18.09.2026
Teater för alla som vågar gå in i rummet
Hos Hav-Anna Company är publiken inte bara betraktare. Äpplen äts upp, sylt kokas och gränsen mellan scen och salong löses upp. Teatergruppens konstnärliga ledare Meri Anna Hulkkonen vill göra teater där unga och vuxna möts på samma villkor – utan att den ena gruppen förklarar världen för den andra. I hennes föreställningar kan det vardagliga bli främmande på nytt, fantasi och lek tillhör alla och deltagandet sker nästan utan att publiken märker det. Rakel Graffman träffar Hulkkonen för ett samtal om immersiv teater, motståndet mot färdiga målgrupper och om vad som kan hända när ett rum verkligen öppnas för dem som vågar gå in i det.
Det kan hända att du får smaka, slicka och prata.
I föreställningen Whizz, Whirr, Bang, Clang! tillverkas sylt. Ingredienserna är underliga, påhittade i stunden. Rummet doftar av rostat bröd.
Stilleben – före och efter låter åskådaren kliva in i en målning. Bilden övergår i en sensorisk erfarenhet. Föremålet som suttit på piedestal tycks nu finnas lite överallt. Det förändras, vi förändrar det. Äpplena äts upp. Resterna formar ett nytt stilleben.
Här kan Hav-Anna Companys övergripande idé om scenen skönjas. Det som sker befinner sig inte på höjd eller avstånd, snarare tycks hela rummet utgöra dess miljö.
– Vad betyder det för en åskådare att leva sig in i ett verk? Jag tolkar det rätt så bokstavligt, säger Meri Anna Hulkkonen, som leder verksamheten.
Kompaniet, som grundades år 2022, har utmärkt sig just för sina immersiva element och stora uppfinningsrikedom. Föreställningarna riktar sig främst åt en yngre publik. Hulkkonen känner sig ändå tveksam till beteckningen.
– Distinktionen mellan vuxna och barn finns i ansökningar och hos beställarna. Jag arbetar inte på det viset. För mig finns bara olika stilar, genrer och skådespelare. Och vill unga gå på barnteater? Jag vet inte. Yngre människor är oerhört känsliga för om de blir sedda ned på.
Då Stilleben spelades i Uleåborg kände inte publiken till Hav-Anna Companys profil, vilket också gjorde positioneringen i rummet mindre styv.
Jag märker av kategoriseringen då jag ser Murr och skogens ljus, som hävdas vara ämnad för barn i åldern 3–8. Berättelsen tilldrar sig i språket, där vi vandrar omkring i ett poetiskt, sagolikt landskap, i sällskap av skogsdjur. Medan föreställningen pågår sitter jag uppe på en stol och ser ned på golvet, där barnen iakttar sin spegelbild i en skål med vatten. Jag betraktar dem då de deltar. Det här är ett förhållningssätt Hulkkonen har svårt för.
– Vuxna människor tror att det som sker inte gäller dem. De kan inte släppa tanken om att det här är teater “för barn”, så de stänger ned och betraktar allt enbart via de yngre. Men du är ju där!
Om de äldre och de yngre inte träder in i rummet på samma villkor riskerar något av det genuina i mötet gå förlorat, menar Hulkkonen.
– Varför ser änglar ut som människor? Och varför tror vi att rymdvarelser är smala med stora ögon? Det går att förlora sig i sådana frågor. Också som vuxen. Fantasi och lek är inte något som de äldre ska föreslå åt barn att ägna sig åt.
Whizz, Whirr, Bang, Clang!, som vann Antonia-priset år 2023, leker på ett roligt sätt med de skilda förväntningarna. Föreställningen utgår från texter som författaren Sylvia Plath skrivit för barn. En vuxen människa kan därmed kliva in i rummet med en schablonartad bild av en lidande poet och möjligen en gasugn. De yngre saknar denna förförståelse.
Hulkkonen ser att det lätt uppstår en otäck nyans i arbetet om man riktar in sig på en schablonartad målgrupp.
Men det intressanta består ju i att jag och publiken är helt lika vilse.
– Så fort man gör något för barn intar konstnärer en hållning: Här kommer jag med min visdom och ska presentera den för er. Det finns något förmätet i det. Som att man ägnar sig åt välgörenhet. Men det intressanta består ju i att jag och publiken är helt lika vilse. Som Lennart Hellsing sade, "All pedagogisk konst är dålig konst och all bra konst är god pedagogik."
Ser du några risker gällande det interaktiva? Jag tänker på hur publikmedlemmar kan fokusera på att uppträda inför varandra, snarare än att ta till sig föreställningens frågor. Att lyssna och titta är inte nödvändigtvis passivt.
Idealet är att man inte ens ska märka att man deltar.
– Jag står inte ut med något som liknar en attack. Det vi gör är inte show. Mera reaktion är inte nödvändigtvis mera känsla. Idealet är att man inte ens ska märka att man deltar. Om manipulationen är så snäll som den är i vårt fall, gör det en bara glatt överraskad. Kanske upptäcker man sig ha tänkt själv.
Det vaga ordet levande återkommer till mig under samtalet med Hulkkonen. Hon ställer sig upp från bordet flera gånger för att gestikulera, eller får tårar i ögonen då en känsla bryter igenom. Särskilt kompaniets senaste föreställning fås oss att vackla in i det intima.
Till minne av Agasias, åsnan, som hade premiär 2025, utgår ifrån en urscen.
För tusentals år sedan landsförvisades Agasias, utan anklagelse eller möjlighet till försvar. Minnet är bevarat på en krukskärva. Där står hans namn inristat, i sällskap av okvädningsordet “åsnan”. Agasias var ett av offren för ostracism, en säregen demokratisk praktik i Aten, där medborgarna årligen fick rösta ut en person ur gemenskapen. Initierad för att skrämma de högmodiga och maktlystna – men med en stor risk för att urarta.
Pjäsen är skriven av dramatikern Christoffer Mellgren, och utgör en slags hybrid mellan föreläsning och gestaltning. Utestängningen porträtteras som ett sätt för en grupp att ladda ur genom att rikta in sig på en enskild individ, men också som ett vapen och en erfarenhet i det intima, i hemmet. Teorier skiktas med scener, samtliga framförda av skådespelaren Antonia Henn. Hon rör sig runt med åsneöron på ryggen.
Det är egentligen överflödigt att påpeka att arbetet har sin emotionella upprinnelse i Hulkkonens eget liv. Var och en torde känna igen oron.
Jag skulle inte orka jobba med teater om det inte var personligt.
– Jag skulle inte orka jobba med teater om det inte var personligt. Oj, det här är viktigt, inser man då något händer en. I samma stund har man att göra med det som är gemensamt för alla människor.
Till minne av Agasias, åsnan kan ändå knappast kallas överhettad av sentiment. Det svåra, det som gör ont kretsas kring, snarare än uttalas. Under timmens lopp tycks smärtan djupna som av misstag. I förbifarten sipprar den igenom det strama flätverket, för att nå sin mjuka, fylliga kulmen i en avslutande sekvens av sjungande ekoeffekter.
– Ett tema behöver inte skrika ut sig själv. Jag är förtjust i den fragmentariska formen, där olika tillstånd tillåts vara närvarande samtidigt. Raymond Carver och hans noveller har varit en förebild.
Scenrummet består av ett markerat område, en kvadrat omkring vilken det hänger ett lågt rep. Därutöver några krukor och en högtalare.
Föreställningen är också ämnad att transporteras och har hittills spelat i skolor. Bokningarna har i regel skett efter att lärare tipsat varandra, snarare än genom ett medialt genomslag. På så vis är den också typisk för Hav-Anna Company.
– Vi strävar efter att göra föreställningar som marknadsför sig själva. Det måste de göra. Som en mindre aktör går det inte att lita på att våra verk uppmärksammas.
Den här typen av underjordisk påverkan kräver både tid och tillit – knappa resurser båda två. Hulkkonen tycker sig ändå se att kompaniets påverkan kan skönjas på fältet i stort.
– Jag tror att vi höjer ribban. De som gör teater för unga håller oss under lupp, det vet jag. Och vi överrumplar ständigt oss själva.
I nuläget utför Hulkkonen lejonparten av arbetet inom kompaniet. Hon regisserar, uppträder, betalar löner, skriver ansökningar.
– Jag befinner mig inte i en trygg position. Det är delvis en fråga om personlighet. Då jag har haft månadslön har jag våndats över att mitt utrymme är så snävt. Det har ställts krav på mig att förändras, istället för att låta mig utveckla verksamheten. Jag har inte gått med på det, och har också lidit av konsekvenserna för min vägran.
Hulkkonen har tidigare arbetat som konstnärlig ledare för Unga Teatern. Därutöver har hon lett den fria teatergruppen Ensemble Bulleribock.
I Hav-Anna Company har varje produktion sin egen arbetsgrupp bestående av frilansare.
Jag vill att människorna jag jobbar med ska få tänka efter och bli hörda.
– Jag vill att människorna jag jobbar med ska få tänka efter och bli hörda. En frihet öppnar givetvis upp för kaos. Det är en ständig förhandling. I slutändan är det ändå jag själv som bär det största ansvaret. Så länge som jag gör fem personers jobb, behöver jag också fatta de avgörande besluten.
Hulkkonen är ändå fascinerad av vad som händer då ett rum öppnas upp, också utanför teatern. Det är just i det immersiva och demokratiska som gränslinjen mellan det passiva och aktiva gör sig kännbar. Som åskådliggörande bild använder hon sig av en sushibuffét hon brukar besöka i Hagalund. Hon skrattar till då restaurangen kommer på tals.
– Jag njuter så enormt mycket av hur jämlikt där är! Hela gatubilden kan sitta i det där stökiga, pastellfärgade utrymmet och bygga sin egen måltid. Barn, vuxna, åldringar. Det är virrigt, men det fungerar. Precis som det kan vara i samhället. Också där behöver vi skapa ett system, och sedan leva med dem som inte klarar av det system vi skapat.
Idén om att vardagen är exceptionell återkommer hos Hulkkonen. Lagarna som styr våra dagar är underliga, snarare än givna. I föreställningarna är de vanliga proportionerna omkullkastade: mellanmål och äpplen är enorma, en inhägnad kvadrat civilisatorisk.
Ett vattenglas kan bli något helt nytt, bara man dyker tillräckligt djupt ned i det.
– Det som intresserar mig är väldigt vanligt. Målet är inte att söka sig bort. Ett vattenglas kan bli något helt nytt, bara man dyker tillräckligt djupt ned i det. Men hur orkar man med det enkla? Det är den egentliga utmaningen. Helst ska man överdriva så lite som möjligt, det behövs inte. Egentligen vet man inte så mycket. Eller hur var det med änglarna, varför skulle de ha människoansikten? Jag vill sluta beskriva världen som om jag vet vad den är.
Rakel Graffman
Rakel Graffman är kritiker och kulturjournalist med fokus på litteratur och scenkonst. Hon har studerat litteraturvetenskap vid Lunds universitet och filosofi i Helsingfors.
Foto: Meri Anna Hulkkonen
Artikeln är beställd med stöd från Emilie och Rudolf Gesellius Stiftelse.