03.11.2015
Vi förbereder action – frilansarnas ställning ska förbättras!
Finlands skådespelarförbund, de fria gruppernas organisation Teatercentrum, teater- och media-arbetarnas Teme, Finlands Teatrar r.f. och TINFO fortsätter att arbeta med frågor som kom upp på seminariet om frilansarnas ställning i augusti. Vi har inlett en lång marsch med sikte på konkreta åtgärder. En möjlig väg ut ur frilansarnas misär kunde vara något i stil med Teateralliansen i Sverige. Vi utreder möjligheterna för ett liknande sysselsättningsexperiment. Vidare finns LFÖPL som erbjuds av Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt LPA. Enligt Tarja Cronberg skulle LPA gärna ta konstnärerna under sina vingars beskydd. Vår arbetsmarknad är så mångfasetterad att det knappast kommer att räcka med endast en modell. Allt fler teaterkonstnärer lever i en hybridverklighet av flera positioner på arbetsmarknaden, en konstnär kan under en och samma vecka vara arbetstagare, arbetslös och egenföretagare. De olika positionerna leder till kortslutningar i konstnärernas socialskydd. Det finns flera vägar att gå. Och så finns det möjligheter som konstnärslön, medborgarlön eller basinkomst. Det finns en massa att göra för att få beslutsfattarna att förstå vad en konstnär gör.
Postteater?
Koreografer, kuratorer och dansteoretiker grubblade över dansen efter dansen på ett seminarium i Stockholm. Begreppet expanded fields verkar upprepas i olika sammanhang, inom dansen och scenografin. Alain Reads verk Theatre in the Expanded Field: Seven Approaches to Performance torde vara en av impulsgivarna. Anförandena och diskussionerna på Moderna Dansteaterns seminarium i Stockholm var uppfriskande för de sökte inte harmoni och konsensus. Du kan höra dem här.
Jag har bara snuttvis hunnit lyssna på dem, men post-dansen gick i dialog med föreställningarna på Meteor-festivalen i Bergen och med Tre Systrar på Teaterhögskolan. Meteor-föreställningarna Paradise Now och Beat the Drum av Verk Produksjoner, What a classic is and how it performs in (our time) av Andrea Spreaficon och Caroline Ecklyn, och Tre systrar (dramaturgi Elli Salo, Katariina Numminen, regi Katariina Numminen, ljuddesign Jani Orbinski) fick mig att fundera över upphovsmännens och verkens reflekterande hållning till föreställningstraditionen. På en nivå reflekterar den postdramatiska teatern över sitt sätt att fungera och sitt berättigande att få finnas till och uppföra. Det handlar om att uppföra/uppträda och samtidigt är själva uppförandet en händelse, som är medveten om sitt förhållande till sin historia, den är politisk. Den postdramatiska teatern förnekar och undviker mångt och mycket, framförallt ”det rena”, vare sig det handlar om renhet hos kroppar, personer, rörelse… Samtidigt får man intrycket av att den postdramatiska teatern också är smärtsamt medveten om sina egna begränsningar.
Liikkeellä marraskuussa-festivalen och föreställningens självreflektion
Härligt! Som ett svar på det ovanstående kom posten med Liikkeellä marraskuussa-festivalens fina program. Som bonus innehåller broschyren en finsk översättning av Frédéric Pouillaudes artikel Scène et contemporanéité (ung. Scenen och samtiden). Och han skriver – just det! - om en förändring i landskapet där den gemensamma nämnaren är ”föreställningens självreflektion”. Det finns inte längre etablerade grupper utan grupperingarna är tillfälliga och lokala, från universella verk har man gått över till att beakta produktionsvillkoren, man gör samproduktioner. Produktion och distribution har smält samman. Föreställningarna är inte längre låsta i på förhand fastslagna rörelsemönster och -figurer utan händelser på en scen. Det råder inte längre något uppenbart samförstånd om vad dans är. Det samtida betyder att verket reflekterar över sin egen närvaro och godtycklighet, över hur det känns att delta i det slumpmässiga mötet mellan performers och åskådare. Jag tackar festivalen för Pouillaude!
Kuratorerna och makten
På Meteor-festivalen fördes diskussioner mellan kuratorerna för olika festivaler och produktionshus. Frågan om kuratorernas makt förbigicks mer eller mindre. Av det kan man dra alla möjliga slutsatser…
Ett kroppkollektiv i rummet - Adress
Årskurs 3 på Teaterhögskolans svenska institution förverkligade föreställningen Adress, baserad på Henrik Tikkanens adresstrilogi (dramatisering och regi Rasmus Slätis). En omskakande installationsupplevelse i rum, ljus och ljud. Det behövs inga ord, inga psykologiska rollkaraktärer. Tikkanens subjektiva upplevelsevärld gestaltades genom kropparnas sätt att förhålla sig till varandra i rummet. Där fanns det: den fascistiska disciplinen, det maskulina trasiga hjältemodet, hämnden, sinnligheten, erotiken, fyllan, förgörelsen. Genderblender-greppet var inget självändamål utan fungerade som en inramning för Adress könsspecifika verklighet.
Ramar, strategisk genomslagskraft och dialog
Undervisnings- och kulturministeriets rapport om statens understödspolitik med hänsyn till strategi och konsekvensbedömning stakar ut riktlinjer för framtiden: vad utlovas och vad förväntas av oss. Mera genomslagskraft, bättre uppföljning och bedömning, bort med överlappningar, mera transparens, långsiktighet, även flexibilitet, till exempel då det gäller eventuella avsiktsförklaringar som överskrider budgetår. Förändringar utlovas. Betyder det här att 2017 blir den stora utgallringens år? År 2016 är ännu stabilt, som överdirektör Riitta Kaivosoja konstaterade. 2017 blir det andra bullar! Ramar som stramar åt. Naturligtvis uttrycker sig Kaivosoja inte så men budskapet går fram.
Tjänstemännen som deltagit i arbetet med rapporten är inte skyldiga till att de fina målsättningarna uppstått i en tid, då man samtidigt är tvungen att skära ner. Tuula Lybeck, som lett arbetsgruppen, konstaterade att ”pengar talar, pengar kan ha en vilja” och att en del av dem som nu får statsunderstöd ”kommer att falla bort”, en del ”kommer att drabbas av allokeringar.” Strategin är bunden till undervisnings- och kulturministeriets strategi 2020 och till regeringens strategiska program.
Vi (samfund som får statsstöd) kommer alla att svara på undervisnings- och kulturministeriets enkät. Vi kan också påverka ministeriet direkt genom våra kommentarer, vi kan peka på vår genomslagskraft, vi kan visa vad staten får i utbyte. Vi kan visa att de flesta av oss redan samarbetar i nätverk och drar nytta av synergier, vi kommer vi att knyta vår egen verksamhet till UVM:s strategier och till regeringsprogrammet. Vi kommer att påminna om och visa med våra kalkyler att stordrift inte alltid är funktionellt, ekonomiskt mest lönsamt eller mest effektivt med hänsyn till genomslagskraft. Kanske kommer vi till slutsatsen att ännu mer samarbete kunde vara bra. Någon kanske börjar fundera på att slå ihop sina påsar med någon annan.
– Hur det går och vem som drabbas år 2017 handlar sist och slutligen om värderingar.
Staten ger och tar
UVM är naturligtvis inte ensamt. Här har vi OHRA (på finska) Projektet för utveckling av statens styrsystem.
Här är verksamhetsplanen över vad regeringsprogrammets spetsprojekt innehåller och hur de ska förverkligas. Ena handen roffar åt sig och den andra strör ut smulor.
Allt är relativt
En relativ jämförelse: En utredning om företagsstöd och -bidrag och deras genomslagskraft. Staten beviljade direkta företagsstöd till ett värde av 1,3 miljarder euro, och ytterligare 6 miljarder i skattestöd till företagen. Tipsmedlen med sin pott på 230 miljoner utgör en droppe i havet. Men nedskärningarna känner ingen nåd, inte ens de mest sårbara skonas.
Skådespelaren och livskänslan
Jussi Lehtonens avhandling Elämäntunto – Näyttelijä kohtaa hoitolaitosyleisön (Livskänsla – Skådespelaren möter publiken på vårdinstitutioner) är intressant läsning. Dess etik väcker stor respekt i ”i en epok av instrumentellt etos ” – en välfunnen karaktäristik av den ena opponenten Marjatta Bardy. Lehtonen kämpar emot just det instrumentella då han vill att teatern och skådespelaren ska stiga ut i de samhälleliga utrymmena som befolkas av De Andra, bort från de mörklagda salongernas teater. Å andra sidan, vi sitter inte längre enbart i de mörklagda salongerna och även Stanislavskij har fått en mängd efterföljare som utvecklar hans teori.
Texter festar
Det blir en texternas fest på Teater Viirus, där man under en dryg månad kommer att presentera åtta dramatikers nyskrivna pjäser (Kaj Korkea-aho, Sara Enholm-Hielm, Janne Strang, Mathias Rosenlund, Linnea Tillema, Johanna Koljonen, Tobias Zilliacus och Johanna Holmström).