Jussi Sorjanen

Teater Viirus starka självkänsla möjliggör risktagning 

Jussi Sorjanen, ny konstnärliga ledare på teater Viirus har tidigare verkat bl.a. som chef för Teatteri Vanha Juko i Lahtis och som regissör vid Kajana Stadsteater. Sorjanen står också i beråd att tillträda som medlem i scenkonstkommissionen vid Centret för konstfrämjande.
 

Vem är Jussi Sorjanen? Hur är din identitet uppbyggd?

Om jag vore tvungen att sammanfatta min identitet i denna kontext, skulle jag göra det så här:

Jag är en halvbildad 32-årig man som föddes i en lärarfamilj i Joutsa år 1986 och som upplevt en lycklig men av förluster tyngd barndom i Heinola upp till 18 års ålder, senare har jag vuxit till mig i Lahtis, Tammerfors och Helsingfors och är pappa till en liten pojke.

Jag drömde om att bli musiker, filmregissör, producent och författare tills jag år 2006 kom att göra civiltjänst på Teatteri Vanha Juko i Lahtis. Tre år senare blev jag tillsatt som nämnda teaters konstnärliga ledare i en ålder av 22 år, varefter jag våndades i två år tills saker och ting började löpa.

Sedan dess har jag mer eller mindre vågat uttala att det är mitt yrke att göra teater och vara teaterchef, och att detta är en stor del, om inte den enda, av min identitet.

att just vi vill arbeta tillsammans...

Jag är djupt medveten om att jag på många sätt är privilegierad. Man kan börja nysta i saken genom att konstatera att jag får reflektera kring och göra konst på månadslön åtminstone under de inkommande 4,5 åren. Och jag har fått göra så sedan år 2009. Jag får dela min vardag och min fest med osedvanligt fiffiga, trevliga och begåvade människor båda på arbetet och i det civila.

Jag har också småningom insett att jag har en del makt. Som konstnärlig chef och regissör för Viirus deltar jag i besluten om vad som görs på teatern, vilka det är som gör teater och hur de gör det de gör. Dessutom kommer jag under nästa period att sitta i scenkonstkommissionen vid Centret för konstfrämjande. Där är jag med och bestämmer om en betydande summa pengar, bl.a. om det fria fältets verksamhetsbidrag och enskilda arbets- och projektstipendier. Visst finns det många människor som har mer makt än jag men många fler har mindre.

På grund av detta är frågorna om makt och ansvar akuta för mig. Ännu för ett halvt år sedan förberedde jag mig andligen för en 18-årig pappaledighet / frilanstillvaro. Jag skrev mejl till teaterchefer med svettiga händer, försökte boka möten och planerade stipendieprojekt. En frilansare är väldigt långt beroende av teaterchefer och stipendienämnder.

Ett halvt år senare är jag både teaterchef och stipendieutdelare. Jag vet inte om jag är en beslutsfattare till min identitet, men på något sätt känns positionen relativt naturlig för mig, det ska medges. När man gjort en sådan iakttagelse bör man vara noga med att inte låta makten korrumpera en. När det gäller mig skulle en sådan korruption troligen ta sig uttryck som något slag av likgiltighet eller lättja.

Jag förberedde mig andligen för en 18-årig pappaledighet

Å andra sidan är det inte helt nytt för mig att vara i en beslutsfattande position, eftersom jag i många år samtidigt var konstnärlig ledare på Teatteri Vanha Juko och medlem i Tavastlands konstkommission. I princip är det bara kontexten som blivit en annan och större och därmed har makten och ansvaret vuxit.

***

Jag är intresserad av konflikten mellan moral och handling. Det här har bl.a. att göra med just privilegier och att avstå från dem. I princip anser jag att en av människans vackraste egenskaper är förmågan att säga nej. Att avstå från att göra något sådant, som man kunde göra i kraft av sin position eller sina resurser.

Bland annat det här grubblade jag över när min rekrytering som Viirus konstnärliga chef offentliggjordes. En kompis till mig gjorde samma dag en facebook-uppdatering där hen frågade: ”Finns det en enda statsandelsteater i Helsingfors med en kvinnlig chef?” Naturligtvis tolkade jag det som en kommentar till min anställning.

Jag tänkte att jag i princip borde ha avstått från tjänsten, eftersom jag hör till den privilegierade skaran av heterosexuella, vita cis-män, som på det hela taget just nu borde avstå från sin makt och inte roffa åt sig mer. Men jag avstod inte. Mina egna intressen gick före principen, i det här fallet vägde principen lätt. Naturligtvis ångrar jag inte att jag inte tackade nej, men som sagt, jag är medveten om mina privilegier och därför strävar jag efter självreflektion.
 

Du arbetar nu som chef för en svenskspråkig fri grupp, Teater Viirus på Busholmen. Hurdan är den verkligheten? Vilka särdrag har den, vilka konstnärligt-andliga rikedomar?

Till att börja med borde man säkert tala om Viirus referensram, d.v.s. statsandelsteatrarnas särdrag i förhållande till det övriga finländska teaterfältet.

Som jag ser det ligger gruppteatrarnas särdrag i att de är grundade med tanken; just vi vill arbeta tillsammans. Denna mentalitet bär med sig en gåva, en väldigt stor motivation. Man kan jämföra det med ”företagaranda”, där den egna butikens konstnärliga och ekonomiska framgång är en enormt stor sak. Dessutom går repertoarplaneringen ofta via ensemblen. Teatercheferna bestämmer inte själva, utan det finns kanske mer kvalitetskontroll och gemensamt tänkande bakom planeringen än på större teatrar.

Ett långsiktigt samarbete föder ett egenartat och unikt teaterspråk. Åtminstone i teorin. Jag tycker att det här har hänt såväl på KOM-teatern, Ryhmäteatteri, Q-teatteri som på Viirus. Man kan säga att dessa teatrar äger ett släktskap både på basen av organisation och konstnärliga utgångspunkter.

Om vi ser på strukturerna kan man säga att Viirus självklara särdrag är att våra produktioner i huvudsak uppförs på svenska.

Ett annat strukturellt särdrag är GUEST-repertoaren. De andra statsandelsteatrarna ägnar sig inte åt en lika bred gästrepertoar som Viirus. Det här är en intressant kombination både i praktiken men också –enligt mig – som konstnärlig-andlig rikedom, som frågeställaren så vackert formulerade saken.

Jag har nu arbetat på Viirus under den här hösten, redan efter ett par månader började det kännas som om jag befunnit mig där en längre tid. Det berättar framförallt om Viirus goda självkänsla.

Den goda självkänslan syns också som en stark förmåga till risktagning i repertoarplaneringen. Viirus är en av få teatrar som har satt upp europeiskt drama, bl.a. tyskt nutidsdramatik, helt oförväget. Jag uppskattar stort denna egenskap och vill värna om den. Jag vet inte vad det betyder i praktiken, det får tiden utvisa.

Diskussionskulturen på teatern är förvirrande öppen, intelligent och demokratisk. Det känns som om alla får uttala sig och alla blir hörda, hörda på allvar. Allas iakttagelser är värdefulla. Man kör inte över folk. Detta är möjligt då alla kan sin sak men också har kläm på helheten, Viirus stora konstnärligt-andliga linje. Det är svårt att sätta ord på denna linje, men nyckelorden för mig är åtminstone mod, utveckling, ensemble, gemenskap, samhälle, noggrannhet, analys, intelligens, etik, flit, öppenhet, utmaning, rakhet, skicklighet.

 

(TINFO 31.10.2018)

Foto: Kimmo Metsäranta


Serie: TINFO frågar teaterarbetare om identitet

Alma Pöysti: Med kärlek och mod

Anna Simberg: Lite bättre svenska

Nina-Maria Häggblom: Fallen mellan stolarna