Suoratoistoja ja solidaarisuutta 

 

 

 

Nyt lähes vuosi pandemian puhkeamisen jälkeen näyttää siltä, että infra digitaalisesti lähetettäviä esityksiä varten on hankittu, osaamista kartoitettu ja lähetykset alkavat. Tilastolaatijamme Piia Volmari on myös viime vuodesta lähtien alkanut tilastoida näitä suoratoistoja.  

 

Tällä viikolla on seurattu muun muassa Facebookissa Turun Kaupunginteatterin Somenäyttämön impron oppituntia, eilen seurattiin Taiteellisen Ajattelun Akatemian Taiteen ja viihteen kierrot -esitystä taiteen ja viihteen määrittelyistä (esityskokonaisuus jatkuu 6.2. asti), ja tänä iltana on viimeinen mahdollisuus nähdä Circo Aeron in-between -esityksen tallenne .  

 

Olin viime viikolla ostanut liput Ruusu Haarlan ja Seidi Haarlan Uusi lapsuus -teokseen 21.2. Turkuun.  Esitys tulee TEHDAS Teatteriin viime syksyn KOM-teatterin loppuunmyydyn esityskauden jälkeen. Olin ajatellut lähteväni katsomaan esitystä Helsingistä, jossa koronaluvut ovat tällä hetkellä hieman karumpia kuin Turussa asukaslukuun suhteutettuna. Kuten viestintäpäällikkömme Sari Havukainen meidän chattikeskustelussamme (kuvittelen, että pilke silmäkulmassaan) tokaisi kuullessaan suunnitelmista ja pohdinnoistani, "Onko eettistä käydä Haparandassa nuuskaostoksilla, kun Torniosta sitä ei saa...?" Tilanne ratkesi siihen, että nyt myös Uusi lapsuus -esitys on mahdollista nähdä suoratoistona 18.2., jonka jälkeen sen tallenne on katsottavissa sunnuntaihin 7.3. asti. Kaverin kanssa suunniteltu teatterimatka peruuntui, esitystä seuraamme omilta koneiltamme ja sen jälkeen seuraa ajallisesti junamatkan kestävä livechatti. 

 

Ensi viikolla olisi omalla koneella muun muassa Teatteri Hevosenkengän Koirakampaamo Villa Koirasen ensi-ilta 11.2., ja Mikko Roihan ohjaaman hienon Kultaisen vasikan livestriimattu ensi-ilta Kouvolan teatterissa, Sukupuuttoparatiisin ensi-ilta 12.2., ja samana iltana Viiruksesta suoratoistona Ole Øwren ja Liisa Bladin tuottama Manning är fri -näytelmän kantaesitys.  

 

Tässähän alkavat illat täyttyä teatteriensi-illoista ihan entiseen malliin.  

 

TINFO ylläpitää edelleen viime maaliskuussa avaamaansa Teatteri kotisohvalle -sivustoa. Käykää ihmeessä sieltä valitsemassa illan esityksen katsottavaksi, ja ilmoittakaa meille esitystiedot tulevista ensi-illoistanne tai muista diginä katsottavista esityksistä! 

 

 

 

Vastauksista löytyy kuitenkin myös tarinoita positiivisista vaikutuksista – paremmasta keskittymisestä taiteelliseen työskentelyyn, uusia toiminnan muotoja tai näkökulmia, joillakin työt ja tulot ovat jopa lisääntyneet. Mutta työsuhteita on kentällä monenlaisia, ja eriarvoisuus huomattavaa. Kuten eräs taiteilijakyselyyn vastannut kirjoittaa:  

 

“Olen kirpeän tietoinen, että jotain ratkaisuja täytyy oman työllistymisen eteen tehdä. Minusta olisi vaikka mihin. Olen monipuolinen ja arvokas tällä alueella. Mutta fakta on se, että ajattelemalla ja pelkällä tuttavien myötätuntoisella hymyllä ei elä. En myöskään halua ‘huorata ja alihinnoitella’ ja polkea hintoja, se ei ole kollegiaalisesti eettistä eikä uusi normaali. Nyt viimeistään tulisi ymmärtää, että taide on työtä ja taiteilijuus on ammatti. Olen toteuttanut joka päivä esittävän alan ammattiani yli 25 vuoden ajan. Olen palkittu ja meriittejäkin on plakkarissa. Nyt valo majakassa on sammumaisillaan. Karu totuus. Minua ei tässä yhteiskunnassa enää tarvita.”  

 

Jäämme odottamaan Taiteen ja kulttuurin barometri 2020:n julkaisemista huhtikuun alussa.  

 

 

 

 

 

Klockriketeatern deltar på söndag i en solidaritetsyttring med folket och teaterbranschen i Belarus genom att göra en inspelad läsning av Andrej Kurejtjyks pjäs Insulted.Belarus(sia) på engelska. Den blir tillgänglig på teaterns hemsida. Skådespelarna deltar pro bono, och teatern donerar en summa till gruppen By Culture, som består av Belarusiska konstnärer och kulturutövare. Gruppen kräver fria och lagliga val i Belarus, och ett stopp på myndigheternas våld. Jag ringde upp Henriksson och frågade vad allt Klockriketeatern hunnit med under veckan.  

 

Dan Henriksson: På Klockriketeatern jobbar vi helt på distans. Vi flyttade nyligen föreställningar av Julius Caesar på Åbo Svenska Teater och på Esbo Stadsteater framåt i tiden. Vi börjar förstå att det här kommer att vara ganska länge.  

 

Så vi planerar för framtiden, både projekt och produktioner. Vi har en ny metod för att utveckla produktioner – just nu kallar vi den The 56 Hour Race. Idén har jag haft i 15 år, efter att jag hörde hur en vän som är teaterchef i USA gav pengar till 20-25 arbetsgrupper för att utveckla koncept för föreställningar, och sedan valdes fyra-fem av dem för produktion. Modellen kommer från industri- och businessvärlden, men kan tillämpas också inom konsten. Vi satsar en del av produktionsbudgeten redan i början av processen, istället för att – i värsta fall – innan premiären inse att det inte blev som vi hade tänkt oss. 

 

Vi kommer att samla en hel arbetsgrupp som jobbar med en ny pjäs som skrivs av den ryska dramatikern Michail Durnenkov, och tillsammans med honom utveckla en produktionsidé. Arbetsgruppen består av konstnärlig personal, produktion och teknik, kommunikation och övriga avdelningar. Vi kommer att arbeta intensivt under 3–4 dagar och skapa oss en bild av hur det kunde se ut, och avsluta verkstaden med en demo. Vi får en fingervisning om produktionens omfattning, möjliga partnerskap, och budget. Sen fattar vi beslutet om vi vill eller kan göra produktionen eller inte. Det handlar om att få tillräckligt med kunskap för att fatta beslut. Det här är en metod som vi kan erbjuda också andra, och just nu under den rådande coronapandemin passar den på många sätt.  

 

Förutom det, lär arbetsgruppens medlemmar känna varandra. Eftersom vi jobbar mycket med frilansare, måste vi alltid skapa oss ett gemensamt språk och arbetskultur. Vår verksamhetsstrategi går ut på att jobba internationellt. Vi är en nomadteater – vilket just nu är en välsignelse. Vi har klarat oss ganska bra och har haft en möjlighet att betala lön till frilansare – hittills. Den här våren kan vi inte betala lön för arbete som inte görs.  

 

Söndagens läsning spelas in i dag – vi hade planerat att göra läsningen redan innan jul, men läget blev för svårt och projektet sköts upp. Klockriketeatern har spelat i Minsk, och vi har haft gäster från Minsk. Jag har dagligen följt med läget och undrat vad vi kan göra. Vi är konstnärer och inte politiker, och att hålla en läsning är ett sätt att agera.  

 

För min definition av teater är det alldeles centralt att teatern sker här och nu – live. När den aspekten försvinner sker något annat. Då måste vi göra upp en ny överenskommelse med publiken – och då får den ett annat förhållningssätt till det de ser. Vi har tidigare också strömmat diskussioner och seminarier, men det är en annan sak att strömma föreställningar. Vi funderade mycket på huruvida vi skulle strömma Julius Caesar – som vi bara hann spela fem gånger – men den är gjord för en live situation, den lämpar sig inte för att strömma. Aniara har spelats in med sju kameror och strömmats i USA, men vi bestämde oss för att inte ge ut den som filmversion, för den når inte upp till samma konstnärliga kvalitet som den levande föreställningen. Det finns alldeles lyckade strömmade föreställningar, men det är också viktigt att överväga de konstnärliga kvaliteterna mellan medierna.  

 

 

Läsningen av Andrej Kurejtjyks pjäs Insulted.Belarus(sia) finns tillgänglig på Klockriketeaterns hemsida från och med 7.2.2021.