06.11.2018
Lite bättre svenska
Dramaturgen och översättaren Anna Simberg, som arbetar vid Wasa Teater, fick priset som Årets dramaturg år 2017.
På vilket sätt känns det i ditt vardagliga teaterarbete att du jobbar på en svenskspråkig teater i Österbotten, i Vasa?
Jag jobbar som dramaturg för Wasa Teater men är bosatt i Helsingfors och har bott här nästan hela mitt liv, förutom fyra år i Åbo och sju år i Luleå, Norrbotten. Under de två första åren hyrde jag en bostad i Vasa, men när jag gick ner i arbetstid blev det ekonomiskt ohållbart. Nu jobbar jag mest på distans. Jag jobbar med repertoarplaneringen tillsammans med chefen, ansvarar för att pjästexterna vi spelar blir så
bra som möjligt och så läser jag pjäser. Det mesta av det kan numera göras på distans, men det hade nog inte gått om jag inte i början varit så mycket närvarande i Vasa och deltagit i det dagliga arbetet på
teatern.
Jag känner mig nog ganska lika den publik vi riktar oss till.
Själva teaterarbetet är inte annorlunda på WT än på andra ställen jag arbetat. Däremot har publiken som kommer till Wasa Teater delvis andra teaterreferenser än jag, de har sett andra pjäser och skådespelare. I Österbotten har man också en högklassig levande amatörteater, så de har ofta själva spelat teater. Men jag hade sett många föreställningar på Wasa Teater och på sommarteatrarna i Närpes och Oravais innan jag började arbeta vid WT.
Publiken är också närmare den Sverigesvenska kulturen än man är i södra Finland bland annat för att de ser på Sveriges TV och hör på Sveriges radio. Men eftersom jag både bott i Sverige och fortfarande följer svenska medier har vi ungefär samma referenser i fråga om det. I repertoarförslagen tänker jag lika som på alla andra teatrar där jag jobbat. Publikens värderingar är i stort sett de samma överallt, allt allmänmänskligt är lika viktigt. Så i pjäsval följer vi principen att allt det bästa funkar, gärna med någon mera lokalt förankrad pjäs ibland.
Jag skulle tro att den dramatik som fungerar i finsktalande Finland utanför Ring III:an, både finska och utländska pjäser, fungerar lika bra på WT. I våras spelade vi Anna Krogerus “Kuin ensimmäistä päivää” och den var slutsåld hela tiden och publiken gav stående ovationer varje kväll. Fast jag kommer från Helsingfors så identifierar jag mig inte så mycket som storstadsbo, jag är mera en förortsmänska som vill leva närmare naturen och min teatersmak är inte särskilt urban. Jag känner mig nog ganska lika den publik vi riktar oss till.
Är språket viktigt vid repertoarvalen på Wasa Teater? Hur syns det i dina egna verk?
Vi spelar på svenska. Så ja, språket spelar mycket stor roll. Men vi väljer bland pjäser på andra originalspråk och översätter dem till svenska. Också om vi spelar en rikssvensk pjäs ändrar vi i språket. Vi anpassar språket ungefär efter en sorts Vasasvenska som är mycket lika den allmänna finlandssvenska som talas på alla större finlandssvenska scener i Finland. Man kan kanske använda något enstaka rikssvenskt ord mera i Vasa än i Helsingfors.
Vi spelar i första hand för svenskspråkiga, och i andra hand för finskspråkiga, och vi erbjuder ibland finsk översättning, i cirka en av de fem pjäser vi gör per år. Vi spelar ibland på dialekt, och den förstår jag, men blandar mig såklart inte i det språkliga.
Utan kontakten till det finska fältet vill jag inte vara.
När jag själv skriver eller översätter till svenska skriver jag det språk som jag ovan kallade allmän finlandssvenska, det är detsamma var det än ska spelas i Svenskfinland. Sen får man ändra ord eller uttryck om man vill. Om jag skriver eller översätter för scener i Sverige så använder jag efter bästa förmåga en lite ”bättre” svenska. Eftersom det jag skriver är repliker, så anpassar jag det till hur folk talar. I synnerhet i södra Finland talar finlandssvenskarna ibland en slarvigare svenska med ett sämre ordförråd på grund av att vi inte har så mycket kontakt med de svenska medierna. I Österbotten talar de en bättre svenska.
Det finns också en annan stor teater i staden, den finskspråkiga stadsteatern. Vilken betydelse har det för scenkonstnärerna på området? Är teatrarnas språkidentiteter en åtskiljande faktor eller är det tvärtom så att det lokala, österbottniska förenar?
Vi har inte samarbetat med Vaasan kaupunginteatteri under min tid på teatern, trots att vi har haft en del sådana planer. För Wasa Teater är samarbetet svenskspråkiga teatrar emellan den naturligare kopplingen, och för den finska teatern är kontakten med Finlands finskspråkiga teatrar mycket närmare. Jag tror att publiken ibland går över språkgränsen, men inte så ofta faktiskt, och det gäller både lokalt förankrade pjäser och annat.
Hur upplever du din identitet som teaterarbetare? Språkligt och i förhållande till din egen bakgrund, din geografiska härkomst och annars?
Jag identifierar mig starkast med dem som gör sådan teater som jag själv vill göra, oberoende av språket eller platsen. Men jag har mest kontakter inom det finlandssvenska fältet. Jag har jobbat på alla
teatrar, känner de flesta och har jobbat med cirka hälften. Jag identifierar mig starkt med de finlandssvenska dramatikerna/dramaturgerna och har inom Labbet jobbat mycket för att stärka den yrkeskåren på alla tänkbara sätt.
Men utan kontakten till det finska fältet vill jag inte vara. I synnerhet som dramaturg och dramatiker känns det finlandssvenska teaterfältet ibland litet. Jag är en stor vän av finsk dramatik, jag läser mycket finska pjäser, känner ganska många finskspråkiga dramatiker och dramaturger. Att översätta finsk dramatik till svenska är viktigt för mig, och på det sättet kan jag ibland vara en länk mellan de båda språken.
(TINFO 30.10.2018)
Foto: Frank A. Unger
Serie: TINFO frågar teaterarbetare om identitet
Alma Pöysti: Med kärlek och mod
Jussi Sorjanen: Teater Viirus starka självkänsla möjliggör risktagning