Språkets, fantasins och dramatikens försvarare  

 

Dramatikern och regissören Laura Ruohonens barnpjäs utgår från Olaus Magnus Carta Marina från år 1539 – en mytisk beskrivning av de vilda sjöodjuren i de nordiska haven. Kartan inspirerade Ruohonen att göra en utställning av monstren på Finlands sjöhistoriska museum, efter det föddes en bok med barndikter och till slut en musikal för hela familjen som hade sin premiär vid Tampereen Työväen Teatteri i Tammerfors 2023. 

 

Laura Ruohonens Havsmonster (övers. Martin Enckell) förenar naturvetenskap och antikens myter med en djup humanitet, skapar freejazz av språket och frågar så stora aktuella frågor om förgänglighet och ärelystnad att få vågar skriva om sådant ens i pjäser för vuxna. 

 

Laura Ruohonen studerade till en början biologi vid Helsingfors universitet. Naturvetenskap, historia och litteraturhistoria rör sig också vilt på olika nivåer i hennes verk.  

 

”Satiriker, såsom t.ex. Swift, Voltaire och Doris Lessing, samt antikens och forntida kulturers sägner har alltid fascinerat mig mer än att i detalj dokumentera nutidens vardag. Så var det redan på 1980-talet när jag studerade vid Teaterhögskolan.” 

 

 

 

Slutet på Havsmonster i sann deus ex machina-stil visar också att vetenskapsmännen inte lärt sig någonting, och bollen stannar hos publiken.  

 

Frågorna i Ruohonens pjäser skrivna för vuxna och i hennes pjäser skrivna för barn påminner väldigt mycket om varandra. Såväl professorerna i Havsmonster som huvudpersonen Kristina i Drottning K, som även framförts på Dramaten 2005, hemfaller åt hybris.  

 

I pjäsen Yksinen (’Ön Yksinen’) lider i sin tur den unga arkitekten Juulia med sina uppdragsgivare skeppsbrott. Pjäsen ställer frågan om vi ser oss själva som världens herrar, som gör med sin egendom vad de vill, eller om vi är gäster på denna planet och det är vår skyldighet att efterlämna så lite förändringar som möjligt? 

 

I alla Ruohonens pjäser har nätverken av associationer en essentiell roll. De olika skikten ger varje åskådare möjlighet att bilda helt egna synapser i hjärnan, kombinera tider, platser och olika register i språket. 

 

”Nobelpoeten W.D. Auden sammanfattade fint: Alla bra barnböcker har skrivits lika mycket för vuxna som för barn, men de dåliga barnböckerna har inte skrivits för någon. Den viktigaste skillnaden i verken för barn är enligt min åsikt att man aldrig får ta hoppet ifrån barnen. Man får inte göra barn deprimerade. I övrigt ser jag i princip ingen skillnad mellan pjäser för barn och vuxna.” 

 

Pjäsen Havsmonster kan studeras ur många olika synvinklar, men särskilt starkt riktas fokus på förhållandet till publiken och på språket. Barnåskådarna blir i Havsmonster konkret en del av föreställningen. 

 

”Jag försöker skriva min barnpjäser så att de också är medryckande för de vuxna.” 

 

För barnen är det ett sällsynt nöje att se att de vuxna på teatern delar upplevelsen av hänförelse med dem.  

 

”För barnen försöker jag i sin tur skapa en rutt till en värld, ett landskap, där de inte är underordnade de vuxnas makt och dominans, en terräng, där vuxna och barn kan mötas som jämlika. Sådana platser är det ju verkligen tunnsått med i barnens liv. Barnen får inte bestämma med vem de bor och vad de äter. Jag upplever att nonsens, fantasiteater som bygger på ett bångstyrigt språk och anarki är en av de få möjligheterna att för en stund rubba hierarkin mellan vuxna och barn”, säger Ruohonen.  

 

”Barn är inte underutvecklade vuxna, utan de har sin egen existensnivå och intensitet. Jag är tacksam om jag lyckas tilltala denna nivå. ” 

 

 

 

”Samma teman behandlar jag också i mina övriga verk. Min förra pjäs Sultanaatti (’Sultanaten’) utgick från iakttagelsen att vår värld sådan den nu är, i all dess galenskap, är just den värld som vi människor har velat ha. I Sultanaatti undersöker jag olika samhällsstrukturer, som i våra ögon nu ter sig fullständigt befängda. I sin egen tid har de på samma sätt upplevts som de enda möjliga och fullständigt logiska, man har inte sett några alternativ.”  

 

Teater – såväl för vuxna som för barn – borde enligt Ruohonen väcka viljan att föreställa sig alternativa världar. 

 

Av Ruohonens tidigare barnmusikaler blev Nattugglorna och Tippukivitapaus (’Droppstensfallet’) enormt populära, och nya uppsättningar av dem görs hela tiden både vid professionella teatrar och vid amatörteatrar. Deras uruppföranden ville Ruohonen emellertid regissera själv för de stora huvudscenerna på Finlands Nationalteater och Helsingfors stadsteater. 

 

”Det var ett kulturpolitiskt val och en provokation. Jag ville för en gångs skull få en stor scen för en barnföreställning, kända stjärnskådespelare och en toppenbra orkester. Så att också de vuxna åskådarna skulle känna att de måste se pjäsen.”  

 

I normala fall ser Ruohonen inte en stor produktion och välkända skådespelare som väsentliga, men i samband med barnpjäsen var de på ett sätt ett kulturpolitiskt manifest.  

 

”Tippukivitapaus var Nationalteaterns första urpremiär av en barnpjäs på stora scenen på hundra år – dvs. någonsin i dess historia.” 

 

”I Havsmonster, liksom i Nattugglorna och Tippukivitapaus, skapas genom språklig lek och rimmande verkligheter, där barnen inte är i underläge. När fantasin och ett bångstyrigt språk får bestämma reglerna och rutten, förändras precis allting: vi kan i konsten hitta oss på sådana okända och hierarkilösa områden, dit vi annars inte har tillträde.” 

 

Onomatopoetik, en organisk approach och mångformighet är nyckelorden för språket i Havsmonster.  

 

”Jag tänker alltid på språket utgående från både rytm, klang och innehåll. Ett språk skrivet för barn ska innehålla det bästa av världslitteraturens arv. En del av publiken förstår de historiska eller litterära hänvisningarna i pjäserna, en del inte, men ordens magi och rytm är sådan att alla hänger med. Jag söker till språket också en viss arkaism, kraft från tiden före skrivkonsten, så att det bryter mot vardagsspråket. Jag vill också låta barnen kanske för första gången bli medvetna om främmande, magiska ord. När ordet – t.ex. siren – dyker upp någon gång senare i livet, har det redan en klangbotten.” 

 

Den älskade barndiktaren är vida känd också utanför teatervärlden. 

 

”Barn älskar ju att skratta!”, säger Ruohonen, som verkligen vet vad hon talar om.  

  

 

 

”Å andra sidan gör det i synnerhet mina barnpjäser mycket krävande att översätta. Den framlidna finlandssvenska diktaren Stella Parland och nu Martin Enckell som översatt min pjäs Havsmonster har båda gjort sitt arbete med en diktares känslighet, och jag har varit nöjd med resultatet.” 

 

Laura Ruohonen har gjort en lång karriär också internationellt. Hennes verk har översatts till 28 språk och hon har tilldelats otaliga priser, bl.a. Pro Finlandia 2010. 

 

Laura Ruohonen studerade vid Teaterhögskolan på 1980-talet under den omtalade och till gurustatus höjda Jouko Turkkas tid, och hon ser det som viktigt att hon från första början hade möjlighet att få arbeta som dramatiker på flera teatrar.  

 

Ruohonens intressen inföll i en tidsperiod som försmådde relationsdramer. De unga regissörerna vill genast sätta upp hennes pjäser på institutionsteatrarna. Debuten Lintu vai kala (’Fågel eller fisk’) som behandlade förlusten av biologisk mångfald var en framgång i rätt unga år. Flera verk från början av hennes karriär, såsom pjäsen Olga som hade sin urpremiär 1995, förevisas fortfarande ute i världen.  

 

Ruohonen skrev första gången för barn, när National Theatre i London 2003 beställde ungdomspjäser av ”intressanta skandinaver”, dvs. av Ruohonen och Jon Fosse. Också pjäserna Yksinen, En egen ö och Krigsturister har haft internationell efterfrågan.  

 

”Krigsturister var en viktig etapp – under Krimkriget 1854 gjordes från Stockholm till Finland nöjeskryssningar med ’hela familjen’ för att beskåda striderna. Det öppnade mina ögon för krigsturismfenomenet, lusten att från sidan betrakta andras lidanden. Nyligen fick jag en förfrågan om pjäsen i anslutning till den krigsturism som för närvarande blomstrar i Israel. Pjäsen skulle framföras i Moskva 2014 – vi hade redan en föreställning inför en provpublik, när Ryssland samma kväll anföll Krim och allting ställdes in.”  

 

Ett annat avtryck som Ruohonen lämnat i det finländska teaterlivets närhistoria inträffade när hon valdes till professor i dramaturgi vid Teaterhögskolan 2008–2013. 

 

”Då var den postdramatiska teatern mycket starkt rådande, en strömning som ser att skriven drama inte längre har någon plats i en samtidsteater. Jag ville gå mot denna utveckling och förändra studierna, försöka definiera dramat så att det hittar sig själv på nytt i nutiden.”  

 

Dramats status i Finland har förbättrats mycket, och det är Ruohonen särskilt glad över.

 

”Redan i Teaterhögskolan började jag skriva pjäser med den tanken att de är självständiga litterära verk och en del av ett kontinuum i en tusenårig, ärorik litterär genre. Då var den rådande tanken att texten endast utgör regissörens grundmaterial för föreställningen. Jag upplevde ofta att jag ansågs drabbad av storhetsvansinne. Jag var verkligen ensam. Jag fortsatte emellertid styvnackat – och visst har det onekligen varit tillfredsställande att se att en del av mina tidiga pjäser fortfarande förevisas och läses. Och det bästa av allt är att det under årens lopp dykt upp många fantastiska yngre kolleger, varav en del mina egna elever, för vilka idén om dramat och dess möjligheter är en fräsch, viktig och allvarlig fråga, som vi var och en löser på vårt eget sätt. Dramats ära har igen återställts för en stund och jag är glad över att jag själv tagit dramat i försvar även under de svåra åren.” 

 

Ruohonen väntar ännu på att barnpjäsen och barnteatern åter ska komma till heders i Finland. Ruohonens och illustratör Erika Kallasmaas poetiska bilderböcker Smaskens damaskens, Nattugglorna och Tippukivitapaus är moderna klassiker, lika älskade bland både barn och vuxna. De har tjänat som utgångspunkt bl.a. för en prisbelönt tv-serie, ett flertal pjäser och prisbelönt musik. Kallasmaa var nominerad till Astrid Lindgren Memorial Award 2019. Ruohonen fick en konstnärsprofessur 2025. 

 

Även om barnkulturarbetare premieras också i Finland, saknar barnkulturen hos oss enligt Ruohonen en liknande status som den har t.ex. i Sverige. 

 

”Man kan fråga mig att visst skriver du väl snart igen för vuxna? Alldeles som om det vore mindre värt att skriva för barn!” 

 

Som bäst skriver Ruohonen en barnmusikal i samarbete med bildkonstnären Linda Bondestam, som vunnit Augustpriset 2024, och på en ny vuxenpjäs.   

 

Kanske man borde börja säga att Ruohonen skriver pjäser och vuxenpjäser, för att rucka på de förstelnade hierarkierna. 

 

 

 

  

 

Laura Ruohonen är en finländsk dramatiker, regissör och poet. Hennes pjäser har översatts till 28 språk och framförts på fem kontinenter. De internationellt uppmärksammade pjäserna Drottning K och En egen ö har satts upp på Dramaten. Hennes anarkistiska poesibilderböcker, bland annat Zoologipoesi (2020) och Havsmonster (2025), har blivit banbrytande barnmusikaler, tv-serier, konserter och utställningar. Ruohonen har varit professor i dramaturgi 2008–2013 vid Teaterhögskolan i Helsingfors och residensförfattare vid Finlands nationalteater 2013–2023. Ruohonen har fått ett flertal prominenta utmärkelser.  

 

 

Maria Säkö är freelancejournalist, teater- och danskritiker, facklitterär författare och andra medgrundare av förlaget Teatterin Uusi Alkukirjasto som ger ut pjäser som representerar nya former av teater samt teateressäistik. Säkö har varit kritiker på Helsingin Sanomat sedan 2009 och undervisat i skrivande på Konstuniversitetet sedan 2013. Hon har beviljats TINFO-priset för visionärt dramatiskt skrivande och hon är den andra författaren till historiken om Helsingforsteatern Q-teatteri. 

 

 

---

 

Laura Ruohonen deltar i Göteborgs bokmässa den 25–28 september 2025. Havsmonster finns till försäljning på bokmässan.