15.05.2017
Sonya Lindfors: Människan, inte konstnären, behöver beskyddas
Koreografen och konstnärliga ledaren Sonya Lindfors fortsätter sin mångfasetterade verksamhet mot förfrämligande och rasifiering. Tack vare Lindfors arbete kan man redan se att det rör på sig inom den finländska dans- och performancekulturens slutna diskussions- och tankevärld. Lindfors tilldelades TINFO-priset 2017 för dessa meriter.
Som bäst samarbetar Lindfors med många andra aktörer med att förverkliga aktionen #StopHatredNow, där man skapar praktiska verktyg för att motverka rasifiering, kulturell appropriering och främmandegörandet av Den Andre. Lindfors verk Noble Savage kan ses på Tammerfors teatersommar.
Finland har varit ett utvecklingsland då det gäller tänkandet kring uteslutande strukturer, rasifiering och kulturell appropriering – allt som gäller De Andra. Något har trots allt hänt under de senaste åren. Vad? Hur arbetar Lindfors?
”People come first”
”Jag är intresserad av diskursen ”konsten framför allt” och ”konsten är helig” och ”konstnärer är goda människor”, enligt vilken konsten utan att ifrågasättas går före allt annat. Det är svårt att komma åt strukturerna eller att ens kunna diskutera dem, eftersom konstnärerna gör våld på sig själva i konstens namn. Jag vill plocka isär konstnärernas uppfattning om att de är ”goda människor”, precis som om konstnärer automatiskt vore etiskt oantastliga.”
”Jag dekonstruerar så kallade neutraliteter. Den här typen av konstnärsidentitet är ingen naturlag som fått sin början i Den Stora Smällen.
”Varför ska man beskydda konstnärer? Borde man inte framför allt beskydda människan? People come first! Jag är mer intresserad av människor. Med glädje kan jag meddela att jag är en dålig konstnär.”
”Jag vill oupphörligt återvända till det konkreta, till konstens vardag, till det levda livet. Jag försöker arbeta med frågan hur vi kan leva sida vid sida och jämlika och vad som de facto krävs för att vi ska stå ut med varandra. Jag tycker att konsten i högre grad kunde beröra de här primära frågorna.
Butler meets the essence of blackness and whiteness
I sitt verk som blir färdigt år 2018 undersöker Sonya Lindfors kärnan i vithet och svarthet.
”Michael Jackson lyckades ju flytta sig från svartheten till det vitas krets och dekonstruera materien. Jag funderar om man genom Judith Butlers teori om könets performativitet kan synliggöra det faktum att hudfärg inte bara är essens utan också en ideologisk matris. Självklart är jag intresserad av det här eftersom jag i mig själv härbärgerar både svarthet och vithet. Är vi tvungna att alltid gestalta saker genom gränsdragningar och negationer och på så vis stärka dikotomier som utesluter varandra.
Lindfors anser att vi borde ha fler verktyg för att lösa problem kring exempelvis representation. Vore det möjligt att vara utopisk och se svarthet och vithet som glidningar på en skala, variationer av samma färg, precis som det tidigare har funnits till exempel fem olika kön.”
”Vi borde se bakom tanke- och klassificeringssystemen som vi har skapat och borra oss in i de stora strukturella problem som skaver på den västerländska konsttraditionen. Den västerländska konstens
kanon innehåller ohyggligt mycket kulturell appropriering. Det här bara fortsätter och all diskussion stannar upp inför konstens så kallade frihet. Konsten kopplas ihop med en upplevelse av helighet och beskydd. Man antar att konsten är helig eller neutral och att den behöver beskydd.”
”Det behövs workshops, träningscirklar och andra arenor, där man kan föra en diskussion. Inom UrbanApa har vi utvecklat en metod där vi först definierar en ram, till exempel att vi ska göra ett verk som är ”icke-misogynt”, ”icke-homofobt” osv och sedan försöker vi förhandla med konstnärerna. Ibland händer det att en konstnär inte vill delta. Det är lite som en checklist. Om du vill göra ett antirasistiskt projekt ska du kolla igenom de här frågorna, check, check, check…”
Det här är inte orimligt
”Det finns ingen återvändo. Hur tråkigt det än är för oss alla så innebär världens tilltagande mångformighet ofrånkomligt att allt blir mera invecklat. Vi måste förhandla på nytt om saker. De här frågorna är inga stillastående klumpar. Ofrånkomligen gör vi också bort oss ibland, men tänk om inställningen i stället skulle vara ”jag vet ganska lite och jag kommer att göra misstag” i stället för det här ”Jag är konstnär och vill gott”-tänkandet.”
Det är inte orimligt att kräva att konstnären på denna nästan helvita planet av sina 500 kakor skulle ge bort en kaka.
Sonya Lindfors intervjuades av Hanna Helavuori