10.03.2022

Antonia Atarah

Antonia Atarah, vad hörs? 

På Esbo Stadsteater har arbetsgruppen bakom föreställningen Armageddon föreställt sig en annan värld, medan det känts som om världen runtomkring riskerar att rasa samman. Antonia Atarah har under de senaste månaderna tillsammans med bland annat Sonya Lindfors, Sara Melleri och Elina Pirinen utforskat vad som händer om man placerar saker på fel plats, och låter dem flyta in i varandra. Några timmar innan premiären av den apokalyptiska, feministiska föreställningen frågade vi Antonia Atarah, vad hörs?  
 
Antonia Atarah: Mycket hörs, kan jag säga. Det känns riktigt bra. Jag är full av energi, känner pirr i magen och har stora förväntningar inför kvällen. Det känns som om kroppen väntar på att köra en föreställning ikväll. 
 
Jag har arbetat med konst i olika former sedan jag var liten. Jag målade och var intresserad av visuell konst, och jag deltog i teaterklubbar. Men först när jag ansökte för första gången till Teaterhögskolan, började jag inse att jag också kunde vara konstnär till yrket. Själva urvalsprocessen utvecklade mig, jag lärde mig så mycket nytt att jag insåg att jag ville fördjupa mig i skådespelarkonsten. 
Jag insåg att det fanns en enorm frihet inom scenkonsten, att man inte måste göra teater på samma sätt från en produktion till en annan. 
Jag kom inte in den gången, men istället för att känna mig nedslagen motiverade det mig att veta mera och göra mera. Jag spelade på Raseborgs sommarteater och med Studentteatern, och efter det åkte jag till Ghana, mitt andra hemland och arbetade under ett halvt år med en teatergrupp i Accra. Teatergruppens verksamhet gick ut på att främja olika kulturer inom Ghana, och använda element från de olika kulturerna i deras föreställningar. Jag lärde mig kombinera olika konstformer – dans, musik och textbaserade pjäser – och jag lärde mig om konstformernas kulturella värde. Jag insåg att det fanns en enorm frihet inom scenkonsten, att man inte måste göra teater på samma sätt från en produktion till en annan. Det var en stor insikt i den åldern, att konst kan vara ALLT. Efter det studerade jag ännu dramapedagogik i Jakobstad. 
 
Senare sökte jag på nytt till Teaterhögskolan och kom in. Jag har trivts väldigt bra. Jag har gillat S-linjen, eftersom den är lika mångfacetterad som den bakgrund jag hade då jag kom till skolan. På S-linjen ser man skådespelaren som en mångbottnad varelse, inte som någon som bara spelar en roll i ett stycke. Skådespelaren är en skapare. Anders Carlsson, vår tidigare professor talade mycket om den autonoma skådespelaren, och vår underbara nya professor Aune Kallinen talar mycket om kollektivt arbete. De två har gett mig en bra grund för att identifiera hur mycket och hur brett jag kan arbeta som skådespelare. 
 
Halva studietiden har visserligen skett under en världsomspännande pandemi. Utbildningen har lidit av att man periodvis inte har kunnat vara på fysiskt på plats – och av att vi inte har kunnat spela för större publikgrupper. Att utveckla publik- och närkontakt är så viktigt inom vår utbildning. Kravet att hålla distans har rubbat vårt sätt att söka kontakt med varandra. Vi har haft en möjlighet att spela inför publik emellanåt ändå, och det har varit desto mer härligt just på grund av att det inte varit nån självklar sak. Det har också hållit motivationen uppe. 
 
Jag har haft turen att fortfarande studera, men att se nyligen utbildade studiekompisar tvivla på att kan de ens utöva sitt yrke när allt slopas och stängs, har förstås fått mig att ifrågasätta hur världen ser ut när jag blir färdig. Nu har jag ett år kvar tills jag blir magister i scenkonst. 
Vi har devisat tillsammans och jobbat med konceptet ”smutsig dramaturgi”. 
Processen med Armageddon som får sin premiär ikväll på Esbo stadsteater har varit lång och mångfacetterad. Den började för min del i november med en workshop. Vi har devisat tillsammans och jobbat med konceptet ”smutsig dramaturgi”. Smuts är någonting som finns på fel ställe – kaffe till exempel är okej i en kaffekopp, men om droppar av kaffe har fallit på golvet, är det på fel plats och blir till smuts. Vi använder olika register i vår föreställning, vi leker med populärkultur, klassiskt och avantgarde. Kategorierna flyter in i varandra och stilarter hamnar på fel plats, det vill säga någonstans där de inte bör vara. Det gör vårt verk smutsigt på ett sätt. 
 
Vi känner ett sånt behov av att sätta saker i olika kategorier, och hålla dem isär från varandra eller exkludera vissa medan andra lyfts upp. Jag har genom den här föreställningen blivit mycket mer varse om det. Vad kan jag göra för att sätta saker på fel plats, skapa en känsla av kuslighet genom att gå emot tanken om var nåt, eller någon skall vara. 
 
Under vår process har Ryssland invaderat Ukraina, och vi har talat mycket om våra personliga energinivåer och vår ork, vårt mående. Man är i någon slags chock. Att samlas och skapa konst känns overkligt emellanåt. Vi har talat mycket om att vår föreställning om den sista striden, Armageddon, sätts i ett annat ljus på grund av världsläget just nu. I vårt programblad hänvisar Sonya Lindfors till vår scenograf och kostymör Virpi Nieminen som sagt att ”Armageddon ei ole teoksen teema, vaan olosuhde”. Vi lever i ett Armageddon, och så har vi tänkt också när vi skapat föreställningen. Men vi har också fått fantisera om en värld som trots allt inte förstördes, en värld som räddades. Vi har fått drömma om en annan värld. 
Vi har fått drömma om en annan värld. 
Vad gäller min egen framtid så har jag förstås mina tvivel nu och då, men jag har fortfarande ett år kvar av min utbildning. Man har ingen aning om vad som kommer att ske, och jag kan inte egentligen fokusera på annat än det jag gör just nu. Och som bäst skapar jag en föreställning med otroliga, fantastiska feministiska konstnärer, vilket är ett gigantiskt privilegium. 
 
Vi hade ett bra genrep igår med publik, nu har kroppen igen vant sig vid det att publiken ser på mig. Senast jag uppträdde inför publik var ett halvt år sedan, då jag under sommaren spelade med Skärgårdsteatern. Att plötsligt stå framför 150 personer kändes i kroppen. Men jag vet, att ifall jag känner mig nervös kan jag se på min medspelare och känna mig trygg igen. 
 
 
Antonia Atarah studerar skådespeleri på S-linjen vid Konstuniversitetets Teaterhögskola. Armageddon  av arbetsgruppen Sonya Lindfors, Sara Melleri och Elina Pirinen hade premiär på onsdag kväll 9.3 på Esbo stadsteater. Föreställningen spelar fram till 28.3.2022. 
 

Sinua voisi kiinnostaa

Haastattelu Intervju