12.11.2019

Vad finns i sikte?
Den ekologiska återuppbyggnadserans paradigmskiften

Då man ser teaterföreställningar, performanceverk, läser pjäser, lyssnar på konstnärer och deltar i olika sammankomster står paradigmskiftet klart. Den ekologiska krisen som globalt hot syns i numera i skådespelares praxis, etik och konstnärlig-politiska aktivism. Paradigmskiftet som klimatkrisen drivit fram syns i verkens tematik och i affekternas behandling. Det syns i nya förhållningssätt till rummet och materialen. Vi är nära det mänskliga, det ansvarstagande, omsorgen och empatin. Det handlar också om hopp.

Pietu Wikström är en av de skådespelare som i sitt arbete kombinerar ett antal olika handlingsmönster. ”Verken måste innehålla sådant jag upplever som viktigt, vare sig det handlar om miljöfrågor eller breddning av könsuppfattningen.” Skådespelarna talar om att ge plats i stället för att ta plats.

Wikström ifrågasätter föreställningens konventioner: Den väsentliga frågan hänför sig, enligt mig, till uppbyggandet och det därpå ofrånkomligt påföljande förstörandet. Vill vi skapa något annat, föreställningens egen värld, i utrymmet? Och om vi vill det, vilka strategier använder vi för att göra det? Och vilket slag av byggande (och förstörande) kräver den här föreställningens värld? Wikström vill allt mer koncentrera sig på det som ”redan finns” i sina föreställningar och uppträdanden. Ur denna synvinkel visar sig platser och utrymmen som gemensamma, jämställda materialiteter.

Dramaturgen Ronja Louhivuoris och skådespelare, föreställningskonstnär Laura Marleena Halonens Ilmastokirkko (Klimatkyrkan) är ett religiöst obundet performanceprojekt och löst sammansatt kollektiv, som undersöker förhållandet mellan den ekologiska krisen och det heliga. Man anordnar workshoppar och evenemang. Enligt dem handlar ”klimatkatastrofen om en så stor sak att den på sätt och vis är omöjlig att förstå. Kyrkan har kommit till på motsvarande sätt, för att finnas intill det ogripbara. Den möjliggör en upplevelsemässig och emotionell närhet till saken.”

På New Performance Turku-festivalen koncentrerade man sig på framtider. Enligt festivalens konstnärliga ledare, Leena Kela, undersökte festivalen klimatförändringen som en omständighet, inte som ett tema. ”Det kändes viktigt att komma åt det landskap där vi just nu befinner oss. För att vi ska kunna tänka på framtider, måste vi först känna efter vilka känslor som det faktiska läget väcker i oss.”

Behandlingen av de känslor som den ekologiska krisen väcker är inte bara plåster på såren. Leena Kela: ”Snarare river vi upp det där såret och tittar på det. Vi bortförklarar inte och slätar inte över. I programmet bemöter vi förvirringen, vi bemöter den som en svårighet.”

(Performance)konstens möjligheter är störst då det gäller den mentala och sociala ekologin, som Felix Guattari har konstaterat. Gemensamt för många verk är frågorna kring våra kollektiva fantasier, hur vi delar tid, i vilka utrymmen och i hurdan växelverkan. Att se verk är att bära och att utöva medlidande. Gränsöverskridande konstnärer gör gränsöverskridande föreställningar, frågande, prövande, genom att bryta ner och utvidga gränsen mellan föreställning och publik.

 

TINFO / Hanna Helavuori 8 november 2019