärer som delar din konstsyn, det har jag. Personligen är jag intresserad av att arbeta internationellt. Under pandemin kändes det som en omöjlig tanke, men nu finns det förutsättningar igen för det. Men jag vet inte vad det skulle betyda för mig som dramatiker och scenkonstnär. 
 
Att det fria fältets finansiering nu skärs ner både i Finland och i Sverige har inte gått mig förbi. Vi var också på väg på gästspel med Cowboy försvunnen till gästspelsscenen Konträr i Stockholm – men Konträr var tvungen att ställa in hela höstens repertoar i september, inklusive vårt gästspel, i och med att hela deras finansiering fråntogs dem. Jag har under det senaste året levt i två produktionsbubblor med cowboys och symbiotiska syskon, och också om jag vet att allt är åt helvete har jag inte helt hunnit internalisera det hela. Som jag sagt här innan, har min situation varit ganska bra – medan jag vet att det finns många konstnärer som inte får konstnärligt intressanta idéer och verk gjorda. Några av oss får många arbetsmöjligheter, och andra får inga. Hur kan vi skapa mer solidaritet inom fältet, och fler arbetstillfällen?   
 
 
Otto Sandqvist är dramaturg, dramatiker och regissör. Han utexaminerades från Konstuniversitetets Teaterhögskola år 2017 och har därefter arbetat på svenska, finska och engelska. Han har bland annat skrivit pjäserna Celeste, Magnum och Cowboy försvunnen, som belönades med det finlandssvenska dramatikerpriset och Antoniapriset år 2024. Hans uppsättning av E. L. Karhus Veljelleni hade premiär på Kansallisteatteri (den finska nationalteatern) hösten 2024.  
 
Cowboy försvunnen gästspelar på Vega-scenen i Oslo 31.10-4.11.2024.  
 
Sandqvist deltar i Viirus turboteater-projekt Premiär på fredag! Hans pjäs har premiär 22.11 i Maarit Ruikkas regi.  
 

 

 

TINFOs intervjuserie Mitä kuuluu (sv. Vad hörs) har två huvudfokus: internationalitet och aktualitet. Alla publicerade intervjuer i serien

Det här kan också intressera dig

Intervju Dramatik Mobilitet Mitä kuuluu