Ett brechtskt manifest om ålderdom 

 

Marian Blessing rymmer från en anstalt (översättning till svenska av Emil Johansson) är på alla sätt ett stort verk, som har sin utgångspunkt i ett mord som begicks i Fountain Hills måndagen den 22 juli 2018. En gammal kvinna sköt sin son, för att han inte skulle placera henne på ett ålderdomshem. Uppgiften om händelsen spred sig snabbt och när dramatikern E.L. Karhu hörde om den, lämnade fallet henne inte i fred. Det rentav plågade henne. Slutligen föddes ur det ett skådespel. Karhu valde att inte spekulera i moderns och sonens förhållande, utan gjorde ett panorama över vårt samhälle just nu. 

 

”Marian Blessing rymmer från en anstalt är en öppet politisk pjäs med en klar agenda”, säger Karhu utan omsvep.  

 

Även om hon är känd uttryckligen för sitt samhällsengagemang, har hennes pjäser förut inte haft ett så här klart budskap. Av hennes tidigare produktion är det kanske pjäsen Kuokkavieraat (’Snyltgästerna’), som kommenterar bemötandet av asylsökande, som kommer närmast. Pjäsen är skriven för nästan 20 år sedan och har senast framförts i Kanada och Australien. 

 

Marian Blessing rymmer från en anstalt handlar om hur en åldring som mördat sin son först hamnar på ett slags psykiatriskt sjukhus för äldre fångar, men ungefär halvvägs förändras den dystopiska beskrivningen av de övergivna åldringarna, när gänget av gamlingar tar till sjappen och grundar ett anarkistiskt läger där de stöder varandra. Hela pjäsen utmynnar i ett starkt manifest, där åldringarna lägger fram sin utopi om vilken samhällsordning som borde råda för att alla ska få ett människovärdigt bemötande. 

 

”Fastän pjäsen Marian Blessing rymmer från en anstalt baserar sig på en händelse i verkliga livet och det finns enorma mängder material om händelsen – integritetsskyddet i USA är nämligen så bristfälligt att exempelvis alla nödsamtal finns på nätet för vem som helst att lyssna på – ville jag från första början fjärma mig från det dokumentära. Trots att pjäsen är fallbaserad var jag intresserad – och är intresserad som författare överlag – av utopin och det vilda berättandet.” 

 

Det betyder inte att Karhu inte i sitt bakgrundsarbete skulle gjort en djupdykning i fakta om vårdsektorn och framför allt i den senaste globala debatten om vårdkrisen.  

 

”Ett särskilt viktigt verk är The Care Manifesto. Boken presenterar visionen av en värld av genuin omtanke.” 

 

I detta verk vill författarna Andreas Chatzidakis, Jamie Hakim, Jo Littler, Catherine Rottenberg och Lynne Segal ge omvårdnaden en ny roll i vårt dagliga liv och göra den till en organiserande princip inom alla delområden och på alla nivåer i livet. Enligt manifestet är vi alla beroende av varandra, och endast genom att värna om detta ömsesidiga beroende kan vi skapa en värld, där var och en av oss inte bara kan leva utan också blomstra. Också analyserna av kärnfamiljens otillräcklighet som producent av omvårdnad samt debatten om det omöjliga i att förena det kapitalistiska systemet och kärleken har varit viktiga för Karhu i pjäsens skrivprocess. 

 

”En allmän offentlig hemlighet är att om vi visste att en trygg ålderdom väntar oss, så skulle vi leva våra liv annorlunda. Vad om ovissheten om ålderdomen inte skulle vara den mörka källaren i vårt samhälle?” 

 

 

 

”Det här är ett mycket svårt och omöjligt ämne. Jag ville skaka om klyschorna i bilden av åldringar. Jag ville att åldringarnas inbördes relationer här står i fokus och att de äldre inte är en slags randanteckning i en ung persons liv.” 

 

Dessutom var det viktigt att slå hål i den klyschiga beskrivningen av vårdbranschen. ”Jag ville behandla det här, om inte som en fabel, så som ett storslaget verk.” 

 

Pjäsen är också den avslutande delen i Karhus trilogi om illa omtyckta flickor. 

 

”Besvärliga, omöjliga och impopulära figurer som huvudpersoner fascinerar mig. Och Marian Blessing är ytterst illa omtyckt”, säger Karhu. 

 

Det är kanske inte ens möjligt att börja tala om E.L Karhus nyaste pjäs Marian Blessing rymmer från en anstalt utan att nämna Leonora Carringtons surrealistiska roman Hörluren, där åldringen Marian med hjälp av sin nya hörlur får reda på att hennes familj smider planer på att låsa in henne på en anstalt. Snart hittar hon sig själv på ett mystiskt ålderdomshem. 

 

”Jag upplever att mitt verk är ett hommage till Hörluren”, säger Karhu. Den till ytan fantasifullt lekfulla romanen har en mycket dyster kärna. I Karhus pjäs ges däremot till slut en lösning, eller det visas åtminstone att en sådan finns, alldeles inom räckhåll, om vi bara tar tag i den. 

 

En annan, framför allt i nordiskt hänseende intressant referens till Karhu är Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten, där skildringen av den illa omtyckta kvinnan som skjuter Andy Warhol inspirerat henne både till sitt tema och sin filmiska berättarstil. 

 

 

 

E.L Karhus verk har ofta beskrivits med orden: transparent, sträng, grotesk, garanterat utan melodrama. Därför känns det långa manifestet i slutet också som en ny typ av text i hennes produktion.  

 

”Visst finns där en stark emotionell laddning, det är en beskrivning av en utopi. Verket försöker ta upp sådana frågor som är viktiga och drar sig inte för att tala om döden.” 

 

 

 

Publikkontakten är i själva verket den utgångspunkt varifrån detta stora arbete kan börja delas upp i lite mindre bitar. Marian Blessing rymmer från en anstalt tog sex år att skriva och är också enligt E.L. Karhu själv hennes mest brechtska verk, och det är mycket sagt, eftersom Karhu alltid är en mycket brechtsk författare. Denna gång kanske som starkast också i verkets formspråk, där det eleganta och det ymniga möts sällsynt bra.  

 

”Inför detta verk läste jag särskilt många pjäser av Brecht, vilka i själva verket är mycket väl avvägda. När jag skrev tänkte jag också på den konkreta scenen mer än jag gjort i samband med mina tidigare verk. Också det kommer från Brecht. Brecht förhöll sig mycket explicit till sin kontakt med publiken. I Den goda människan i Sezuan finns en scen där skådespelarna ber om ursäkt av publiken, att sorry för att pjäsen hade ett tråkigt slut, men vi skådespelare skulle ändå behöva få betalt för det här.” 

 

Här kommer vi in på humorn, också det ett mycket brechtskt element.  

 

”Humor är för mig alltid mycket viktigt. Här fungerar humorn framför allt som ett inslag som skakar om klyschorna. Åldringarna är här vilda och omöjliga. Det var viktigt att få med en viss livskraft som framspringer från humorn. Vid sidan av våldet ingår här njutning och pur glädje”. 

 

Forskaren Eetu Viren har skrivit om Brecht, och Virens tankar om teatern som ett sätt att föreställa sig andra verkligheter har också inspirerat Karhu. 

 

De tidigare delarna i serien om illa omtyckta flickor har varit Eriopis och Veljelleni (’Till min bror’), vilka båda hade sitt uruppförande i Tyskland på Diskothek-scenen för ny drama i Leipzig, där också Karhus hittills mest spelade verk Prinsessan Hamlet hade sin urpremiär. 

 

De många tolkningarna som gjorts av översättningarna har varit verkligen lärorika för Karhu. I Tyskland har hennes pjäser tolkats via ett starkt koncepttänkande, i S:t. Petersburg och Omsk i sin tur via den ryska teatertraditionen, i Tjeckien genom trash-estetiken … 

 

 ”Pjäsen är som en växt, man kan inte transportera den som någon produkt. Man kan flytta på den, men den måste vara tillräckligt stark för att klara av flytten. Kärnan är densamma, men samtidigt förändras också en hel del. Det har som författare varit häftigt att se hur verket förändras på olika platser.”  

 

 

 

Karhu berättar att hon inte alltid är nöjd med sina egna verk, men nu kan hon säga att hon är nöjd. 

 

Efter sex års skrivarbete har Karhu redan tagit itu med nya projekt. Hon arbetar punktligt och målmedvetet, en dag i sänder. Karhu, som utöver pjäser också har skrivit en roman, ritat en serie, arbetat som dramaturg och gjort översättningar, är bosatt i Helsingfors och arbetar en dag i taget. 

 

”Jag försöker varje dag göra mitt bästa.” 

 

 

 

 

 

E.L. Karhu är dramatiker och romanförfattare. Karhus pjäser har spelats världen över, förutom i Finland särskilt i tyskspråkiga länder, och har översatts till nio språk. De mest kända verken är Eriopis – Medeas överlevande dotter berättar allt (övers. Sofia Aminoff) och Prinsessan Hamlet (övers. Sofia Aminoff). Karhu är känd för sitt intresse för att förnya pjäsformen och utforska dess vilda och vackra möjligheter. Debutromanen Veljelleni ('Till min bror') nominerades till Helsingin Sanomats litteraturpris och till det franska Prix Médicis étranger.   

 

 

Maria Säkö är freelancejournalist, teater- och danskritiker, facklitterär författare och andra medgrundare av förlaget Teatterin Uusi Alkukirjasto som ger ut pjäser som representerar nya former av teater samt teateressäistik. Säkö har varit kritiker på Helsingin Sanomat sedan 2009 och undervisat i skrivande på Konstuniversitetet sedan 2013. Hon har beviljats TINFO-priset för visionärt dramatiskt skrivande och hon är den andra författaren till historiken om Helsingforsteatern Q-teatteri. 

 

 

---