Vi behöver urberättelser om naturens sårbarhet 

 

 

 

 

 

Lonka är känd bland annat för sina pjäser Sånger vid randen av ett grått hav, Den andra naturen och fyra dagar av närhet. Hon har tilldelats Finlands största dramatikpris, Lea-priset, två gånger och i sitt senaste skådespel, Peter bodde i ett hus – en delfin från punkt till punkt, (översättningen till svenska av Sofia Aminoff) undersöker hon hur människans djurkärlek kan förgöra sitt mål.  

 

”Kärleken till ett sällskapsdjur är ett ämne som är svårt att närma sig för att det slår sönder ens jagbild som en djurkär person.”  

 

Utgångspunkten för Lonkas skrivprocess var en vilja att stanna upp vid ett enskilt djurs öde. Det var när Lonka såg dokumentärfilmen The Girl Who Talked to Dolphins (2014) som ämnet började ta form.  

 

”The Girl Who Talked to Dolphins handlar om ett djurförsök på 1960-talet där man försökte lära en delfin som kallades för Peter att tala engelska. Man flyttade in delfinen med försöksassistenten Margaret i laboratoriets övervåning, vars alla rum fylldes med vatten. Dokumentären uppvisar djurkärlekens affektioner och ett äkta intresse för delfiner. Men den här kärleken framträder i konflikt med vidriga försöksförhållanden. Dokumentären dröjde sig kvar och störde mitt sinne.”  

 

Peter bodde i ett hus – en delfin från punkt till punkt utgör en del av det tematiska kontinuumet i Lonkas dramatiska produktion. Skådespelen förenas av en strävan att se djur som suveräna varelser. I Den andra naturen uppehåller sig Lonka vid frågor om djurindustrin medan fyra dagar av närhet skildrar mås- och människosvärmar på en badort ur jämlikt perspektiv. Också i sina tidigare verk berör Lonka djurindivider, men gränsen dras denna gång vid ett enskilt djur.  

 

Skådespelets form närmar sig framförandet eller föreläsningen samtidigt som det är en slags hängivelse åt talet. Den autoteoretiska berättaren försöker förstå Peter, delfinen i djurförsöket, men kommer av sig ibland och hittar inte ord. Kända konstnärer och forskare som Antonin Artaud, Sarah Kane och Jaques Derrida fyller ut texten där stumheten och oförmågan annars tar vid.  

 

”Citaten förekommer på ställen där pjäsens berättare inte finner ord. De är stödställningar. Språket är uppbyggt av citat. Det finns inget rent individualistiskt språk, utan allt är byggt på grunden av någonting annat. Det här är inget som behöver döljas. Texten öppnar upp stigar till andra författare och andra förslag till hur man kan tänka på och säga ut saker. Allt behöver man inte säga själv.” 

 

Lonka har tidigare berättat att hon försöker bryta med den litterära traditionens sätt att skapa djursymbolik när hon skriver om andra djurarter. Till exempel var hon mycket medveten om att Anton Tjechovs Måsen spökade i bakgrunden när hon skrev fyra dagar av närhet. Nu har Lonka lyft fram fabeln som en del av sitt ämne.  

 

”Det första sinnet och medvetandet gör är ofta att stöda sig på djuret som en symbol för människan alltså som fabel alltså som en berättelse om människan genom djuret. Fabeln är en lockelse att berätta om Peter som någon som älskar och älskas av en människa. I talarens replikering finns en skavande rörelse mellan att lyssna till känslorna av ömhet och kärlek och att motstå dem. Utnyttjandets gest är på något sätt alltid närvarande när vi berättar om ett djur från människoperspektiv och ställer det gentemot oss själva.”  

 

Att skildra ett annat djurs lidande väcker frågor om berättarens ansvar. Lonka betonar att det är viktigt att reflektera över hur vi positionerar oss själva i relation till den andra. Hon menar att det är lika problematiskt att låta bli att tala om lidandet som att misslyckas i att skildra det.  

 

”Pjäsens utgångspunkt är att den kommer att misslyckas i sin beskrivning av ett djur av en annan art, för att vi aldrig kommer att omfatta dess upplevelse helt och fullt. Djurets lidande är en smärtsam punkt som pjäsen försöker betrakta utan att skygga gör de känslor som det väcker. Det sätt som djurets lidande upplevs på kommer ur ett försök att förstå de omständigheter som han lever i.”  

 

”I pjäsen följer vi också berättarjagets känsloskala inför lidandet och också oviljan och oförmågan att möta dystra känslor av skuld. Känsloskalan färgas därför av den mänskliga erfarenheten. Som bäst kan texten ta fasta på någonting i djurets levnadsvillkor och hitta en identifikationspunkt i det.”  

 

Pjäsen beskriver i hög grad delfinen genom frånvaro. Berättaren kommer endast åt delfinens öde genom dokumentärfilmen, som också gav dramatikern impulsen att skriva pjäsen. Texten förhåller sig till berättandets problem och diskuterar detta till exempel med Derrida. När berättarjaget märker en fisk som betraktar henne liknas det vid Derridas upplevelse av att bli betraktad av sin katt. Lonka finner det häpnadsväckande hur svårt människor har att förstå att djur av andra arter ser och läser av människor.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Jag har strävat till att låta texten framskrida på ett böljande sätt och genom dykandets rytm ge talet dess drag av eruption. En delfin behöver stiga upp till vattenytan för att andas med fem till sju minuters mellanrum. En annan böljande rörelse följer känslans riktning, berättarjagets vågor. På vilket sätt utvecklas de, förändras, svallar och stannar upp? När rör vi oss närmare, när längre bort? Hur nära vågar man ta sig, eller hur nära kan man komma? I självmordets stund finns inga vågor längre.” 

 

 

 

 

 

 

 

 

Djurfilosofen Elisa Aaltola och Pipsa Lonka har inspirerats av varandras sätt att behandla frågor om djur av andra arter och deras samverkan har påverkat bägges arbete. Aaltola framhåller att vi vet väldigt lite om andra djurarters kommunikation. I den västerländska filosofin till exempel förnekade René Descartes att djur skulle ha en själ för att de inte talar människospråk. På samma sätt ifrågasatte han djurs förmåga att känna smärta för att de inte har ”en immateriell själ”. Aaltola betonar att Lonka i sina pjäser på ett intressant sätt undersöker hur djur också har en möjlighet att berätta sin existens.   

 

Peter bodde i ett hus – en delfin från punkt till punkt vänder blicken mot oss själva och vår uppfattning om vårt språks betydelsenivåer. Förringandet av andra djurarters kommunikationssätt speglas i människans blindhet inför de nivåer som vår kommunikation egentligen består av. Vi glömmer lätt att vi också kommunicerar på en primär nivå med till exempel gester.  

 

Pipsa Lonka utmanar ständigt sig själv i att föreställa sig vad ett djurcentrerat språk skulle kunna vara. Som exempel lyfter hon fram onomatopoetiska ord som att gnägga eller jama. 

 

”En pjäs har en möjlighet att vara ett språk som bottnar i en fysisk verklighet och en ordlös kunskap som vi också skapar om oss själva. Vad ett djurcentrerat språk skulle kunna vara är en utmanande fråga som jag bara kan försöka besvara med olika förslag som kompletterar varandra”, säger Lonka.  

 

I Peter bodde i ett hus – en delfin från punkt till punkt framträder ett djurcentrerat språk i återgivandet av Peters egen stämma. Onomatopoetiska uttryck för delfiners språk finns inte – åtminstone inte på finska. Lonka betonar att vi inte särskilt länge haft tillgång till vattendjurs språk, vilket kan förklara varför det inte på en onomatopoetisk nivå i lika stor grad finns ord för delfiner som för till exempel hästar och katter.  

 

Lonkas förra pjäs fyra dagar av närhet använde sig av ornitologers transkriptioner av måsars läten i en typografisk textmassa. 

 

”När fyra dagar av närhet översattes till danska visade det sig att ornitologerna i Danmark inte har samma tradition som i Finland av att markera fåglarnas sång 'på danska'. Men till slut hittade vi i alla fall ett litet stycke av måsläten i en fågelbok som översatts till danska som vi kunde anpassa till översättningen av pjäsen.” 

 

Lonka hoppas att hon i sin nästa pjäs om några år ska kunna föreslå ett nytt sätt att skriva ett mer djurcentrerat språk.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Litteraturforskaren Elsi Hyttinen betonar att urberättelsen om den lilla människan i relation till den enorma, allsmäktiga naturen fick fäste i litteraturen och konsten under upplysningen och romantiken: 

 

”Naturen var en självåterställande kraft som människan visst kunde utmana, men naturen var garanterat den större och mäktigare. Vi har ingen berättelse om en natur som inte återställer sig själv. Den storslagna naturen och jag liten människa är urberättelsen.” 

 

Hyttinen anser att Lonkas litterära förslag till hur djur av andra arter kan förekomma som subjekt i litteraturen dekonstruerar detta gamla paradigm och föreslår en ny slags urberättelse.  

 

Klimataktivisternas syn på konsumtion och klimatmål kan framstå som radikala krav på förändrad riktning. Också Pipsa Lonkas formexperiment och skildring av djur av andra arter framstår som radikala i relation till den litterära traditionen av naturskildring.  

 

Enligt Lonka är problemet inte vårt djurförhållande, utan vårt förhållande till oss själva: hur står vi i relation till andra? 

 

”Vår identitet slås sönder av den här frågan. Det är smärtsamt och får vara det. När jag tänker till exempel på uppkomsten av absurd teater efter andra världskriget så har den försökt besvara frågan om vad människan är efter den här krisen. Vi står igen inför ett liknande paradigmskifte med klimatfrågan.” 

 

Elisa Aaltola berättar att också inom djurforskningen har man börjat syna människopolitiska ämnen i relation till djur. Liksom i kontexten för konstnärlig forskning undersöker man språkets inverkan på våra attityder gentemot andra. Kan vi använda termer som i ett människopolitiskt perspektiv är laddade om djur, så som koncentrationsläger eller folkmord? 

 

Flera av Pipsa Lonkas verk har uppkommit som en del av dialogen i tvärvetenskapliga och -konstnärliga projekt. Två projekt, Voiko eläintä kertoa? (Ung. Kan djur berättas?) och Elonkirjon äänettömät ja puhe niiden puolesta (Ung. Biodiversitetens tystlåtna och tal för dem) har möjliggjort dialog mellan vetenskapliga perspektiv och Lonkas eget konstnärliga arbete.  

 

”Elonkirjon äänettömät ja puhe niiden puolesta -projektet handlade om hur känslor påverkar språket och på det sättet attityder. Projektets premiss var en av nycklarna till skrivandet av Peter bodde i ett hus – en delfin från punkt till punkt. Jag hade kanske aldrig sett åt det hållet, om det inte var för de här projekten.” 

 

Lonka upplever att hon fått utmana sig själv i projekten. Genom dem har hon kunnat bemöta de frågor som djurforskningen ställer.  

 

”Vanligtvis gör jag anteckningar under mötena och funderar på hur i hela friden jag skulle kunna behandla ämnena i en pjäs. Jag lade fram en version av pjäsen för läsning på universitetet och fick höra den uppläst – det blev en intressant diskussion efteråt. Fast texten fötts i dialog med den här insider-publiken så har jag inte försökt förminska dess synlighet i pjäsen. Men jag tycker pjäsen också behöver vara förståelig och begriplig för en så kallad allmän publik. Förstås så ingår en del hänvisningar som kan ge den akademiska åskådaren lite extra glädje.” 

 

Frågor om relationen mellan människor och djur av andra arter är ofrånkomligen aktuella. fyra dagar av närhet som hade finskspråkig urpremiär hösten 2023 sammanförde många slags publiker på Finlands internationella &-teater i Esbo. 

 

 

 

 

Pipsa Lonka är en finländsk dramatiker som fokuserar på relationen mellan människor och icke-mänskliga djur. Hon har skrivit en prisbelönt trilogi om det paradoxala förhållandet mellan människor och andra arter. I pjäsen Den andra naturen undersöker hon vanans roll i människans relation till djur, i Fyra dagar av närhet utforskar hon förhållandet mellan människor och måsar och i pjäsen Peter bodde i ett hus – en delfin från punkt till punkt fokuserar hon på (djur)kärlekens paradoxer: min kärlek kan förstöra det jag älskar. Lonka har tilldelats bland annat Lea-priset och Heidelberg Stückemarkt-priset och Prix Europa. 

 

Leena Kärkkäinen studerar för närvarande teatervetenskap på masternivå vid Helsingfors universitet. Vid sidan av sina studier arbetar hon som kommunikationskoordinatior vid Finlands Dramatiker och Manusförfattare rf. Kärkkäinen skriver även artiklar och teaterrecensioner för ett antal publikationer, däribland T-efekti, ett nätmagasin som syftar till att göra teatervetenskap mer tillgängligt för en bredare publik.