"Pjäsen är inget svar utan en hänförande fråga" 

 

Den arktiska trilogin (2004–2019) i fyra delar spelar en viktig roll i dramatikern Leea Klemolas (f. 1965) teaterkarriär. Expedition kyla (originaltitel Kohti kylmempää, översättning Anna Simberg) som hade sin urpremiär 2008 är den andra delen. Del två i pjässerien utgjorde i tiderna en viktig etapp för författaren. Klemola talar nu 17 år senare om sitt verk: 

 

”Det är ett galet, stort, megalomaniskt teaterstycke. Det största för mig när jag skrev pjäsen var att överhuvudtaget ge mig själv tillåtelse att samma personer kan göra en pjässerie.” 

 

Den arktiska trilogins Marja-Terttu Zeppelin är förvisso en fascinerande figur, eftersom närhistorien inom finländsk teater inte just känner till karaktärer likt henne som fortsätter att leva sitt eget liv efter att föreställningen är över. I stället för en karaktär i en samtidspjäs kommer jag som jämförelseobjekt snarare att tänka på någon person i Dostojevskijs, Shakespeares eller Tšehovs klassiker som lämnat spår också utanför föreställningarna. Exempelvis Prospero i Stormen, som är ett med landskapet eller Myskin i Idioten. Och till råga på allt har Klemola verkligen skrivit tre pjäser med Marja-Terttu. Det känns i dag speciellt. Att ge en karaktär sådant utrymme och sådan tid. Även om nästan alla nutidens problem är skapade av människan, är teatern allt mindre intresserad av människan i hela sin vidd. Eller vad beror det på att det i nya pjäser inte längre just finns sådana som Marja-Terttu som kan jämställas med klassikernas karaktärer? Kanske det är en orsak till att Marja-Terttu fascinerar många åskådare så mycket. 

  

 

 

I pjäsen Expedition kyla driver Marja-Terttu Zeppelin, som presenterades redan i den första delen av serien, världens nordligaste grill på Grönland, men längtar till ett ännu kallare klimat. Samtidigt är en expedition ledd av en annan bekant karaktär från den första delen av serien, Piano Larsson, på väg att grunda ett nytt samhälle, och med på resan beger sig såväl världens sista neandertalmänniskor som Pianos mormor, en 78-årig prostituerad. 

 

Leea Klemola skrev verket tillsammans med sin bror Klaus Klemola, men Leea Klemola ansvarade ensam för att skapa pjäsens värld. Det krävde bl.a. förhandsforskning och en lång resa till Grönland. Forskningsresorna har utgjort en viktig del av nästan alla Klemolas arbeten ända från Kokkola (’Karleby’). För pjäsen Kokkola reste hon med sin arbetsgrupp till Nuuk på Grönland. För pjäsen Expedition kyla till Siorapaluk och Qaanaaq på Grönland, för New Karleby (’Nykarleby’) till Masai Mara i Kenya och för Maaseudun tulevaisuus (’Landsbygdens framtid’) var det väsentligt att i forskningssyfte resa till Mongoliet, förutom till huvudstaden Ulan Bator också till de små stäppbyarna, där nomaderna bodde och levde tillsammans med djuren. Senare förde Arktiset leikit (’Arktiska lekar’) vägarna på nytt till Siorapaluk och Qaanaaq. 

 

Man kunde tänka att hennes arbetssätt är autoetnografiskt. Hon har gått in i en annan kultur för att skaffa information, men objektet för hennes forskning är framför allt de egna upplevelserna. Genom att analysera dem skapas förståelse för andra kulturer. 

 

”Expedition kyla är en pjäs med väldigt mycket samma element som i mina andra pjäser, eftersom den behandlar samhället. Men det som kanske framträder allra starkast är hur man ska kunna hantera sorgen över den globala uppvärmningen.” 

 

För Klemola hänför sig sorgen över den globala uppvärmningen uttryckligen till om kylan försvinner. 

 

”Det är på sätt och vis där i landskapet i pjäsen Expedition kyla motsättningen mellan döden och det underbaraste. Kärleken till kölden förkroppsligas i Marja-Terttu. Frågan är hur Marja-Terttu ska klara det. Marja-Terttu, som älskar kyla så mycket, hur ska hon hantera det att kylan försvinner?” 

 

Expedition kyla är den första pjäsen av Klemola med en animistisk världsbild. 

 

”Isen har på sätt och vis blivit levande genom Marja-Terttus kärlek. Eftersom Marja-Terttu tar det personligt att isarna sviker henne. Till en början går hon överhuvudtaget inte alls med på att tro på uppvärmningen, eftersom isarna inte kan svika henne. Sen faller hon genom isen. Och då öppnas en sådan situation där hon är tvungen att fundera på var hon ska lägga alla sina känslor, när hon försöker komma över isarnas svek. Och då börjar hon få känslor gentemot en människa – en person vid namn Ari-Joutsi.” 

 

Klemola älskar i Marja-Terttu att det är en person med hjälp av vilken hon kan lösa frågor som annars är omöjliga för henne. 

 

”Det var det första konkreta sättet att förhålla sig till hur man kommer över en sådan sorg och smärta som är omöjlig att bära. Som t.ex. sorgen över den globala uppvärmningen. Jag vill här nu ännu betona att jag uttryckligen avser sorgen över att kylan försvinner.” 

 

När Klemola kunde förhålla sig med intresse till nyheterna om den globala uppvärmningen, eftersom de var material till föreställningen, var de lättare att uthärda. 

 

”Jag minns att det var som att stå på randen till en avgrund. Lite som personerna i Tšehovs Körsbärsträdgården, så står jag vid randen av ett försvinnande landskap, där körsbärsträden försvinner. Och min blick går till framtiden, och någonstans hägrar där en ny istid. Som kommer att komma! Men jag är inte längre här. Fastän vi dör och alla dör, så dör inte jorden eller försvinner någonstans. Och en ny istid kommer senast om 30 000 år. Vi hade länge planer på att också fira jordens fyra miljarder års födelsedag i pjäsen, men det måste sedan gallras bort. Smeknamnet var Tellu. Jorden lever! I jordens historia är mänskligheten en pytteliten småsak. Och på något underligt vis är den geologiska sanningen verkligen tröstande. Vetskapen om att det kommer is ännu också efter våra äventyr.” 

  

 

 

”Det som är väsentligt för mig själv är att pjäsen har skapats under en tidsperiod som var fri. Nu råder ett klimat av rädsla i att göra teater. Rädslan för vad man får eller inte får säga och om någon tar illa upp.” 

 

Enligt Klemola gör rädslan det svårare för teatermakarna att vara ärliga mot sina egna iakttagelser. Exempelvis ett sådant krav att könet saknar betydelse är för Klemola hämmande. För Klemola är det viktigt att säga att könet har betydelse, därför har t.ex. Marja-Terttu Zeppelin i Finland spelats uttryckligen av en man, Heikki Kinnunen, och rollen är uttryckligen skriven för en man. 

 

Leea Klemola är skådespelare, dramatiker, regissör samt medgrundare av gruppteatern Aurinkoteatteri i Helsingfors och nuförtiden dess konstnärliga ledare. Hon har dessutom arbetat inom film och tv samt arrangerat två libretton och regisserat två operor. Leea Klemola skrev i Aurinkoteatteri tillsammans med Pentti Halonen trilogin Maailmankirjallisuuden naisia (’Kvinnor i världslitteraturen’) som baserade sig på klassikertolkningar. Pjäserna i trilogin, dvs. Kahelianainen (’Galendamen’) (1995), Seksuaali (’Sexuell’) (1998) och Anne Krankin päiväkirja (’Anne Kranks dagbok’) (2001) hade alla sin upprinnelse i klassiker. Under skrivprocessen med de pjäser som Klemola skrev i samarbete med Halonen utvecklade hon sin egen stil, som enligt Klemola aldrig hade kunnat födas på en hierarkisk institutionsteater. 

 

Kärlek, död, familjerelationer, lust, våld, arbete och gemenskaper. Förhållandet mellan människa och djur, förhållandet mellan kultur och natur, olika gränstillstånd, metamorfoser, längtan efter samband och att tåla olikhet har i Klemolas verk fått de mest varierande uttrycksformer. 

 

Hennes pjäser har drag av klassiker, t.ex. Shakespeares och Tšehovs verk, eftersom de är mycket människoinriktade och mångbottnade. Att visa trasighet är utmärkande för Klemolas teaterverk. I hennes pjäser är humanitet, ett djupt personligt plan, mänskligheten i all sin mångformighet och ofullständighet hela tiden närvarande. 

 

Pjäsernas popularitet är högst unik, eftersom lika radikala verk sällan hittar sin väg till de finländska institutionsteatrarna. Hennes stil kan givetvis också provocera åskådare, vars förhandsförväntningar inte sammanfaller med föreställningens form och innehåll. Därför är det, i synnerhet på stadsteatrarna, inte så ovanligt att tiotals åskådare från premiärpubliken lämnar teatern i pausen. 

 

Klemola har med flera av sina verk träffat rätt momentum. Verken har, inte bara enligt mig, varit föregångare på så sätt att de berört publiken, och de har många gånger råkat lyfta fram en sak för första gången till bredare kännedom. Ofta har frågan hänfört sig till känslor, kropp, kön eller förhållandet mellan djur och människa. 

  

 

 

Klemolas nyaste pjäs Minä, Askartelija (’Jag, Pysslaren’), som hon skrev tillsammans med Rosa-Maria Perä, tilldelades Lea-priset för årets bästa uruppförda pjäs 2022. Den berättar om förhållandet till sin egen skaparkraft och i fokus står det kreativa arbetet. 

 

Pjäsen är förlagd till en sex dagars pysselkurs, personerna är pysselledaren och kursdeltagarna. ”Där undersöker jag i ett retroperspektiv vad kreativt arbete är. Hurdant det är arbeta med sådant som man inte har något inflytande över. Jag kan inte veta när en idé dyker upp.” 

 

Teaterskribenten Hanna Helavuori har i sin analys kallat verket för Joseph Beuys andliga verk. ”Om Joseph Beuys förkunnade att varje människa är en konstnär, så tar denna tanke i Minä, Askartelija formen: varje människa är en pysslare. Det uttrycks dessutom på dialekt – på ett språk där den egna kroppen är närvarande. Dialekten tar människan nära, och man befinner sig inte seriöst högstämd och självbelåten i Konsten. Minä, Askartelija är en jordnära lek med sinne för proportioner och en handgjord, även avsiktligt klumpig gestaltning av världen utan ett spår av elitism. Gemensamt är Beuys och Klemolas syfte: att frigöra människan.” 

 

I Leea Klemolas verk förenas sannerligen det jordnära och det postdramatiska, det absurda och en djup humanitet. Sådant uppnås inte genom att ta genvägar. 

 

”Pjäsen är inte ett svar utan en fråga. En ny hänförande fråga, som det inte finns något svar på, en fråga som ingen veterligen ännu har ställt. Själva skrivprocessen framskrider längs allt fler nya frågor någonstans där det inte längre finns några frågor kvar. Sedan är pjäsen klar,” berättar Klemola om sin egen konstnärliga process. 

 

Nästa pjäs har redan fått mogna en tid. Pjäsen, som kommer att få sitt uruppförande i Esbo och som hon skriver tillsammans med sin bror, handlar om döden. 

 

”Döden i den bemärkelsen att döden liksom hela tiden betraktar oss, intresserar mig. Om döden skulle vara en slags levande varelse, som alltså har typ formen av t.ex. en plats. Om döden skulle vara nästan som jorden, men inte alldeles så stor utan ett lite mer begränsat område. Det kunde kanske vara de dödas land. Döden som en sådan plats som andas och ser på oss. Döden är ju för oss någonting mycket svartvitt. Människan antingen lever eller så lever hon inte. Men på något sätt är jag intresserad av att skapa ett förhållande till döden som inte är så svartvitt. Inte ur den aspekten vad som händer efter människans död. Utan döden som en sådan plats som liksom andas, som betraktar mig och som hela tiden är närvarande, även om jag försöker skjuta bort den tills jag dör.” 

 

Vi återkommer ännu till frågan om kreativitet. I viss mån handlar kreativiteten för Klemola också om hur man lever med sin egen kropp. 

 

”Jag tänker på arbetet som dramatiker – att när man har att göra med kreativitet, så finns pjäsen där någonstans och jag måste hitta den. Och på något sätt finns den liksom inne i mig. Jag måste locka fram den. Och jag kan hitta en bit av den, t.ex. i Mongoliet. Jag måste ta mig själv och min kropp till olika ställen för att få fram den. Jag behöver någon form av impulser för att den ska komma ut. Det här är förstås metaforer som är svåra att förklara. Lite som det där med ’dödens land’. Inte kan man riktigt penetrera det med en grävmaskin. Det går endast att tala om dem metaforiskt .” 

 

Klemola har nyfiket följt de tolkningar som gjorts av hennes pjäser. Särskilt positivt minns hon de tolkningar av pjäsen Expedition kyla, där man lyckats lyfta fram sorgen i verket och inte låtit humorn dominera. 

 

”Humor föds från sorg.” 

 

Klemola förmodar att samma komponenter ligger bakom alla hennes pjäser. ”Något som orsakar smärta, sorg, en upplevelse av gränslös skönhet och dessutom kärlek, dvs. tillit. Sedan varierar de extra kryddorna i varje berättelse. Av dem föds humorn. Jag är ju en stor vän av humor och det kan inte finnas humor utan smärta. Det ultimata målet är att få dö av skratt vid sina egna sorger. Kanske skönhet och sorg är samma sak.” 

 

 

 

 

Leea Klemola är en av Finlands mest särpräglade teaterröster. Hon är dramatiker, regissör och skådespelare. Klemolas banbrytande pjäser, som Kokkola (’Karleby’), Jessikas unge, Expedition kyla, och senast Minä, Askartelija (’Jag, Pysslaren’) överskrider gränser och behandlar skam, kropp, sexualitet samt gemenskap och mänsklighetens ytterkanter. Hon är medgrundare av gruppteatern Aurinkoteatteri och regisserar och medverkar i film och tv. Klemola har belönats med bland annat Jussi-priset för skådespeleri två gånger och med Pro Finlandia-medaljen. Hennes pjäser är översatta till ett flertal språk. 

 

 

Maria Säkö är freelancejournalist, teater- och danskritiker, facklitterär författare och andra medgrundare av förlaget Teatterin Uusi Alkukirjasto som ger ut pjäser som representerar nya former av teater samt teateressäistik. Säkö har varit kritiker på Helsingin Sanomat sedan 2009 och undervisat i skrivande på Konstuniversitetet sedan 2013. Hon har beviljats TINFO-priset för visionärt dramatiskt skrivande och hon är den andra författaren till historiken om Helsingforsteatern Q-teatteri. 

 

 

---

 

Leea Klemola deltar i Göteborgs bokmässa den 25–28 september 2025. Expedition kyla finns till försäljning på bokmässan.