Nina_Maria Haggblom

Fallen mellan stolarna

Nina-Maria Häggblom, som är dramatiker, scenkonstnär och översättare, deltar i första delen av European Theatre Collectives trilogi Näkymätön Suomi (Det osynliga Finland). Häggblom skriver tillsammans med estniska Piret Jaaks manuset Rakentajat (Byggarna), och är en del av konstkollektivet. Föreställningen hade premiär i oktober i Helsingfors.


Du skriver dramatik på svenska, jobbar som dramaturg åtminstone på svenska, men gör teater i mångkulturella, flerspråkiga sammanhang. Är språket en identitetsskapande faktor i den konstnärliga miljö där du är verksam?

Som frilansare växlar mina arbetsmiljöer och arbetsuppgifter, därför är det svårt för mig att ge ett generellt svar om huruvida språket är en identitetsdefinierande faktor i min bransch. Det beror oerhört mycket på vilket slags projekt jag är inblandad i – vad det handlar om, vilka jag samarbetar med, målgruppen etc.

En sak som jag däremot märkt är att om jag arbetar på finska i en enspråkigt finsk grupp, undervärderar jag lättare mitt kunnande och mitt bidrag till projektet, jag börjar identifiera mig själv som lite mindre smart, lite mera korkad och okunnig, eftersom jag upplever att jag inte kan uttrycka mig lika smidigt och kvickt som mina kolleger – det här kan hända oberoende av hur positivt inställd resten av arbetsgruppen är till min bakgrund.

Om arbetsgruppen är flerspråkig bidrar arbetsspråket, oberoende vilket det är, alltid till att vissa maktstrukturer bildas inom arbetsgruppen: de som är bekvämare med att använda språket är också ofta bekvämare att uttrycka sina åsikter och behöver mindre mental energi för att göra sig förstådda.

Dessutom kan språket även bidra till vem verkets publik blir – jag har märkt att föreställningar vars huvudsakliga scenspråk är svenska lätt uppfattas som otillgängliga, t.o.m. av teaterproffs som i andra fall mycket väl kan tänka sig att gå och se icke-textuella föreställningar eller föreställningar på ett annat språk. Språket påverkar alltså inte enbart konstnärernas identitet inom gruppen, utan även åskådarnas identitet i förhållande till verket.
 

Det egna modersmålet måste vara ett speciellt viktigt arbetsredskap för den som skriver dramatik. Är det för dig även något utöver detta?

Jag är uppvuxen i ett enspråkigt svenskt hem i Karleby, dvs. i en tvåspråkig miljö där finskan var majoritetsspråket. Karleby ligger mer eller mindre precis på språkgränsen – norrut talas mest finska, söderut mest svenska – och därför upplevde jag under min uppväxt stadens identitet, särskilt den svenskspråkiga befolkningens, som lite kluven.

Vi skulle behöva någon som kan svenska så vi tänkte på dig

Som svenskspråkig kunde man inte helt och hållet relatera till den finskspråkiga majoritetskulturen men inte heller till grannkommunerna där många enbart tittade på svensk TV och var rädda för att tala finska. I mig stärktes denna känsla av kluvenhet i och med att jag inte talade någon lokal dialekt, min mamma var uppvuxen i en svensk språkö utanför Kotka och därför talade vi bara högsvenska hemma. M.a.o. talade jag "fel" sorts finska och svenska, vilket har bidragit till en känsla av rotlöshet som jag känner av än idag.

Samtidigt har mitt modersmål gett mig tydliga fördelar, inte minst vad gäller arbete och nätverksmöjligheter. "Vi skulle behöva någon som kan svenska så vi tänkte på dig", är en inte helt ovanlig kommentar för mig. Den gör mig ibland lite paranoid och får mig att undra om mitt modersmål är min enda värdefulla merit och om alla arbetsmöjligheter kommer att sina om svenskan skulle mista sin ställning som nationalspråk.

Så för att sammanfatta kan jag säga att för mig är mitt modersmål ett oerhört värdefullt kontaktnät och en resurs som hjälper mig att skilja mig ur mängden, samtidigt som jag också ibland upplever det som ett hinder, en glasvägg som hindrar mig att från relatera/förstå vissa begrepp eller referenser, från att nå mitt mål möjligast snabbt och effektivt, eller som något som utesluter mig ur en gemenskap.
 

Påverkar den språkliga identiteten dina verk?

Jag skriver inte pjäser uttryckligen om hur det är att vara svenskspråkig i Finland, men i många av mina verk så är nog utanförskap ett återkommande tema. Det kan jag koppla till bl.a. min språkliga identitet (även om min språkliga identitet naturligtvis också består av mycket annat). Sedan är jag också intresserad av att skildra saker och ting på ett mångsidigt sätt, vilket jag tror är indirekt kopplat till min språkliga identitet, t.ex. till den insikt man får som barn, när man inser att man kan använda olika namn för samma sak. Eller när man som vuxen märker att man förändras lite beroende på vilket språk man talar. Eller hur lika folk kan vara, trots att de talar olika språk.
 

Hur upplever du din identitet som dramatiker och scenkonstnär? Språkligt och i förhållande till din egen bakgrund, din geografiska härkomst och annars?

Som teaterkonstnär identifierar jag mig som utbildad, medelklass, finlandssvensk som bor i Helsingfors med ett kulturellt och geografiskt påbrå från norra svenska Österbotten, och ett andligt påbrå från Irland där jag tillbringade några väldigt formativa år. M.a.o. har jag en koppling till många platser, men har inte bott tillräckligt länge på någon av dem för att känna att jag verkligen "tillhör" en viss, specifik plats.

Jag identifierar mig alltså som någon som ofta faller lite mellan stolarna, som inte alltid fattar det som andra anser självklart.

 

(TINFO 30.10.2018)


TINFO frågar teaterarbetare om identitet

Anna Simberg: Lite bättre svenska

Alma Pöysti: Med kärlek och mod

Jussi Sorjanen: Teater Viirus starka självkänsla möjliggör risktagning