Må teaterns regler och traditioner darra! 

 

 

“Min storslagna mission är att göra dramatiken som genre tilltalande och intressant. Jag försöker skriva på ett sätt som gör pjäsen överraskande och underhållande – så att den också förnyar uppfattningen om vad en pjäs kan vara. Min förhoppning är att mina texter kunde påverka hur dramatiken som genre uppfattas och hur den kan vara intressant. Har dramatiken någon betydelse i vår tid, och vad kan den uttrycka?”  

 

 

 

“Jag funderade över vad som skulle kunna hända ifall jag underpresterade eller gjorde något oväntat med mitt slutarbete. Jag började skriva utan att tvinga in materialet in i formen av en ‘bra pjäs’, utan att censurera mig själv eller vara rädd för att verka dum. På så sätt började teaterns regler och traditioner dyka upp som teman i pjäsen: vilka av dess regler känns främmande och varför?” 

 

Rajamäki avundas författare som har lätt för att skriva, för vilka skrivandet är en naturlig process. Hen upplever själv att skrivprocesserna är tunga. I arbetet med Början mitten slutet försökte Rajamäki istället sänka sin tröskel för skrivandet och hitta olika sätt att göra processen lättare.  

 

“Att lära sig att skriva lättare formade det slutgiltiga pjäskonceptet. Texten började ta form som en klump eller som ett monster. En slags genre av oduglighet och skröplighet uppstod. Det krävs förvånansvärt mycket arbete för att försöka göra något dåligt. Det räcker inte med att bara spy ut material. Till exempel finns det skrivfel i pjäsen som jag har funderat på i timtals.” 

 

Att följa regler är enligt Rajamäki ofta förknippat med tanken om rimlighet – något som gäller både teaterns form och innehåll. 

 

“Början mitten slutet är i hög grad påverkats av den debattkultur som råder i samhället, och som jag följde medan jag skrev på pjäsen. Det fanns mycket orimlighet och irrationella vredesutbrott i människors sätt att bedöma andras åsikter – för att inte tala om orimligheten i själva åsikterna. I mitt arbete har jag reflekterat över vad det kan betyda i den form av drama, som anses vara högkonst." 

 

Början, mitten och slutet innehåller många toner av överdrivna åsikter. Talaren i monologen är skoningslös mot teaterkonventioner, och de heterosexuella hjältarna i berättelserna får sin beskärda del kritiken. Karaktären försöker gång på gång uttrycka sin åsikt om teater på ett korrekt sätt, men går upp i varv från noll till hundra inom loppet av ett par repliker. Till slut kommer det bara en ström av grymtningar och konsonantbabbel ur karaktären. 

 

 

 

”När jag skrev funderade jag en hel del på vem som skulle kunna framföra pjäsen. Det kändes fel att be en människa stå där med sin egen kroppshistoria. För mig var det viktigt att bevara textens anonymitet – jag ville hålla den, så att säga, köttlös. Det var så idén om att projicera texten på scenväggen började ta form.” 

 

När Rajamäki planerade sin regi framstod en prima vista-läsning som det mest naturliga alternativet, även om hen också övervägde att låta en kör tolka texten. Inspirationen kom bland annat från Nassim Soleimanpours pjäs White Rabbit Red Rabbit och från prima vista-spel inom klassisk musik.  

 

Arbetet med ofullständighet kom också att prägla hela iscensättningen. Tillsammans med arbetsgruppen diskuterade Rajamäki hur ofullständighetens etos kunde synliggöras – i både scenografin och skådespelararbetet. 

 

”Frågor om representation var verkligen på ytan när vi gjorde föreställningen. Till exempel, hur kan en transkropp representeras på scenen? Till en början försökte jag föreställa mig en specifik skådespelare till monologen, men jag insåg ganska snabbt att jag var mer intresserad av textens autonomi. Jag ville testa och utforska teaterns krav på att skådespelaren alltid ska stå i centrum. Att använda olika skådespelare varje kväll blev ett sätt att flytta fokus från skådespelarens kropp till relationen mellan text och skådespelare – och samtidigt reflektera över maktförhållandena i rollbesättningen.” 

 

Även om Rajamäki skrivit texten som om den var köttlös, tillför varje skådespelare och scenplats nya undertexter till föreställningen. Till exempel spelades Början mitten slutet på Helsingfors stadsteater våren 2024, tolkad bland annat av teaterns egen chef. Kritikens udd mot teaterns konventioner fick därmed en extra dimension i textens möte med en representant för en stor teaterinstitution. 

 

 

 

Måste konstnären börja sitt konstnärliga skapande med att behandla sitt utanförskap innan  

 

hen kan ta itu med andra saker? 

 

JAG VILL INTE BEHANDLA 

 

BEHANDLA SJÄLV ER DUMHET 

 

men jag hittar nog inte på vad annat jag skulle behandla 

 

 

 

Den allra första föreställningen av Början mitten slutet gavs i januari 2021 på Konstuniversitets Teaterhögskola i Helsingfors. På grund av coronarestriktionerna fanns det bara fyra personer i publiken – de lärare som skulle utvärdera slutarbetet.  

 

”Det var en märklig upplevelse, eftersom alla satt helt knäpptysta och föreställningen kändes väldigt allvarlig. Efter den kvällen har publikens reaktioner varit betydligt mer livliga.” 

 

Enligt Rajamäki har det varit intressant att se hur verket lever i olika sammanhang. 

 

”Det är viktigt för mig att tänka på var och för vem verket framförs. Medan jag skrev pjäsen föreställde jag mig den inför Teaterhögskolans publik, som i sig är en mycket speciell. Det finns en irriterande, kollektivt delad stolthet över att vara på plats – medan jag ville sätta mig på tvären mot den där teaterkärleken. I slutändan fick verket ingen spelperiod på Teaterhögskolan. Det var en stor överraskning för mig att den fungerat så bra i andra sammanhang.”  

 

Rajamäki berättar också om framförandet på Pink Pavilion -festivalen i Danmark, där pjäsen spelades av en utvald skådespelare. 

 

”Till festivaler och teatrar utomlands har jag ibland sänt en version av pjäsen som inte förutsätter en prima vista-läsning. Jag ser prima vista-läsningen snarare som en metod för att implementera texten, och inte som en del av själva pjästexten.”  

 

 

 

“Jag är mest intresserad av konst. Jag anser mig vara en expert på konst, och det är det jag också bodde skriva om. Jag har studerat konsthistoria och funderat mycket på hur jag kan föra in intresset för konst i mitt skrivande.” 

 

Richard Clayderman ville ursprungligen bli klassisk konsertpianist, men hans ekonomiska situation möjliggjorde det inte, och istället satsade han på en karriär som underhållningspianist. “Jag tycker att det berör en mycket viktig samhällsfråga: vem kan blir konstnär? Vem berörs av den musik han skapar, och vem kan komma och lyssnar på den? På så sätt berör verket också frågan om klass: vad kan konst, konsumtionen av konst, avslöja om en persons plats i samhället?” 

 

Läsdramat på Nationalteatern drev skrivprocessen framåt med stormsteg. 

 

“Det är sällsynt att en ofullbordad text får ett utrymme där människor kan uppleva den. Det är svårt att bedöma vad publiken gillade och inte gillade. Men jag fick en abstrakt känsla av hur verket upplevdes i rummet. Den typen av feedback längtar jag efter när jag skriver – och nu känns det bra att fortsätta skriva.” 

 

Rajamäki räknar med att bli klar med pjäsen under hösten 2025. Pjäsen om Richard får sin urpremiär våren 2026. Nationalteaterns läsdrama samlade redan en mångsidig publik, vilket bådar gott. 

 

”Jag hörde att en åskådare hade kommit i tron att Nationalteatern skulle framföra en pjäs om Richard Clayderman, som hen beundrade. Det var helt underbart och oväntat. Jag skulle gärna ha hört hur hen upplevde texten – men hen var nog inte beredd på att det inte var en pjäs för Claydermans fans.”  

 

Hur förhåller sig dramatikern till sin egen text som regissör?  

 

“I princip är en pjäs för mig ett verk i sig, och tolkningarna av den är en annan sak. Med Början mitten slutet höll jag skrivandet helt åtskilt från regin. Jag försöker skriva pjästexterna separat – det är det ideal jag strävar efter – men förstås tänker jag samtidigt på scenen. Jag har till exempel i pjäsen om Clayderman skrivit in en övergripande idé för dess uppsättning.” 

 

Kommer Rajamäki att fortsätta arbeta med teaterns metanivåer? 

 

“Ja, det är jag säker på. Jag har också tänkt att det skulle vara roligt att göra ett rättroget kammarspel eller en text skriven i strikt dramatisk form, utan experiment. Just nu kretsar alla mina idéer ändå kring form. Jag önskar att teatrarnas repertoarer var mer vågade och att de inte var rädda för att publiken skulle dö av tristess om de inte förstod allt på en gång”, säger Rajamäki, som hoppas på mer mod inom experimentella teaterformer. 

 

 

 

 

Arni Rajamäki är dramatiker, dramaturg och regissör, och utforskar ofta spänningarna mellan konst och samhälle. Hen är kanske mest känd för monologen Början mitten slutet (övers. Kasimir Koski) – en djupdykning i det dåliga och orimliga som genre. Pjäsen granskar teaterns regler och konventioner och den världsbild dessa reproducerar. Rajamäkis kommande verk kretsar kring den välkända underhållningspianisten Richard Clayderman – och fenomenet att hat-lyssna på hans musik. År 2024 tilldelades Rajamäki Origo-priset och utnämndes till årets unga dramatiker i Finland.   

 

 

Leena Kärkkäinen studerar teatervetenskap på masternivå vid Helsingfors universitet. Vid sidan av sina studier arbetar hon som kommunikationskoordinatior vid Finlands Dramatiker och Manusförfattarförbundet och skriver artiklar och teaterrecensioner för ett antal publikationer, bland andra T-efekti.