19.05.2020
Språket på teatern
Hur ska vi utmana de nationalistiska antagandena om teatern? Vi diskuterade flerspråkighet med Ceyda Berk-Söderblom.
Det nationella och det globala utmanar teaterutbildningen och den finländska teatern. Hur definierar vi språket när vi talar om finländsk teater? Är det så att den finländska teatern återspeglar de farhågor som dyker upp bland nationalisterna som representerar olika språkgrupper? Detta innebär att man är rädd för att eventuella avkall på språket (dvs. finskan och/eller svenskan) samtidigt betyder att man måste ge upp sin egen teater och sin egen identitet. Hur ska man ta upp frågor om teatern? Hur ska man omdefiniera begreppet teater i ljuset av våra nya insikter om språklig identitet?
I grundutbildningen och i yrkesutbildningen, delvis också i högskoleutbildningen, syns den språkliga mångfalden redan i läroplanerna och i verksamhetskulturen. Däremot syns den språkliga mångfalden knappt överhuvudtaget i teatrarnas verksamhetskultur och inte heller direkt i skådespelarutbildningarna. När ändras teatern som språklig gemenskap? Vad krävs det för att skapa inkludering? Kunde vi i teatrarna se flerspråkigheten som en resurspotential?
I några få teatrar är flerspråkigheten redan en del av vardagen. Här tänker jag nu på aktörer som ligger utanför finansieringslagen, till exempel Quo Vadis, Klockriketeatern, Oblivia, Jalostamo², sadsongskomplex.fi. Dessutom har Kiertuenäyttämö vid Finlands nationalteater redan en språkligt och kulturellt brokig skara artister. Klockriketeatern har i sin publikation Språket som lustgård – Tankar och erfarenheter kring teater & flerspråkighet behandlat just flerspråkigheten. I denna teater arbetar man på flera olika språk och i teaterproduktionerna överskrider man språkets gränser och använder flera språk om vartannat.
Kunde vi ha teatrar i stil med Maxim Gorki -teatern i Berlin eller KVS i Bryssel? Gör vi språket till ett berättigat ”hinder” och en ”barrikad” i syfte att på sätt och vis ”skydda” teatern mot smittor, så att flerspråkighet och mångfald inte får tränga in? Kunde vi tänka oss en övergång från parallell teater (där finskan och svenskan utesluter varandra) till en teater med avslappnade språkattityder, där olika språk kunde vara tillåtna, och där också olika sätt att prata finska eller svenska eller vilket språk som helst kunde tillåtas? Kunde detta ske utan att vi behöver se någon språkpolis hötta finger åt sådant som inte uttalas exakt rätt och utan att någon tar illa upp eller upplever sin ställning som hotad?
Flerspråkigheten är viktig för teaterns hela ekosystem
Hur kunde den finländska teatern bli flerspråkig och mångkulturell? Flerspråkigheten innebär att de människor som jobbar på teatern kunde ha ett annat modersmål än finska, svenska eller samiska. Hos oss hör man ju inte heller samiska på teatern. Flerspråkighet och mångfald kunde innebära att innehållen kunde vara tillgängliga även på andra språk. I denna språkliga tillgänglighet är våra svenskspråkiga teatrar föregångare. De skriver undertexter till sina föreställningar på finska och även på engelska. De har redan nu insett att språket utgör ett hinder eller en möjlighet.
I undervisnings- och kulturministeriets öppna brainstorming på webben har man möjlighet att påverka och framföra sina synpunkter och förslag på hur mångfald kunde främjas inom konst- och kulturfältet. Brainstormingen är öppen fram till den 31 maj 2020. I detta utvecklingsarbete deltar även Globe Art Point. Vi bad föreningens styrelseordförande Ceyda Berk-Söderblom att framföra sina synpunkter om detta. Vi var särskilt intresserade av vad mångfald och i synnerhet flerspråkighet kunde innebära inom teatern.
Varför tenderar teatern att alienera dem vars modersmål inte är finska eller svenska?
Ceyda Berk-Söderblom: Att alienera (engelska: othering) andra människor, eller att utesluta andra, för att använda ett mer allmänt begrepp, är en grundläggande utmaning i många samhällen med kulturell mångfald. Detta behöver vi göra något åt. Det är viktigt att vi kommer ihåg ett par saker för att kunna förstå de bakomliggande skälen.
För det första behöver vi tala om teaterns särdrag. Teatern är en konstform där man använder språkliga uttryck och den tenderar att byggas upp kring formerna för det språk som används, dvs. den är för det mesta lokalt förankrad. För det andra behöver vi fundera på teaterns roll i samhället. I Finland, liksom i många andra länder, har teatern spelat en viktig roll i konstruerandet av den nationella identiteten med språket som oantastbar symbol för denna identitet. Den tredje aspekten som jag vill framhäva är strukturen i det finländska finansieringssystemet. I det nuvarande systemet finns det inte mycket utrymme för stärkandet av flerspråkig eller icke-språklig praxis. Den fjärde och kanske mest grundläggande frågan som bör ställas gäller utbildningen. Främjar vi ett ekosystem där de befintliga läroinrättningarna ger utrymme för inkluderande arbetsmetoder?
Den femte aspekten som enligt mig alltid borde tas med i diskussionen är publiken. Återspeglar teatrarna våra samhällen på scenen, bland de anställda, och genom sitt innehåll? Vems historier berättas egentligen? Vem är det som berättar dem? Samhället utvecklas oerhört snabbt. Är teatrarna relevanta? Är de rätt utrustade för att investera i och skapa nya positiva rollmodeller för barn och unga?
Främjar vi ett ekosystem där de befintliga läroinrättningarna ger utrymme för inkluderande arbetsmetoder?
Alla dessa aspekter kan sammanfattas i den sjätte aspekten, som behöver diskuteras grundligt, nämligen ledarskap och portvaktarnas makt. Ger vi utrymme i teatrarna för beslutsfattare som kunde göra allas röster hörda och som kunde främja mångfald bland de anställda? Är ledarna tillräckligt modiga för att ta steget ut ur sin bekvämlighetszon och vidta åtgärder trots att de vet att de kanske förlorar en del av sin befintliga publik?
Idag behöver alla teatrar som beslutar sig för att gå in för en mer inkluderande ansats i praktiken investera en massa resurser på att möjliggöra detta och bära ansvaret för att det genomförs.
Hur kan man blåsa liv i en teater och en verksamhetskultur som använder sig av och tar hänsyn till olika språkliga och kulturella resurser, förutom att den är genuint flerspråkig och mångkulturell?
Vi alla vet att publikens profil håller på att ändras drastiskt. Dessutom behöver teatrarna i vilket fall som helst omdanas av kulturella skäl. Nu vore det rätt tid att utarbeta exakta kortfristiga och långsiktiga strategier som syftar till att skapa ett representativt och relevant teaterfält till exempel inom de kommande 10 åren. De strategiska åtgärderna borde inbegripa alla berörda parter, från utbildningssektorn till finansieringsansvariga som hanterar såväl statsandelar som kommunala bidrag.
Teaterskaparna borde rucka på strukturerna för att deras behov ska tillmötesgås.
Här bör man erbjuda teatrarna morötter. En teater som åtar sig att arbeta mot dessa mål borde få ökad finansiering. I detta hänseende har såväl ministeriet som städernas kulturavdelningar ett klart mandat att ge egenmakt åt andra parter och att öppna upp en dialog som inbegriper viktiga aktörer, experter med olika bakgrund, samt organisationer i likhet med Globe Art Point, som är specialiserade på mångfald och inkludering. Teatrar, liksom även andra offentligt finansierade konstinstitutioner, har mycket begränsade möjligheter, även om de vill uppnå en förändring. Därmed är den onda cirkeln klar. Detta är ett mönster som vi måste bryta. Teaterskaparna borde rucka på strukturerna för att deras behov ska tillmötesgås.
Vad anser du om en professionell skådespelarutbildning som riktar sig till invandrare? Kunde detta vara ett potentiellt alternativ?
I Finland som är utbildningens förlovade land innebär en god utbildning ökad trovärdighet. Men om ett godkännande för att utöva yrket ska möjliggöras enbart genom det finländska utbildningssystemet, kan detta ge upphov till professionell segregation och klickbildning med grupper som gaddar ihop sig och stöter bort människor som inte har gått igenom samma utbildningssystem. Vi måste förstå att invandrare inte utgör en homogen grupp med samma bakgrund och behov. Här talar vi istället om individer med olika kompetens och olika utbildning och kulturell bakgrund.
En lösning vore att starta internationella utbildningar, grupper och program på teaterhögskolorna (inte utanför dem). Där kunde man möjliggöra ömsesidigt lärande och utbyten mellan lokala teatermakare och kolleger som har utländsk bakgrund. Ärligt talat har det finländska teaterfältet mycket att lära sig, om man bara kunde skapa möjligheter för ett bredare perspektiv.
Hur tror du att pandemin COVID-19 kommer att påverka teatern? Kunde teatern fungera som en potentiell motkraft så att vi inte går i en mer nynationalistisk riktning? Eller är det inte just dessa gränsöverskridande rörelser och dagliga händelser där vi överskrider språkgränserna som kunde ändra på dessa verksamhetskulturer – eller händer detta alltför långsamt?
Här finns det många viktiga frågor och det är svårt att ge ett kort svar på dem alla. COVID-19 har drabbat konstfältet och alla dess delar i global utsträckning, och det är klart att teatrar inte utgör något undantag. Å andra sidan har vi insett hur sårbara konstfältet, konstskapare, och i synnerhet frilansare och små oberoende kulturella aktörer är.
Den första reaktionen från teatermakarna var att de vände sig till sin publik igen och skapade en helt ny typ av kontakt med publiken på olika digitala plattformar. De som skapar innehållet, nämligen teatrarna, och de som tar emot innehållet, nämligen publiken, är två sidor av samma mynt, och det går inte att skilja dem åt. Jag hoppas verkligen att vår nya form av kontakt med publiken kommer att leda till en mer öppen dialog där man syftar till förändring efter COVID-19.
Teatrarna för ut ett viktigt budskap när det gäller hur man kan älska sitt land
Det som vi upplevt under den senaste tiden kan tolkas av teatrarna som en påminnelse om att de har ett ansvar att gå i bräschen för förändringsprocessen. Därigenom kan de tillsammans bli liksom en polstjärna som styr alla humanistiska värden som vi värnar om i Finland. Varför kunde detta inte finnas med på vår dagordning för att omdefiniera den finländska identiteten så att den på något sätt blir mer inkluderande och att den baseras på värden som delas av alla i vårt samhälle, oavsett etnisk bakgrund?
Teatrarna för ut ett viktigt budskap när det gäller hur man kan älska sitt land, hur man kan bidra till dess framtid och hur man kan bygga upp ett välkomnande samhälle, som inte fastnat i trångsynta nationalistiska tankar.
Hanna Helavuori / TINFO 19.5.2020
Ceyda Berk-Söderblom är en oberoende kulturentreprenör och kurator, för närvarande baserad i Helsingfors. Med mera än 18 års erfarenhet som programmerare för internationella festivaler har hon nära band till många världskända institutioner, orkestrar, konstnärer och ensembler. Hon har även organiserat konstnärliga evenemang där man firat diplomatiska relationer mellan länder. Hon har fått hedersutmärkelsen "Bene Merito” från Republiken Polens utrikesministerium.
År 2015 etablerade sig Ceyda som kulturföretagare och startade MiklagårdArts, en innovativ plattform med syftet att facilitera gränsöverskridande samarbeten mellan Finland och de dynamiska konstscenerna runt om i världen. Sedan år 2019 är hon styrelseordförande för sammanslutningen Globe Art Point (GAP).
The interview in English:
Linguistic coexistence on stage