Tre rum för normkritik  

 

 

 

 

Vid den tiden hade jag tillbringat mycket tid utomlands och min relation till finskheten var i kris. Kulturchocken var alltid större när jag återvände till mitt hemland än när jag åkte iväg. Finskheten kändes mer som ett slags skämt. Jag ville göra en föreställning som skulle behandla finskheten så som jag själv såg och upplevde den – som reservation, tystnad och uttryckslöshet. 

 

Jag drogs också till den struktur jag såg i Buñuels film. Jag ville inte göra en berättelse – jag var snarare intresserad av fragmenten, ögonblicksbilder som var som glimtar av allt det jag ville tala och visa. Det enda som saknades var ett ämne. Jag funderade på det länge. Jag visste inte var jag skulle hitta något som var både stort och samtidigt personligt. Ämnet hittade jag av ren slump när jag medverkade i en internatonell performanceworkshop, där man skulle dansa. Jag kunde inte, och jag skämdes. Under pausen skrev jag i min anteckningsbok ungefär så här: Jag skulle vilja vara normal, alltså helt enkelt vanlig. Jag vet att vanlighet inte existerar, att det är bara en paradox, men ändå – det skulle vara så mycket lättare än det här. Då förstod jag att mitt ämne skulle blir normalitet. Jag gav verket titeln Vardagens fantom, efter Buñuels film, och började sedan bygga föreställningen. 

 

Vardagens fantom blev något av en framgång. Den spelades på Q-teatern i Helsingfors i två hela spelperioder, med över 100 föreställningar för utsålda salonger. Utöver det gästspelade vi på Tammerfors teaterfestival och pjäsen sattes upp på en argentinsk festival. Föreställningen fick flera internationella inbjudningar, men då saknade jag en egen produktionsplattform och kunde inte tacka ja. Till slut kastades scenografin i soporna, vilket gjorde mig väldigt ledsen. Det var den viktigaste anledningen till att jag grundade Turunen Company 2018, vars huvudsakliga mål är att kunna svara på internationella förfrågningar om mina scenverk. Tack vare kompaniet fick Vardagens fantom en ny chans, och jag regisserade den 2021 på Schauspielhaus Bochum, där den spelades fram till sommaren 2023.” 

 

 

 

 

Vid den tiden gick jag på föreläsningar i genusvetenskap och kom i kontakt med myten om Medusa. Jag började reflektera över denna grekiska saga, där fokus egentligen inte låg på Medusa själv, utan på männen som våldtog och dödade henne. Jag ville skapa en föreställning där Medusa själv stod i centrum. Titeln Medusas rum anspelar samtidigt på Virginia Woolfs klassiska verk Ett eget rum. Jag fascinerades av det tidlösa, men ständigt aktuella, påståendet att en kvinna behöver ett eget rum och egna pengar för att kunna skriva och leva som ett ansvarstagande subjekt. Utifrån dessa tankar började jag bygga föreställningen. Jag behöll rummets scenografi och ett arbetssätt präglat av varaktighet och fåordighet. Även musiken har en framträdande roll i mina föreställningar. 

 

Det konstnärliga produktionsteamet var i stort sett detsamma som i det tidigare verket, endast ljus- och kostymdesignern byttes ut. Scenografen Milja Aho, ljuddesignern Tuuli Kyttälä och koreografen Janina Rajakangas är väldigt viktiga samarbetspartners i denna trilogi. De har haft en avgörande inverkan på utvecklingen av vår gemensamma teaterstil. Från Medusan huone anslöt sig ljusdesignern Ada Halonen i produktionsteamet och vi fortsatte samarbetet även i trilogins avslutande del.  

 

Även skådespelarna har till stor del varit desamma. Ylermi Rajamaa har medverkat i alla tre delar, medan Elina Knihtilä och Katja Küttner har deltagit i två. Det har varit ett nöje att få lära känna vissa skådespelare på djupet, samtidigt som varje nytt verk också har fört med sig nya ansikten och bekantskaper. 
 

Medusas rum var slutsåld på Q-teatern under hela spelperioden och den gästspelade på Finlands Nationalteaterns stora scen samt i huvudprogrammet på Tammerfors teaterfestival. Manuset belönades i Finland med Lea-priset som årets bästa pjäs, och utöver det gjorde Kajana stadsteater en egen version av den.” 

 

 

 

 

Jag visste att jag ville fortsätta att analysera förnuft och rationalitet just inom teatern, särskilt eftersom teatern är en fysisk konstform. Samtidigt brottades jag länge med verkets titel. Vid den tiden råkade jag läsa John Steinbecks roman Vredens druvor, och ordet druvor i titeln tilltalade mig. På något sätt kändes det förbundet med kroppslighet. Medan Steinbecks roman undersöker rovdrift inom jordbruket och kapitalismens påverkan på människan, ville jag själv reflektera över vad som återstår när kroppen utesluts ur livet. Därför gav jag mitt verk titeln Förnuftets druvor, som en medveten lån från Steinbeck." 
 

Liksom de tidigare delarna inom “rumstrilogin” är Förnuftets druvor ett fragmentariskt verk, som snarare bygger på fragment och tablåer än på en egentlig berättelse. Musiken och det visuella spelar en viktig roll i bildberättandet och scenuttrycket bygger på en slags motsättning mellan behärskning och obehärskning. 

 

Det är bra ifall ett verks liv inte begränsas till en enda föreställningsperiod. Även om mina verk är på ett sätt tidsbundna, så är de också tidlösa, och jag skulle hävda att de fungerar bra oavsett plats och kultur. Tack vare sin fåordighet passar de också väl in på internationella scener. Jag gläds åt varje möjlighet att ge nytt liv åt mina verk, och jag hoppas att det blir ännu fler möjligheter.” 

 

Saara Turunen & Heidi Backström (Turunen Company) 

 

 

 

Saara Turunen är en internationellt hyllad och prisbelönt författare, dramatiker och regissör. Hennes verk behandlar teman som konst, identitet och sociala normer. Turunen är känd för sina fyra uppmärksammade romaner: Hyenans dagar (2024), Järjettömiä asioita (’Irrationella saker’, 2021), Sidopersonen (2018) och Rakkaudenhirviö (’Kärleksmonstret’, 2015), men också för sitt arbete inom teatern. 
 

Hennes verk har översatts till flera språk och spelats runt om i världen. Turunen tilldelades Lea-priset 2020, Finland-priset 2016 och Helsingin Sanomats litteraturpris 2015 – alla prestigefyllda utmärkelser i Finland.