05.05.2015
RÄMÄ-GATE I JOENSUU
Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag är förvirrad, sorgsen, bekymrad. Stadsstyrelsen i Joensuu behandlade teaterns kvartalsrapport och bakgrundsutredning på sitt möte den 27.4.2015. I bakgrunden finns också ett underskott från år 2014. Enligt stadsstyrelsens beslut ”verkar teatertjänsterna inte att förverkligas enligt beställning”, och detta ”förpliktigade teaterföreningen i Nord-Karelen att ”vidta omedelbara åtgärder för att reparera situationen”.
De omedelbara åtgärderna betyder att teaterns styrelse den 28.4. sade upp teaterchef Viktor Rämäs avtal med omedelbar verkan. Situationen överraskade Rämä. I en tweet samma kväll skrev Rämä: ”Teaterföreningens styrelse sade för en stund sedan upp mitt chefskontrakt. Från och med i morgon är jag arbetslös. Intressant.” Före styrelsemötet hade tidningen Karjalainen publicerat en knapp helsida om ”den konkurshotade teatern”, om ”teaterns katastrofala situation” och ”en eskalerande kris”. Teaterchefen kommenterade och klargjorde situationen den 26.4.2015 i sin blogg och på sin Facebooksida.
Vad innebär det att vara chef för en teater? Hur bör en konstinstitution ledas? Vad handlar förtroendet om och vilka är det som ska lita för varandra på en teaterinstitution? Hur bygger man upp förtroendet, vad är det som krossar det och hur kan det repareras och återinföras? Hur djupa blir ärren? Vem vill, vågar och har förutsättningar för att bli teaterchef?
”I JYVÄSKYLÄ FÖRESLÅR MAN ATT STADSTEATERN SKA UTLOKALISERA VERKSAMHET”
Rubriken är från tidningen Keskisuomalainen. Man var tvungen att gnugga ögonen. Är detta ett aprilskämt? I ”serviceinitiativet” (på finska palvelualoite) framförs att stadsteaterns verksamhet måste konkurrensutsättas. Genom konkurrensutsättning skulle teaterns produktion förbättras och om fem år skulle teatern behöva endast hälften av sitt nuvarande stöd. Detta skulle åstadkommas genom att effektivera användandet av teaterns utrymmen och genom att omorganisera så kallad tilläggsservice. Scenografiverkstaden skulle utlokaliseras. Teatertekniken, scenografin och kostymateljén anses vara ”tilläggsservice” som kunde omorganiseras.
Vadå serviceinitiativ?
”Serviceinitiativ är en möjlighet som erbjuds företag och organisationer att skapa initiativ gällande konkurrensutsättning och utlokalisering eller privatisering av kommunala tjänster, så att tjänsten kan produceras mer högkvalitativt och billigare genom utomstående serviceproducenter. Serviceinitiativet kan gälla vilken som helst kommunal verksamhet som inte är ett lagstadgat myndighetsuppdrag eller strategisk verksamhet inom kommunen.” I Finland gäller denna praxis i Jyväskylä och i Asikkala.
Men på allvar. Att man på detta sätt skulle få bättre kvalitet till ett lägre pris? Tillåt mig att betvivla.
KATALANSKT DRAMA – VI VILL HA FÖRESTÄLLNINGAR!
Under Diana Drama Festival gjordes en neddykning även i katalansk nutidsdramatik. Vi har Sala Beckett att tacka för att festivalen kunde erbjuda en tredelad politisk satir av Esteve Solar och första delen av Pau Mirós djurtrilogi, Buffalos. Vindlande absurdism och surrealism.
Det var fint att komma i närkontakt med texterna och författarnas tänkande och att få utbyta tankar om lyssnarerfarenheten. ”All teater är politisk, speciellt komedin”, komprimerade Solar, som sannerligen kan kombinera skräck och komedi på ett sätt som får skrattet att fastna i halsen. Texterna osar av underhållande aggression mot den moderna livsstilen. Det är ett under om ingen av dessa texter blir uppsatt i Finland. Miró är ju helt tydligt finländarnas själsfrände: djurtrilogins värld är en ordlös, tigande värld. Ack, vilka benrangel är inte familjernas skåp fyllda av?
Jag var tyvärr förhindrad att ta del av både diskussionen om Rysslands kulturpolitik och Teatr.docs läsning av Bolotnya Case. Frustrerande!
KULTURDELTAGANDE – REDA I SNÅRSKOGEN
Deltagande, icke-deltagande och tillgänglighet… Modeord inom kulturpolitiken under de senaste åren. Cupores undersökning Katsaus taiteeseen ja kulttuuriin osallistumiseen, osallisuuteen ja osallistumattomuuteen (Om deltagande, delaktighet och icke-deltagande i konst och kultur) är ett välbehövligt inlägg för att vi ska veta vad som avses när man opererar med dessa begrepp. Undersökningen gör en viktig iakttagelse då den hävdar att man inom kulturpolitiken mer än förr borde diskutera hur dessa begrepp tolkas.
Undersökningen ifrågasätter självklarheter: till exempel uppdelningen i aktiva och passiva besökare/användare eller frågan om vem som är en så kallad icke-deltagare. Hälsosamt! Inom den digitala kulturen och i det nutida mediefältet kan man betrakta aktivitet och passivitet i ett helt nytt ljus. Det är ju rätt passivt att sitta i en teatersalong… Nu bjuder teknologin på helt nya former av deltagande.
Man har gjort kulturpolitik genom olika projekt och program, som man hoppats ska främja deltagande och delaktighet. Paradoxalt nog har deltagandet inte blivit en innehållslig del av kulturpolitiken. En viktig insikt är också hur lite vi verkligen vet om skälen till att människor inte deltar. Och vi vet inte heller tillräckligt om hurdana nya sätt att delta teknologin möjliggör.
PEDA OCH PALESTINA
En liten nyhet men jag tycker den är viktig. Teaterpedagogstuderande från Teaterhögskolan i Helsingfors har i två månader lett teaterworkshopar i flyktinglägren i Palestina. På studenternas blogg Rajalla kan man läsa mer. Fin uppsökande internationalism!
twitter.com/tinfotweets