En plats för människans dåliga sidor

Tv-serier, romaner och teaterpjäser. Den svenske författaren Dennis Magnusson rör sig flyhänt mellan medier, dramaturgier och format. I en intervju med Christoffer Mellgren minns han arbetet med pjäsen Att döda ett tivoli, en barn- och ungdomspjäs byggd på romanen Brott och straff.

Pjäsen Att döda ett tivoli är skriven fritt efter Dostojevkijs roman Brott och straff. Hur kom det sig att du skrev en pjäs utifrån den boken?

Jag blev kontaktad av Mattias Andersson som precis blivit chef på Backa teater och han frågade om jag ville göra en fristående pjäs utifrån boken och temat. Det skulle vara tre versioner av det - Mattias skulle göra en dramatisering av boken - den andra skulle vara en lekfull, med collageaktig barnföreställning runt temat och jag skulle göra en mer ”story-baserad” föreställning som utgick från originalet - och det skulle vara en ung tjej i huvudrollen. Så ungefär var förutsättningarna.

I en intervju för några år sedan talade du om att du inte kan skriva en historia om du redan på förhand vet vad den går ut på. Här fanns det en förlaga med färdiga berättelser, öden, personer. Hur påverkade det skrivandet?

Jo men ”brott och straff” är ju inget tema som ger ett svar - det ligger en konflikt och mängder med frågor inuti de orden. Vad är ett brott? Hur viktar man ett straff? Så för mig var det inte annorlunda än många andra skrivprojekt - jag bygger upp en historia och försöker sedan begripa mig på vad sjutton det handlar om egentligen.

I pjäsen möter vi tre ungdomar och deras föräldrar. I berättelsen lever de ovetandes om att deras öden är influerade av en rysk roman. Men de är inte alla ovetande om att de lever i förhållande till andra berättelser. En av ungdomarna, Dunja, konstaterar till sin vän Sonja: ”Du är en sån där mörk tjej med problem hemma som ingen vill vara med. Fast du får tusentals kompisar i slutet. /…/ Mikael är nörden. Fast inte nörden som blir cool i slutet - utan nörden som är nörd ända in i eftertexterna.”

Hur mycket skriver du dina texter i förhållande till andra berättelser, genrer eller konventioner?

Människor skulle jag säga är väldigt medvetna om att de lever sin livshistoria utifrån en dramaturgi. I alla fall inbillar nog många sig det. Men de flesta är rätt dåliga dramaturger och förstår egentligen inte ett smack av vare sig sin story eller vilken karaktär de egentligen är - det gäller även undertecknad. Och grejen är ju att Dunja har fel - Sonja får inte många kompisar i slutet.

Men genre… absolut. Jag är ju spänningsförfattare och som sådan förhåller jag mig hela tiden till den genren. Det samma gäller när jag skriver för TV och film - där måste man kommunicera med sin publik på det sättet. Det finns en ram i vilken historien ska utspela sig. Sedan är det ett måste att utmana den ramen - men inte lämna den.

Vad gäller teater så skriver jag alltid drama - ingen annan form - jag kan helt enkelt inte. Jag försökte skriva fars en gång och det gör jag inte om.

Pjäsen är från 2007, så det är ett tag sedan. Men om du minns: Vad var den första bilden, formuleringen eller situationen som dök upp under skrivandet då du visste att du hade hittat pjäsens ton?

När Dunja slår sönder tivolit. Det var nyckeln in i hela dramat. Att begå ett sånt knasigt brott - att försöka skriva karaktären dit, att motivera det för henne, det var utmaningen och njutningen att skriva pjäsen.

Vilka bilder eller situationer i pjäsen är det annars som har stannat kvar i ditt minne? Som dyker upp när någon nu för den på tal?

Oj, det är så mycket. Hur Lars Väringer sjöng If loving you is wrong, I don’t wanna be right. Rasmus Lindgren som borde var arg och ledsen över sin pappas självmordsförsök, Mats Blomgren som gjorde en sån skör och märklig pappa. Men så klart: när Ylva Gallon och Pamela Cortés bruna höjde yxorna och massakrerade tivolit - det var underbart.

Föräldrar med skulder, självmord, barnmisshandel, otillåtna relationer mellan lärare och elev. Det är många, ska vi kalla det tunga ämnen som dyker upp i berättelsen. Även om det är lätt att i teorin att hålla med om att det går att berätta om allt - hade du utmaningar med att arbeta med de här ämnena i förhållande till den tänkta målgruppen?

Nej. Eftersom historien utspelar sig i Dunjas värld, i hennes medvetande, så är allt rimligt utifrån den hon är och den ålder hon har. Om jag hade skrivit något som föll ut från vad Dunja kunde se eller uppfatta - då hade publiken känt det och då hade jag tappat dem, absolut. Tricket är inte att skriva åt en målgrupp - utan vara med sin karaktär - som tillhör målgruppen.

Hur var din upplevelse av den unga publikens relation i förhållande till ungdomarna på scen?

Det vet jag inte. Jag är livrädd när jag ser mina egna grejer och saknar modet att se mig omkring och betrakta publiken.

Pjäsen innehåller flera sånger, både för enskilda roller och för en kör. Vad är ditt förhållande till musik och till sång och musik på teaterscenen?

På Backa Teater finns en lång tradition av musik och jag visste att musikern skulle vara med på ett hörn och jag ville ge dom något att arbeta med. Annars är mitt förhållande till scenmusik ganska ansträngt. Jag föredrar när folk pratar på scen.

I pjäsen är de olika karaktärerna i olika skeden i processen mellan brott och straff. Någon har en gammal skuld, nån har inte begått brottet ännu, någon har gjort det otillåtna men inte tagit konsekvenserna och så vidare. Brott, utredning, anklagelse, erkännande, straff, förlåtelse eller inte… Hur ser du på teaterns roll i förhållande till de här olika skeendena? Är teatern en plats för utredning? För anklagelse eller för försoning? Eller allt på en gång?

Jag tycker teatern, film, TV-serier och andra konstformer är den enda plats i världen där man kan och får vara nyanserad, där människans dåliga sidor får visas upp utan att det ska förfäras över det. Det är det jag menar när jag säger att jag står för yttrandefrihet. Att säga fina saker och visa upp ädla ting är inte svårt att försvara - men när saker börjar göra lukta illa, när de närmar sig skam och ondska, då är väldigt många där och tycker att det ska tystas ned och begränsas. Det har jag väldigt svårt för. Det pratas om kulturkanon och att viss konst är avarter och ska förbjudas. Det är hemskt. Men jag tycker också den här så kallade cancel-kulturen är djupt beklaglig. Det finns en massa människor som har åsikter som jag tycker är för jävliga - men det skulle aldrig falla mig in att riva ned deras affischer eller kräva att de ska tystas.

Pjäsen är som sagt från 2007. Har du nyligen läst om den eller funderat på den nytt? Vad är ditt förhållande till den idag?

Jag påminns om den då och då eftersom den är en av mina pjäser som sätts upp. För mig var hela projektet runt Brott och Straff på Backa en enormt fin upplevelse. Det fanns en sån energi och tro på att saker går att göra stort och det var en ynnest att få ha varit en del av det.

Och om vi så här i slutet också blickar framåt. Vad arbetar du med för tillfället?

Sedan ett antal år tillbaka arbetar jag nästa enbart med TV-serier - det var därifrån jag kom innan jag började fuska med teater. Jag har precis nu premiär (den 12 september) på en SVT-produktion som heter Spelskandalen. Jag skriver på en TV-serie för Viaplay - har just gjort klart en för TV4 C-more. Jag har också gett ut två spänningsromaner och kommer med en tredje nästa vår.

Christoffer Mellgren 13.09.2022

Läs mer om pjäsen Att döda ett tivoli i pjäsdatabasen Maailma näyttämölle

Läs mer om projektet på svenska Världen på scenen