03.02.2015
I RIKSDAGEN – STAIRWAY TO HEAVEN
En hållfast nation skapar man genom att satsa på konst, kultur och internationella kontakter. Konstorganisationernas informationscentraler samt kultur- och vetenskapsinstituten i Finland lade fram sina målsättningar för ett regeringsprogram. En tryggad grundfinansiering möjliggör konstnärernas och konstens internationella rörlighet, arbetsplatser inom den kreativa industrin, exportinkomster… Det här är som ett slags Stairway to Heaven – där den offentliga finansieringen är det som stegen står på. Man kunde också tala om en uppåtgående spiral.
Utan ett ömsesidigt internationellt samarbete och kulturutbyte föds inga nationalekonomiskt gynnsamma exportprodukter.
Lyckligtvis är informationscentralerna på hugget. De är experter inom sina områden, de är smidiga och kapabla till Gud vet vilka tjänsteinnovationer. I själva verket jobbar de flesta av oss redan med att utveckla våra tjänster – tillsammans med våra samarbetspartners.
I sanningens namn bör samtidigt konstateras att randvillkoren för internationalisering, rörlighet och export är väldigt olika inom olika konstgenrer. Om vi ser saken ur scenkonstens perspektiv är våra finansieringsinstrument splittrade och ensidiga, vilket försätter finska konstnärer i en sämre position än sina utländska kolleger.
Det finns mycket att utveckla. Chefen för internationella ärenden på TINFO, Jukka Hytti har drastiskt beskrivit Finland som ”den internationella rörlighetens U-land”. Biståndsarbete krävs alltså.
MAN BLIR SJUK AV AVUND – DE OTALIGA LUCKORNA
Med avund betraktar jag British Councils modell för internationell finansiering. En stor mängd varierande verktyg kan hämtas vid en enda lucka. Jag tog också en titt på de holländska stödsystemen. Hos oss i Finland är vi hänvisade till alltför många luckor.
STYMPNING OCH SENSATIONSMAKERI
”Vanlig konst säljer. Skandalen är en kortsiktig väg. (Tidningen Aamulehti 14.12.2014) Man önskar att detta även skulle gälla pressen. I stället för skandaler borde tidningarna ge utrymme åt en mera analytisk kultur- och teaterdiskussion, som i ett hårdnande ekonomiskt klimat har en viktig uppgift. Kulturjournalistiken får inte vara flyktig snabbmat, den borde vara av hög kvalitet och innehållsmättad.” Så här skriver TINFOs högskolepraktikant Elina Knaapi i sin översikt av tidningarnas teaterbevakning.
Översiktens rubrik Kaventuneet tilat – teatterikeskustelu sanomalehdissä (De trängre rummen – teaterdebatten i pressen) avslöjar vad det är frågan om: det finns inte plats för en djupare diskussion eller kritik. Det är inte kritikerna Knaapi beskyller för ”stympning och sensationsmakeri”, snarare de omständigheter under vilka journalistik utövas. I och med att det multimediala har ökat, verkar det inom teaterjournalistiken råda en intressant paradox: på grund av sociala medier har diskussionen blivit flerstämmigare och kritikernas ställning som portvakter har krympt. Införandet av nätets ”ansiktslösa arena” har dock samtidigt förstärkt den sensationslystna trenden.
När det finns flera genrer inom media byggs synen på och erfarenheterna av vad teater är på ett mer okontrollerbart sätt än förr. Fascinerande och krävande!
ETT HURDANT SAMHÄLLE VILL VI LEVA I?
Dan Henriksson, Klockriketeaterns konstnärliga ledare och scenkonstkommittéledamot i Centret för konstfrämjande, påminner oss i sin essä (Hufvudstadsbladet 25.1.2015) om konstens, kulturens och bildningens betydelse för välfärden och hoppas på en fortsättning för det Konstpolitiska toppmötet som hölls hösten 2014, samt initierar valfrågan om hurdant det samhälle är som vi vill leva i.
TA PENGARNA OCH SPRING!
Det är uppiggande att läsa dramatikern Mark Ravenhills tankar. Samtidigt kan man se rätt stora kulturskillnader mellan Storbritannien och Finland. Ska vi leka Robin Hood, ta från de rika och ge till de fattiga, göra konst? Hur mycket har konstnärernas fjäsk för de potentiella finansiärerna korrumperat deras tänkande och språk? Om du skriver under ett sponsoreringskontrakt med ett oljebolag är du med och förstör miljön. Ravenhill hänvisar här till oljebolaget BP och deras sponsoreringsavtal med Tate Gallery.
Under oljekatastrofen i Mexikanska golfen, förorsakad av BP, rann det över fyra miljoner fat (ett fat är ca 159 liter) olja ut i havet. Är det värre att råna en bank än att göra ett sponsoravtal med den? I takt med att den offentliga finansieringen har minskat och fortfarande minskar, blir konstinstitutionerna och konstnärerna tvungna att brottas med allt besvärligare etiska frågor.