Uppriktighetens konst 

 

År 2010 sitter dramatikern Christoffer Mellgren och tjuvlyssnar på en spårvagn i Göteborg. Några år tidigare har han flyttat till Finland från Sverige och börjar inse att det svenska språket inte är sig likt i grannländerna, trots att orden och grammatiken i princip är identiska. 

 

– Jag insåg att jag visste massor om svenskarna i vagnen utan att känna dem alls, bara baserat på referenserna, uttrycken och melodin. I Finland skulle jag aldrig kunna skriva som de talade. Visst hörde jag orden och förstod betydelsen, men valörerna och stilen gav mig ingenting. Det är samma språk men ett helt annat modus. Min farhåga bekräftades under en uppläsning med några finlandssvenska skådespelare. De konstaterade att min karaktär måste vara berusad, att ingen kan tala så här om den är nykter.  

 

För att skriva för den finländska scenen behövde Mellgren alltså återuppfinna sig själv. Svaret på utmaningen blev att lämna det naturalistiska talspråket han förfinat därhän och lägga större vikt vid stilistiken. Berättandet fragmenterades, replikerna fick andra anslag än verklighetstrogenhet, karaktärerna blev mera röster än människor.  

 

Överlag tycks språket laddat med en gäckande kraft i Mellgrens pjäser. I flera av dem återkommer en situation där olika karaktärer vermar anlända till ett enskilt ord från skilda håll, inte riktigt förstå varandra och därför gemensamt behöva ta reda på vad det sagda egentligen betyder. Det kan handla om ordet “kärlek”, som i en kommande ungdomspjäs, eller kanske uppräkningen av synonymer på ordet “äta” i Fem mål mat – Vad jag åt och vem jag åt det med.  

 

Möjligen kan ungdomspjäsen Att dela en kaka – Sex olika stora bitar om rättvisa i sin helhet kallas för en begreppsutredning, om än långt mer uppsluppen och lustfylld än man vanligen föreställer sig en sådan. Sällan lanseras begreppet “rättvisa” genom en överläggning om kannibalism emellan besättningsmedlemmar i sjönöd (ja, det är based on a true story), eller en loj, smsande Hamlet som har svårt att intressera sig för det faderliga spökets trägna uppmaningar.  

 

År 2019 förärades pjäsen med det prestigefyllda Boismanska priset och har sedermera satts upp ett fyrtiotal gånger, både av professionella ensembler och ungdomsgrupper.  

 

Utan att Mellgren själv visste om det inleddes arbetet med Att dela en kaka under flyktingkrisen 2015, då han tillsammans med Teater Viirus konstnärliga personal åkte till Italien och Malta för att intervjua anländande migranter. Bland de intervjuade återkom just ordet “rättvisa”, brukat på vitt skilda vis, alltifrån en idé om världsmedborgarskap och mänskliga rättigheter till en hyperindividualistisk åberopan om rätten att konkurrera på en marknad. På hemmaplan tycktes ändå “rättvisa” i det offentliga samtalet ersättas av andra begrepp. Man talade om “tolerans”, eller kanske om vikten att bidra till samhället. Idén om nödvändighet, behovet att göra som det står skrivet i reglerna, tycktes övertrumfa allt. Skillnaden konfunderade Mellgren.  

 

– För första gången under min karriär kände jag mig hågad att skriva något pedagogiskt. Jag ville skriva en pjäs där det blir omöjligt för publiken att inte engagera sig med begreppet rättvisa.  

 

En andra pedagogisk startpunkt, nämligen att introducera publiken för teatern som konstform, stod inskriven i själva arbetsuppdraget. Att dela en kaka sattes upp som en del av Konsttestarna, ett projekt där åttondeklassare får möjlighet att ta del av ett högklassigt kulturutbud. 

 

– Under arbetet upplöstes nog det entydiga docerandet. En pjäs mår inte bra av att vara helt uppenbar.  

 

Överlag menar sig Mellgren vara svag för ett enkelt och direkt tilltal till publiken. Flera av de teaterupplevelser som brännmärkt honom har delat ett nytänkande på just den fronten, däribland Marie Brassards Jimmy och Tim Crouchs verk. Som samtida referenser nämner Mellgren den finska dramatikern Pipsa Lonka, för kombinationen av radikalitet och ömhet, samt svenska Christina Ouzounidis, för användandet av teatersituationen och omsorgen för språket.  

 

I de egna pjäserna varvas konventionella dramatiska scener med scener där en ensemble berättar rakt åt publiken.  

 

– Jag tycker om att skriva båda sorters text, och växlar gärna mellan dem. Jag söker nog efter att sätt att berätta som ligger väldigt nära det sätt vi berättar något för varandra i vardagen. Något börjar som ett samtal, glider över i gestaltning, glider tillbaka till samtal. Men förstås förhöjt.  

 

Anspråket exemplifieras ypperligt i Mellgrens barnpjäs Fem mål mat, där familjens konversationer kring dagens måltider varvas med tematiska nedslag på högre abstraktionsnivå. Maten fungerar som en exposé över tillvaron, sociala vävnader blottas genom måltiderna och hur man umgås kring måltiderna. Varför äter de så mycket smörgås hemma? Och på vilket sätt fungerar sillätande som en initiationsrit till vuxenhet?  

 

Mellgren nämner den italienska kändiskocken Massimo Bottura som en bakomliggande ande för pjäsen.  

 

– Jag fascinerades över att han kan se på en bit gnocchi och i den ana en hel värld. Det blir som att en hemlig portal öppnas upp också i det allra mest basala och prosaiska.  

 

Med ett leende tillägger han:  

– Jag skulle helst av allt undvika den fruktansvärda formuleringen “att smaka på språket”, men det var nog den erfarenheten jag rent formmässigt önskade komma åt.  

 

Under vår konversation, som irrar runt på flera parallella spår i en inte-så-valformad båge, återkommer Mellgren till orden “arrogant” och “kommunikation”. För honom hänger de två samman.  

 

– Jag kan gärna vara konstig men absolut inte arrogant. Det är det värsta. Jag måste vara uppriktig.  

 

Vad betyder uppriktighet i en konstform som teater, där tillgjordhet, masker och roller är det primära uttryckssättet?  

 

– Jag vill förmedla något och jag vill tro på att det är möjligt att förmedla något, det handlar nog om det. Både till publiken och arbetsgruppen. Jag kan lämna hål och tvetydigheter, ge över problem och gåtor. Men det är aldrig för att jag inte bryr mig, eller för att jag skiter i om någon ”förstår” eller inte. Om jag skriver om mat i en pjäs för barn kan jag inte skriva in en jobblunch mitt i allt, det är en erfarenhet som handlar om mig och inte om dem. Sedan kan man ju förstå konst på så många olika plan och alla är inte rakt ut begripliga.  

 

I dagsläget är Mellgren en av Svenskfinlands mest uppskattade dramatiker, i synnerhet för barn och unga. Särskilt frekvent har han arbetat för Svenska Teatern och Unga teatern.  

 

Mellan åren 2018-2021 fungerade han också som en av verksamhetsledarna för Labbet r.f., en förening med syfte att främja den svenskspråkiga dramatiken i Finland. I samarbete med Labbet gav Mellgren ut handboken En sida dramatik – Att skriva för teaterscenen, en blandning av reflektioner och råd, med huvudsakligt syfte att nå unga skribenter.  

 

Det är också via arbetet med en yngre publik som Mellgren har känt av en ny slags frihet i skrivandet. Han menar att vuxna ofta har mera rigida idéer om genre och kategorisering, medan unga godtar större glidningar utan att det behöver etiketteras som experimentellt.  

 

Själv ser Mellgren inte det som ändamålsenligt att upprätthålla en strikt gränsdragning mellan barn- och vuxenteater. Hans tänkande är präglat av den svenska dramatikern Suzanne Osten, som undervisade under studieåren vid Dramatiska Institutet i Stockholm. Men framför allt hade hennes anda omformulerat det svenska teaterlivet, läckt ut som en våghalsighet och hög intellektuell ambitionsnivå i just föreställningar riktade åt barn.  

 

Att distinktionen ändå framhävs ser Mellgren hänga samman med status och marknadslogik, men han påpekar också hur enkelt det är att leva ålderssegregerat idag. Om vi känner åldrade och yngre är det främst via släktband, vilket med nödvändighet formar relationernas art. På avstånd är det lättare att hysa en romantiserad och idealiserad bild av barndomen. 

 

– Om du aldrig umgås med barn förvandlas de lätt till närmast mytiska varelser med stora ögon som ser igenom en, de som yttrar de Stora Sanningarna. Utifrån en sådan bild går det inte att skriva. Eller jag vill i varje fall inte göra det.  

 

Att skriva för en ung publik bjuder i bästa fall in till att fundera ett varv till på vad teater kan vara. Det kan kan hända att ens pjäs är den första gången som en människa upplever konstformen. Kanske är det den här insikten som röjs i den pekande, lite undervisande eller kanske uppväckande gest som är påtagbar i flera av Mellgrens pjäser.  

 

– Jag får nog hålla i mig lite också, det är ju ett grepp som är ganska gjort. Ändå märker jag mig tro på det. Den dramatiska erfarenheten är inte lika självklart tillgänglig som den litterära, under skolåren får man lära sig vad en bok är men inte nödvändigtvis att läsa det teatrala språket. Trots att det omgärdar oss! Så jag tycker om att introducera den dramatiska kunskapen på olika vis, att hjälpa publiken att få syn på den.  

 

Vad består den kunskapen av? 

 

– Om du sitter en timme på ett kafé och med full koncentration betraktar vad någon gör och hur det görs kommer du oavlåtligen att lära dig något om teater. Du kommer också att upptäcka att du har en relation till dem du betraktar. Ett djuplager i tillvaron blir tillgängligt. Det är den här erfarenheten jag vill vistas i. Ja, någonstans där börjar mitt skrivande.  

 

 

 

 

Christoffer Mellgren är utbildad på Dramatiska institutet i Stockholm men har sedan examen 2006 huvudsakligen varit verksam i Finland där han är bosatt. Vid sidan av skrivandet har Mellgren arbetat som dramaturg på bland annat Svenska teatern och Teater Viirus i Helsingfors samt varit verksamhetsledare för dramatikerföreningen Labbet. Under senare år har Mellgren framför allt riktat in sig mot att skriva för barn och unga. Bland hans pjäser från senare år kan nämnas Fem mål mat, Att dela en kaka och Får jag bo hos dig? Hans senaste pjäs är ungdomsmusikalen Grand Tour som hade premiär våren 2025. 

 

 

Rakel Similä är en kritiker och kulturjournalist med fokus på litteratur och scenkonst. Hon har studerat litteraturvetenskap vid Lunds universitet och filosofi i Helsingfors. 

 

 

---

Christoffer Mellgren deltar i Göteborgs bokmässa den 25–28 september 2025. Fem mål mat finns till försäljning på bokmässan